Nu har de två svenska journalisterna snart suttit fängslade ett år i Etiopien.
Ertappas med, när jag läser den lilla notisen, att jag inte haft dom i tankarna särskilt ofta.
Mänskligt ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tour d´Afrique var (2007) cykling genom Afrika, numera min ventil i en girig och galen värld.
12 kommentarer:
ointressant?
Ointressant att dom sitter där, eller att jag inte har dom i tankarna ?
Tänkte nog frågan som sådan.
Två journalister vet risken, tar chansen och får konsekvensen...
Din kommentar väcker många frågor, hos mig. Begär inte att du skall svara ..
Är konsekvenserna rimliga ?
Gör det någon skillnad om man tycker att de inte är det ?
Gör det någon skillnad om man anser att de hade ett gott syfte med sin resa ?
Skall vi (bara) acceptera att Etiopien har sina regler, vi har våra ?
Hamnar man inte i problem om man anser att vi inte behöver bry oss om människor som tagit kalkylerade risker och sedan hamnat i trubbel. Vi som arbetar i sjukvården skulle tveklöst få ett annat uppdrag. Alla de som idrottat, ätit, druckit eller rökt sig till sina sjukdomar (de flesta) kunde vi lugnt ställa åt sidan.
Du och jag har flera gånger talat om skillnaden mellan att tycka synd om och medkänsla. Det förra leder ingen vart, och kan t.o.m vara brist på respekt. Men kräver inte medkänslan att vi bryr oss om de här grabbarna ?
Dawit Isaak; ointressant av samma skäl ?
Alla som inte följer uppenbart galna, omänskliga regler; ointressant av samma skäl ?
Förlåt om jag hetsar upp mig ...
Medkänsla/tycka synd om Etiopen. Svenskar larvar över deras gräns och tror dom är orörbara.
När man går in i någon annans värld måste man respektera spelreglerna. Att bli fotografera med en AK-47 är inte direkt moget om man vill visa respekt för ett lands lagar.
Tycka synd om. Givetvis inte, Medkänsla. Ja, med deras familjer...
Sedan kommer den kanske viktigaste frågan. Varför måste just du ha dem i tankarna hela tiden? Måste finnas andra som också behöver din uppmärksamhet i nuet.
Jag tänker så här:
Man blir berörd av vissa saker, det går att leva sig in i och man kan identifiera sig. Jag blev det, ungefär på samma sätt som av den danska familjen utanför Somalia. Då blir jag besviken på mig själv när jag sen, när media slutat rapportera, glömmer bort. Är det fel ?
Eller så här:
Man/jag vill att tanke och handling skall balansera, stå i rätt proportion till, hur mycket jag bryr mig. Nu löper man/jag hela tiden risken att kollras bort av en massa ovidkommande brus (kanske borde på en öde ö ..:)
Och så förstås:
Vem har pratat om "hela tiden", och att andra inte får min uppmärksamhet ? Bloggen är nog inte det medium som bäst speglar vad som upptar en allra mest. Då skulle jag skriva spaltmetrar om mina närmaste. Men det håller vi inom familjen ..
Att bry sig även om den som klantat till det - får jag poäng där ? :)
Att kunna hålla många problem i huvudet på en gång är stort. Att bry sig om dem som klantar sig är större. Jesus var ju en stor förespråkare av detta t ex.
Tyvärr kan vi inte göra så mycket för svenskarna just nu. Därför är det bättre att fokusera på det närmaste. När vi får chansen, då slår vi till. Och då slår vi till rejält i stället. Passivt aktiva.
Kanske blir det du och jag som en dag får hämta hem dem. Då är vi med :)
Dessa ständiga balansgångar ..
I de flesta sammanhang sällar jag mig till "minsta bemödande" (som Realist brukar kalla det). Men i frågor om rätt och orätt (moral) tror jag mycket mer på aktivt aktiv. Och på olydnad.
"Två journalister vet risken, tar chansen och får konsekvensen.
Att bry sig om dem som klantar sig är större."
Får dom skylla sig själva ? Eller inte ?
Dom får skylla sig själva.
MEN, sen kommer du in i bilden och gör det till en del av din värdegrund att välja deras parti. Att rädda lammen som kommit utanför flocken. Om den inställningen kan man bara säga gott.
kanske har dom kalkylerat in din värdegrund i sitt riskbedömmande...
Jag är med. Men, vilken SKYLDIGHET har vi att bry oss/ställa upp på/ ha medkänsla med dom som klantar till det för sig ???
Kanske har de som röker, äter, dricker sig till sjukdom också kalkylerat med att vi ställer upp. Påverkar det vår skyldighet ?
Att "komma utanför flocken" låter mer som att drabbaas av olycka HELT utan egen föskyllan.
Att lämna flocken är ett fritt och aktivt val. Ibland går det bra och ibland gör det ont. När det går bra ses det som modigt, när det gör ont är det mänskligt.
Skyldighet är ett spännande ord i sammanhanget. Rent torrt kan man säga att skyldigheter har vi inte gentemot svenskarna, men vår medkänsla och vårt rättspatos driver oss till andra handlingar eller ger oss dåligt samvete.
Jag hoppas att de inte har barn...
Nu har jag svårt att överblicka var våra vägar skiljs ..
Det är skillnad på att "komma utanför flocken" och att "lämna flocken", som du väljer att skriva denna gång.
Varken du eller jag har full insyn vilket som gäller för grabbarna i Etiopien ?
Helt ointressant var väl inte frågan om det mänskliga i att inte bry sig om det som ligger en bit bortom min egen hydda ?
Skicka en kommentar