Nog är det barnen man kommer ihåg mest från Etiopien. Med all sin energi och nyfikenhet, och utsatthet.
Den blåklädda flickan började springa vid min sida strax innan stigningarna upp mot Lalibela. Hon undrade om jag hade pengar, en penna, eller något annat att avvara. Det var sent på dagen, jag var trött på tiggeri och upprepade "no money today, no money today, no pencil today, maybe tomorrow". Hon såg lika glad ut för det, fortsatte springa med, samtidigt som hon pratade oavbrutet, på amarik (etiopiska). Jag svarade på engelska att jag inte förstod vad hon sa, men hon bara fortsatte, prata och springa. Att det gick rejält uppför, i flera kilometer, verkade inte bekomma henne. Blev till slut både imponerad och full i skratt av hennes envishet, och istället för att avfärda på engelska försökte jag blidka med att härma hennes amarik, men de gjorde inte något större intryck. Det var handling som räknades.
Uppe på toppen hade hon "besegrat" mig. Hon fick min sista penna, lite pengar och en vit sjal.
Hon kommer nog att klara sig.
3 kommentarer:
Så här kan inte BS skriva!
Visst kan det bli mycket,
men än så länge verkar du oskadd!
underbart Eric. Jag minns och drömmer mig bort.
Peder
Det högsta och det lägsta på samma gång.
Så småningom är det dags för Klotförstånd eller är det för sent!
Skicka en kommentar