Den lilla tappra skaran kämpar vidare på Brunkebergstorg. I väntan på Generalsförsamling kommer det fram en man och frågar mig vad som pågår. Han ser ut att "passa in", har precis anlänt med Gotlandsfärjan och skall vidare till Bromma för att sätta ljus på en grav. Jag anar en västgötsk brytning, och vi halkar in på våra historier. Han är konsthantverkare på ön sen femton år, men uppvuxen i Skara, några mil från Lidlöping, min egen födelseort.
- I mitt CV står det trädkramare. Det var 1987, i Ödsmål. Det handlade om att försöka stoppa det stora motorvägsbygget på västkusten. När vi arresterades hamnade jag i samma fålla som Sara Lidman, säger han stolt. Och berättar vidare om den summariska rättegången, domen på dagsböter, och hur en miljöfond flera år senare betalade tillbaks bötessumman.
Synd att han inte hade tid att stanna, graven i Bromma väntade.
Blir lite nedstämd av att närvara på Generalförsamlingen (vardagar klockan 18, helgdagar kl 14). Den tappra skaran vill så väl, och har så rätt. Men det är för mycket regler och för lite glädje. När en sydamerikansk kvinna spontant bryter in och undrar över "demokrati" blir hon ombedd att föra fram detta som egen punkt på dagordningen. Vilket hon förstås inte gör.
Passerar lite senare Jarlaplan, där Yogafolket har möte. De glada flaggorna är oemotståndliga, och man bara måste gå in.
Den ledsne tiggaren som f.n sitter utanför Willy´s på Götgatan får inte många slantar. Om han reste sig upp, och hade en gladare uppsyn, då skulle han få så mycket mer.
Ilska och glädje väcker intresse. Nedstämd offermentalitet fungerar sämre.
1 kommentar:
Är man ett offer, har man redan förlorat och ingen satsar på en halt häst.
Glädje inspirerar. Det är därför man måste dansa lite då och då...
Skicka en kommentar