Lund vid lunchtid. Vi skulle åka hiss från plan 4 till bottenplan. 10 personer fick plats utan större problem. Jag är sist på, och noterar att hissen före avfärd faktiskt ligger några centimeter lägre än golvplanet utanför. Men den firar sig neråt som meningen är. Plan 3, plan 2, plan 1. Och så smäller det plötsligt till, känner hur ryggraden trycks ihop, och hissen står still. Smällen är så kraftig att jag hinner undra om vi slagit i backen.
När vi lugnat ner oss, ringt på hjälp och hunnit dra några nervösa skämt, är det någon som läser på skylten om hissens begränsningar. Max 648 kilo och 8 personer. De välmående kirurgerna ser ut att väga minst 80, kanske 90, kilo var, så inte konstigt att säkerhetsspärren löste ut.
Det var tur att den inte fastnade precis mellan två våningsplan, då hade vi suttit där än ? Nu kunde vi, påtagligt lättade, hoppa ur när dörren låstes upp.
En påminnelse om hur mycket man tar för givet, i vår välfungerande del av världen. I andra delar gäller det omvända; man blir glad och tacksam när något för en gångs skull fungerar.
Och påmind om att vi är styrda av känslor. Trots att alla förstod anledningen till stoppet, var det ingen som ens drömde om åka hiss igen (om den fungerat).
Åh vilken fasa.
Åh vilken fasa.
4 kommentarer:
Tänk om ni fastnat på riktigt. Vad mycket ni hade kunnat lära om och av varandra...
Kul att du säger, jag hade samma tanke...blev nästan lite besviken när hissjouren dök upp så snart ... men tyckte lite synd om den äldre blårödsprängde smålandskirurgen som hade claustrofobi ...
Men visst sätter det kunskap på sin spets. Så mycket vetande i en hiss och ingen som kan läsa skylten :)
Säger kanske också någonting om riskbeteende, jag såg ju, och påtalade för de andra, att hissen inte låg i markplan. 3000 människor dör varje år p.g.a av slarv inom sjukvården, flyget har en annan inställning till säkerhet (t.ex simulatorträning, dvs man övar på död materia innan det är dags att utsätta levande materia för livsfara)
Skicka en kommentar