Minsta bemödande

Diskussionen som följt på inlägget Analys och goda tankar har fått ner mig i diket ..

Å ringer då hennes kompis låst sig ute, och undrar om jag vet hur man kan uppbringa en stege (eftersom köksfönstret på första våningen står öppet). Jag går ner till grovsopsrummet och hittar en stege. Å ringer tillbaks och säger att det ordnat sig utan stege. Jag ser mig då omkring bland soporna och hittar ett slängt verktyg jag länge saknat, en liten grep att ta upp ogräs med, samt en osedvanligt vacker kaffekopp. Kort sagt, slumpen har spelat ett meningsfullt spratt, igen.

Men det fanns ett val. Jag tittade på fotboll när telefonen ringde, men valde att istället leta stege. Varför ? Jag vill tro att det berodde på att jag valde att göra det som kändes rätt. Men grepen och kaffekoppen, som blev resultatet, kunde jag knappast förutse. Å andra sidan, om kompisen blivit stående på gatan så hade min insats varit mycket värd. Om jag istället valt att fortsätta titta på fotbollen så fanns risken att hon tvingats ringa låssmeden. Vilket i för sig inte varit någon katastrof, utan kanske bara en nyttig läxa ? O.s.v

Är det överhuvudtaget meningsfullt att försöka fatta riktiga beslut ? Eller löser sig allting till det bästa ändå ? Taoisterna brukar vackert tala om "minsta bemödande". Men när övergår denna obekymrade hållning i likgiltighet och bristande medkänsla, eller rentav feghet ?