Våga vägra

Läser några inlägg som är kritiska mot Pride-festivalen.
Man känner sig obekväm i den exhibitionistiska gay-kulturen, ogillar det helt enkelt. Men huvudinvändningen är att Pride blivit "politiskt korrekt", d.v.s den som vill avstå kan räkna med gliringar.
Uttrycket "politisk korrekt" är alltid negativt värdeladdat, det används för att beskriva feghet, grupptryck och repression. Det är många gånger ett passande uttryck för att avslöja just sådana brister. Att bara prata vackert, att gärna hämta hem lättköpta popularitetspoäng, utan att någonsin vara beredd att stå för det i handling hör också hit. SD har byggt hela sin idévärld på att samhället är fullt av sådan korrekthet och hyckleri.

Men jag tänker, att "politiskt korrekt" också kan uppfattas som något positivt, som inte behöver uppfattas som   hyckleri. Utan snarare en gemensam strävan.
Pridefestivalen är en träning i att möta det som är annorlunda och främmande. Alla vinner på av att vi regelbundet kör  sådana träningspass. Vill man spetsa till kan man säga att ju mer främmande det känns (med homokultur), desto viktigare att man deltar.
Man kan också hävda att det ytterst handlar om att aktivt bidra till något som gynnar det gemensamma snarare än den enskilda. Vilket i förlängningen kommer att gagna - alla. Ungefär på samma sätt som ökad jämlikhet i slutändan gynnar - alla.

Det har slagit mig under åren att deltagande i Pride verkar vara uttryck, inte så mycket för vad man brukar lägga i begreppet "politisk korrekthet", utan snarare en rätt stillsam och tystlåten längtan. Att visa solidaritet med en (faktiskt) utsatt grupp. Att bekanta sig med det annorlunda.

Att göra upprop under mantrat "Våga vägra pride" är kanske också en slags politisk korrekthet. För vad är mer politiskt korrekt idag, än att i första hand se till sin egen bekvämlighet ?
Våga vägra ego ?
Jämlikhetsanden.