Överallt i Etiopien ser man ensamma män, gåendes på små jordplättar bakom en enkel plog och två dragdjur. En nästan övertydlig illustration av det outvecklade landet. Mannen svingar med svepande (vackra) rörelser piskan i luften, samtidigt som han utstöter sjungande läten. Piskan träffar sällan djuren, och det som först ser ut som övergrepp, är nog snarare en inövad pardans.
En dag fick jag prova att gå bakom plogen. Och slogs av den fantastiska känslan, inte alls olik den att hålla i rodret på en segelbåt. En känsla, som sannolikt vida överträffar den att sitta instängd med hörlurar i en stor skördetröska, på en oändligt stor åker, i ett utvecklat i-land.
Läser för tillfället Apelsinflickan av Lena Kallenberg. Om en fattig värld, en fattig tid, om fattiga kvinnor i 1880-talets Stockholm, som mer eller mindre tvingas till prostitution för sin överlevnad.
I Etiopien är fattigdomen, tiggeriet och levnadsstandarden kanske jämförbar med den i Sverige för drygt hundra år sedan. Och det är knappast något att skönmåla, eller längta tillbaks till.
Men tappade vi bort något på vägen, när vi utrotade fattigdomen ? En känsla, en glädje, en samhörighet ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar