Igår var det den vackraste sensommardag man kan tänka sig, på Katarina bangata slingrade sig ett oändligt långt loppisbord och det fikades på varenda trottoarstump. Visserligen tackade middagsgästerna nej i sista sekund, men det kunde inte riktigt sticka hål på känslan av välbefinnande.
Idag är det molnigt och småskvätter, men det kan inte heller sticka hål på känslan av välbefinnande.
Vilket väl talar för att den känslan kommer "inifrån" ?
5 kommentarer:
Den inre känslan är den bästa. Man ska bara våga bevara den...
Handlar det om mod ?
Känns mer som (o)förmåga.
Jag tror att när "känslan" tar över är mod överflödigt.
Många tror att mod är ingen rädsla. Mod är, för mig, att förstå sin rädsla och använda sig av den.
När insikten tar över, och modet, växer till så att visdomen kan flöda under modets paraply.
Att förstå sin rädsla och använda sig av den, är väsensskilt från
min verklighetsuppfattning, att dessutom använda ord som miljöfacism
när miljön och framtiden är underrepresenterade i dagen värd övergår mitt förstånd!
Eric, säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är!!!
Roland
Först en teknisk fråga: Jag ser när du skriver nya kommentarer, även äldre inlägg. Men jag antar att du inte ser att jag svarat, utan du måste själv hålla koll på de diskussioner du deltar i ? Det blir ju hanterligt för dig och mig, men om du i din kommentar egentligen vänder dig till andra än mig så blir det lite knepigt. I din kommentar här ovan refererar du till en kommentar (ekofascism) som hör till ett annat inlägg - då blir det ännu knepigare för andra än dig och mig att hänga med. Om du kommer med sena kommentarer på äldre inlägg kan du väl flagga för det .
"Att förstå sin rädsla och använda sig av den, är väsensskilt från min verklighetsuppfattning". Varför ? Jag undrar verkligen.
Skicka en kommentar