Vi samtalade om meningen med livet. Vi diskuterade behovet av gemensamma grundvärderingar i samhället, av människovärde och solidaritet, av någonting mer än det egna privata livet som det enda intressanta, av offervilja och gemensamma mål, av samhörighetskänsla med naturen och tillvaron i stort, om behovet av mystik och helhetssyn, av att söka kraften inom sig själv och inte jaga efter den i det avlägset exotiska och främmande. Vi hamnade till slut i frågan om andligheten, dess väsen och nödvändighet, eftersom livet är mer än det materiella och livets mening aldrig kan mötas med blott materiella medel. Han tyckte till och med kyrkorummen var oersättliga för var och en som vill ge plats åt andligheten i sitt liv. Då nämnde jag "Gud".
Samtalet dog bort. Orden tröt och vissnade. Han tittade medlidsamt på mig, sa något vänligt och gick någons annanstans.
(KG Hammar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar