Hitta hem

Det ligger ett litet urklipp på matbordet, från " Minnena ser mig ", Tomas Tranströmers självbiografi. (1993)
Han är i sjuårsåldern och har tappat bort sin mamma vid Hötorget, och får ta sig hem till Söder på egen hand.

Sedan släppte han mig. Jag vet inte varför han och alla andra vuxna tyckte det var helt i sin ordning att en liten pojke vandrade ensam genom Stockholm en mörk kväll. Men så var det. Resten av promenaden - genom Gamla Stan, Slussen och genom Söder måste ha varit invecklad. Kanske gick jag mot målet efter samma mysteriösa kompass som den hundar och brevduvor bär med sig - de hittar ju alltid hem var man än släpper dem. Jag minns inget av den delen. Jo, att mitt självförtroende växte hela tiden och när jag kom hem var det i ett tillstånd av berusning. Morfar tog emot. Min förkrossade mamma satt hos polisen och följde spaningarna. Morfars goda nerver svek inte, han tog emot mig naturligt. Han var glad förstås men dramatiserade inte. Allt var tryggt och naturligt.


Det är vackert och tänkvärt. Kan ändå inte riktigt förklara varför jag blir så gripen.

BILD. Flicka i Addis Abeba. Förhoppningsvis har hon också mamma och morfar.