En ensam målare

En av kortfilmerna jag såg igår handlar om en svensk kvinnlig läkare.
Två episoder spelas upp parallellt.
Den ena utspelar sig i Rwanda, där en kvinna plågas i födslovåndor då fostret ligger felvänt. Barnen i byn bär henne på en provisorisk bår i form av en dörr den långa vägen till sjukstugan, där lyckas den kvinnliga läkaren vända barnet rätt och förlösa henne. Hon vandrar lycklig hem i mörkret.
Den andra utspelar sig i Kiruna, nu är läkaren själv gravid och skall föda. Hon verkar ensam, stannar hemma i det längsta, får inget svar från grannarna när hon till slut inser att hon behöver hjälp, sätter sig i bilen och kör ut i den mörka vinternatten. Bilen får sladd vid ett möte och hamnar i en driva. Bilden zoomas ut, man hör henne skrika, efter en stund kommer också skriket från ett nyfött barn. Mer får vi inte veta.

Kom att tänka på den korta filmen när jag i kväll såg en ensam målare som satt upp sitt staffli mitt på Katarina Bangata. Vi som passerade vågade oss antingen inte fram eller låtsades inte se.
Det är skillnad på fattiga och rika, på ensam - och tillsammans - kulturer.

Var så god och välj.