Åtskilliga inlägg har handlat om idrott, och lek. Om hur det ena förgör, och det andra förströr.
Här kommer ett till.
Efter att ha sett ytterligare en upphaussad och charmlös tillställning med Usain Bolt ger vi oss ut på ut gatorna för Midnattsloppet. Att läsa om 34.000 deltagare är en sak, men att se alla dessa entusiastiska, glada, mer eller mindre vältränade, det är en annan. Motionsidrott är fantastiskt, och det är på lek. Någon kommer förstås först, och "vinner", men det kommer helt i skymundan av folkfesten.
Vi fick några korta glimtar ( två gånger) av Sofie, i hörnan Ringvägen - Katarina bangata. Inte visste jag att hon kunde springa så vackert. Själv var hon (förstås) intresserad av sluttiden, men pappa är trettio är äldre, och försöker tänka i andra banor .. Grattis, till en lyckad kväll !
6 kommentarer:
En trend det där med att springa. Folk anmäler sig som aldrig förr till olika massarrangemang med idrott och kondition i centrum, samtidigt som fler och fler blir sjukligt överviktiga.
Balans skapar sig själv. Tävling eller inte...
Ja, så är det kanske.
Tyvärr verkar ökad jämlikhet gälla även ansvaret för den egna hälsan, ser det dagligen eftersom vi tar hand om överviktiga, mkt kraftig överrepresentation i lägre socio-ekonomiska klasser (som det så vackert heter). Har faktiskt lite svårt att förstå varför. Och har även svårt att försvara det bristande ansvarstagandet.
Om man aldrig deltagit eller bevittnat ett motionslopp som midnattsloppet så tror jag man har svårt att förstå all den glädje och lekfullhet det utstrålar. Nytta med nöje. Balans, om man så vill.
Det var det jag försökte förmedla.
Du har i ett tidigare inlägg sagt att du blir sporrad av tävling, man blir bättre förberedd, var det så ?
Är man, som jag och mina döttrar födda med en dominant tävlingsgen så uppfattar jag att man får i hemläxa, av livet, att hålla den i schack. Har man ingen alls, och kaggen bara växer, så gäller kanske det omvända.
Men visst är det fascinerande att vi, i individualismens era, älskar att motionera ihop. Säger nog en mer än man först tänker på.
Själv vill jag motionera ensam. Det är en ensam strid/tävling mot mig själv som jag behöver :)
Rättelse,
Ojämlikhet, inte jämlikhet, skulle det stå i förra kommentaren.
Ja, klart fascinerande !
Varför ensam ? Ute på banan är det till sist dig själv du tävlar emot. Att göra det tillsammans med andra är en bonus.
Kanske skall man heller inte underskatta att man hjälper varandra. Sofie, som aldrig gjort något liknande, var helt förbluffad över vad de andra sporrade henne till. Är inte det en vacker tanke, om man lyfter blicken från löparbanan ?
Att motionera tillsammans spränger gränser. Människor från alla samhällsklasser fiser, rapar, stönar, stånkar, blir mer eller mindre trötta etcetera tillsammans.
Under många år har jag tävlat på hög nivå. Vilket har varit både givande och mycket slitsamt med skador som följd. Därför rekommenderar jag att inte falla för tävlings'djävulen'. Väl genomtänkt motion i lugnt tempo; Ja!
Idag tävlar vi inom alla områden och när vi tävlar utses det alltid förlorar. Förlorare vill ingen vara.
Christer
Jag gillar att göra det mesta med andra, men efter 44-års levnad är just träning något jag helst gör ensam. Inget konstigt med det.
Sådan är jag...
Skicka en kommentar