Betraktelse

Och världen har ännu inte sjunkit ner i glömska,
ännu lyfter vi en glittrande fisk ur vattnet
och håller den sprittande kroppen i handen,
och försöker minnas.
Men vi minns ingenting,
vi saknar det för alltid försvunna,
vi berörs,
men vi vet inte varför,
vi har stenat våra förnimmelser


Lugnt och stilla vaknar vi
och går ut i en värld som rämnar,
och vi reagerar inte
Vi uppträder helt korrekt,
som om allt var som det skulle,
som det skulle kunna ha varit
om vi hade väjt i tid.


Vi utrotar lugnt det vi skulle förvalta,
och det finns inget vi kan skylla på,
den tiden är förbi.
Vi förvandlar vår värld
till en avbild av det vi fruktade,
vi blir det som en gång skrämde oss,
det är märkligt.


Vi kan inte längre fly,
vårt öde ligger redan bakom oss,
djupt förborgat i vårt ursprung.
Och vi vägrar att vänta,
eller lyssna,
vår nonchalans är ofattbar.
Vi glömmer,
vi glömmer det vi mest borde minnas.


Ännu driver vi avgrunden framför oss,
och dansar våra dömda roller,
som om pjäsen inte handlade om oss.
Ändå vet vi att vår tid är utmätt.


Och solen skall falla genom trädens löv,
och vattnet skall stillna,
och vinden dö.
Vi skall sitta i skuggan av en växande skuld,
och se barnen formulera vår skam,.
och det skall bli skymning


Vi är en del av jorden,
och den är en del av oss,
allt hör ihop.
Jorden tillhör inte människan,
allting är sammanlänkat,
som blodsbanden inom en familj.
Människan vävde inte livets väv,
hon är blott en tråd i den,
vadheltst hon gör mot väven
gör hon mot sig själv.




Betraktelse (1994)
Kortfilm, skriven, uppläst och regisserad av  Gunnel Lindblom, 
Keve Hjelm, som tyst illustrerar texten, spelar den ensamme bonden.
Som odlar sin potatis.