Hen - identitet

Inte så sällan har jag bara en känsla, utan att kunna sätta ord. För det mesta är det helt i sin ordning, men  inte alltid.

Läser ett (lite oväntat) inlägg i senaste numret av Gaudeamus ( ett genusnummer, Åsas sista som chefredaktör ..) - Hen - identitet eller icke - identitet. Och lyckas inte sätta ord på känslan, varför jag tvärtemot Nelly Sax tycker att hen är ett välkommet grepp. Ett riktigt struptag på vår ovilja och oförmåga att ta död på könsstereotypier.

I andra sammanhang brukar det vara avslöjande om det man förordar generellt också gäller en själv. Som när soldater skall skickas till Afghanistan eller förmåner skall dras in. Och då går jag i god för att jag gärna kallas hen, istället för han.
Mer ord än så får jag inte till.

BILD. Ett av många påhittiga och driftiga barn i 11-12 årsåldern som hjälpte oss i Etiopien. Alla dittills hade varit pojkar,  och vi tog för givet att det här också var det. Efter ett tag förstod jag att det var en flicka, Gunther trodde mig först inte men fick ge sig. Det var en märklig upplevelse, vi var rätt tagna. 
Kanske övertolkar jag, men när vi försökte få henne själv att berätta fick jag intrycket att hon helst ville vara hen.
Ett annat afrikanskt barn där jag aldrig kommer att få reda på om det var en flicka eller pojke som inte ville släppa mig med blicken.