Några meningar fastnar, när jag läser Fria Tidningens recension av filmen En man som skriker. Recensenten lovordar skildringen av Adam i det krigsdrabbade Tchad, men reserverar sig på slutet:
Med sin mänsklighet och nedtonade, nästan förenklade, dramaturgi är filmen lätt att greppa. Samtidigt upplever jag att dess iver att inte döma och stilla betrakta skapar en distans som gör att jag ändå inte riktigt berörs.
Offer för reklam-det-gäller-att-skrika-högst-idealet ?
Iver att inte döma och stilla betrakta - väldigt berörande !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar