Mannen på puben såg ut som en stamgäst. Han satt ensam och småpratade för sig själv. Så reste han sig plötsligt, gick fram till pianot, och spelade ett bedårande stycke. Därefter hämtade han en ny öl, och fortsatte prata för sig själv. Så reste han sig igen, gick fram till pianot, och spelade samma melodi. Då förstod jag att han gjorde det efter varje urdrucken öl. Det upprepades fyra gånger medan jag var kvar.
Satt rätt långt ifrån, men skapade mig (förstås) bilden av en människa som var avskärmad från yttervärlden. På väg ut gick jag fram för att ge ett litet gage, och samtidigt fråga vad stycket hette. Och blev paff, när han tittade på mig med en sökande, klar och lite pillimarisk blick. Han tackade för pengen, även det på ett sätt som gjorde intryck. Uppfattade tyvärr inte vad han sa att melodin hette.
Mannen ner till höger på bilden visade också flera gånger sin uppskattning. Vilket känns typiskt för London. Man möts av mycket mänsklig värme.
Kanske är engelsmän bättre på att inte döma ?
4 kommentarer:
Jag tyckte London tappade lite av sin charm sedan svenskarna invaderat staden.
Sist jag var där var det svenskar överallt. Svårt att hitta det genuina London då.
Olof, min förebild i positivt tänkande - vad är detta ? Nog dominerar de vänliga engelsmännen fortfarande över svenskarna i London ! Jag stötte inte på en enda :)
Ja tänk :)
Du har rätt. Brittiska öarna åker jag gärna till när som helst...
Probably you are wellcome !
Skicka en kommentar