Jobbar en vecka i Norrtälje. Det har hittills blivit cykel till Roslags- Näsby, där jag köpt morgontidningen på bensinmacken, bytt den svettiga undertröjan mot en torr, låst fast cykeln i ett räcke och klivit på buss 476.
Idag sken solen, och istället för att ta närmaste vägen hem över Enebyberg blev det en nostalgisk omväg över Näsby-Park. Dit vi flyttade 1964.
Det mesta är sig oerhört likt, nästan som om alla gått in för att ingenting skall ändras. Ser bara ett hus som är nytt, och ett som är (lite) tillbyggt, planket vid tennisbanan, där jag nött i hundratals timmar, är sig precis likt. Och badstranden vid Näsaäng är så bedårande vacker så man nästan svimmar. Fattar jag vilken idyll jag vuxit upp i ?
Står en god stund framför vårt eget hus, och minns. Nästan varje krök har ett speciellt minne. Blir också påmind om att minnet för det gamla är bättre än för det nya; har inga svårigheter alls att komma ihåg vad kompisarna hette i grannhusen.
När jag sitter här och minns min uppväxt i "nästan Djursholm", på en rädda-världen blogg om girighet, då tar det emot.
Men det är nog ett inskränkt sett att se på saken. Jag borde bara känna tacksamhet. Tacksam för att så många ville en väl. Men också för att jag numera inser att det inte är alla förunnat.
1 kommentar:
Tacksamhet är stort...
Skicka en kommentar