Pessimism

Läser intervjun i DN med Nina Björk, som är aktuell med boken Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde.

Hon är djupt pessimistisk, något som  framgick ännu tydligare vid mötet förra våren på Tillväxtforum.
Hon placerar sig långt till vänster om socialdemokratin och vänsterpartiet.
Hon har, femismen till trots, en ödesgemenskap med sin man, jag vet inte vem jag är utan honom.

- Politik har kommit att handla om vem som kan leverera mest av det värde som vi utan verklig politisk diskussion sätter högst. Tillväxt.

- Jag är pessimist. Även om alla Sveriges riksdagsledamöter vaknade i morgon och var övertygade om att ständig tillväxt inte håller så skulle de inte ha mandat att ändra på det. Vi har ett system som gjort oss maktlösa. Det kallar jag ett systemfel.

- Men hur skulle ditt ekonomiska system se ut ?
- Jag är ingen realpoltiker. Jag har inga modeller. Mer lokalt beslutsfattande kanske, hur det nu skulle fungera i en global ekonomi. Markanden kräver en massa av oss. Vi är slavar. Ibland är bromsa det enda radikala.

- Även om jag tycker att reklam förmedlar otäcka värderingar är det hoppfullt att den oftast försöker sälja genom att prata om kärlek och gemenskap. Det är ju det människor helst vill ha, inte prylar.

- Relationen till barnen är den enda där vi vuxna inte kan värna vår egen utveckling genom separation eller uppdatering. Man säger inte " mitt barn ger mig inte längre det jag behöver, jag måste gå vidare".

Känner en djup samhörighet med Nina Björks inställning. ( Och gillar att hon inte smusslar med sitt nikotinberoende ..). Men är inte lika pessimistisk.

Om en majoritet av människor verkligen värderar " kärlek och gemenskap " högst av allt, då kommer vi, förr eller senare, att byta ut de politiker vi har idag. 
Tror man inte på det, då kommer pessimismen inifrån ?