Judith Butler

Fortsatt märkliga sammanträffanden.

Innan jag stängde datorn i morse blev det ett ord till, som på något vis fattades, i texten om etiopiska barn. Inte bara "energiska" och "nyfikna", utan också "utsatta".
På bussen till Norrtälje, en halvtimma senare, läser jag i Svenska Dagbladet:
Föreläsningen på Nobelmuseet går under namnet ”Precarious life: The obligations of proximity” och relaterar till de frågor som Butler ägnat det senaste decenniet åt. Kan vi svara moraliskt på lidande som sker långt borta? Hur ser vårt ansvar ut gentemot dem vi inte har valt? Butler menar att förhållandet mellan närhet och distans aktualiseras och förhandlas genom krigets bilder. Lidandet långt borta kommer nära, med ett etiskt krav som överväldigar. Men kan vi överväldigas av detta (det dagliga, de upprepade fasorna, krigets ansikten) utan att bli paralyserade? Är det handlingsförlamning som återstår, i en medierad värld som ständigt förser oss med smärtans bilder. 

Butler tror inte det, hon argumenterar för betydelsen av en mottaglighet som följer av att ha blivit överväldigad. När det som är långt borta förmedlas och plötsligt blir här och nu uppstår ett möte med en etisk innebörd. Att bli berörd är att bli utsatt för en rörelse, där jaget inte längre kan hävda sin frihet eller sitt oberoende. Utsattheten är en förutsättning för att bli tagen i anspråk av den andre.

Men. Det är lättare att verka oberörd, och låtsas vara oberoende och outsatt, hemma i TV-soffan än öga mot öga.
På samma tema :  Den andres ansikte - Emmanuel Levinas.