Spontant tänker jag att det är ointressant, helt ointressant. Ingmar Bergman är fortfarande Ingmar Bergman, vem som än var hans mamma. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa. Och stirra på bilden av den troliga halvbrodern, Holger Tillberg.
Ingmar Bergman kunde prata om sig själv, sina rädslor och sina känslor utan att man storknade. Det var på något vis enkelt att överse med hans självupptagenhet. Hans rädsla verkade äkta.
Hade han en aning om att han (troligen) var bortbyting ? Var det rädslan för den sanningen som var bränslet i hans konstnärskap ? Snarare än rädslan för den stränga fadern ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar