Att låtsas

Världsbanken (sic) och Potsdamminstitutet har lagt fram en färsk lägesrapport (Turn down the heat) inför klimatmötet nästa vecka i Qatar.
Av tidningarna att döma är det inte någon stor nyhet. Pågående väpnade konflikter och ekonomisk oro i världen överskuggar förstås. Att rapporten är synnerligen dyster hjälper inte. Efter Köpenhamn 2009 är klimatfrågan borta från förstasidorna. Att det amerikanska presidentvalet inte alls berörde miljöfrågorna upprör knappast någon. Obama åker inte till Qatar, han har viktigare saker att tänka på.

I det lilla verkligheten är det lättare än i den stora att göra sunda prioriteringar. Om själva livet är hotat så får förstås det mindre bekymren stå tillbaks. Att det inte gäller i det större sammanhanget kan väl bara bero på att hotet inte tas på allvar.
Kristoffer Ahlström skriver  i Magkänslans anatomi :

Detta illusterar också en av de mest avgörande faktorerna när det gäller riskuppfattningar: fasa.
Pandemier, terroristattacker, våldsbrott och huggtänder har alla en dramatisk effekt som gör att vi inte kan motstå den fruktan de inger. Faktum är att den mest tillförlitliga metoden för att förutse våra riskuppfattningar är att avgöra i vilken mån situationen i fråga är katastrofal, ofrivillig, okontrollerbar, dödlig eller orättvis. En av fem ger upphov till en viss fas men inte nödvändigtvis en skyhögt upplevd risk (läs rökning). Fyra av fem ger upphov till en avsevärt högre grad av fasa och - via affektregeln - en hög upplevd risk (läs pandemier ; katastrofartade, ofrivilliga, okontrollerbara och dödliga).

Klimathotet uppfattas inte som vare sig katastrofalt, ofrivilligt, okontrollerbart eller dödligt, att det drabbar orättvist har vi (som drabbas minst) lätt att bortse ifrån.

Så vad göra ?
Man får helt enkelt låtsas. Låtsas att man blir så rädd (och ansvarstagande) som man borde bli. Att livet är ett moraliskt uppdrag tycker jag höstens funderingar klart har visat ! :)

Hela rapporten
Åh vilken fasa ! - där affektregeln förklaras och klimathotet poängsätts.