Sån blev jag - del 2

Frågan om frivillig barnlöshet väcker fler frågor, inte bara den om respekt för de som väljer annorlunda. Utan även den som handlar om varför jag valt som de flesta.
Den kan inte kvinnorna som valt att inte skaffa barn svara på. Men jag borde kunna.

Känner direkt att det här bränns, att jag börjar röra vid det allra ömtåligaste, det vattnas redan i ögonvrån. Jag blir påmind om stunderna hos terapeuten (för ett antal år sedan) då vi stötte och blötte en det ena en det andra utan jag alls berördes. Men så fort vi närmade oss " älska mig inte för mina prestationer, älska mig för den jag är " så började jag gråta. Kan det vara så, att jag så fruktansvärt gärna vill vara förälder, att hela min värld skulle rämna om jag inte vore det, för att läka det sår jag bär på ?
Omvänt, om mina döttrar väljer att avstå från föräldraskap, något som idag verkar vara nästan orimligt kravfyllt, så kan jag ta det som en framgång, att de inte bär på samma sår ?

Att vara förälder är en genväg till känsla av mening. Visst springer vi runt som alla andra och drömmer om bättre jobb, finare lägenheter och nya upplevelser. Men allra, allra bäst, utan någon konkurrens, känns det när jag ställer upp för barnen.
Under sjukskrivningen promenerar jag på nya tider och på platser jag annars inte ser. På färjan över sundet möter jag föräldrar ( nästan hälften pappor ..) som håller uppsikt över sina barn, stängslet är glest och vattnet är kallt. Och jag ser i deras ögon att de känner som jag ; de skulle inte tveka en sekund att riskera sina egna liv om barnet föll i vattnet.

Att frivilligt bli förälder är att frivilligt göra sig oerhört sårbar. Rädslan och oron finns där hela tiden. Och ändå vill jag inte byta bort den, sårbarheten. Kan det vara så, att jag vill vistas där det finnas smärta, att jag skyr det liv som saknar motstånd och risker ? Det låter neurotiskt. Men det kanske passar in på Darwin ?

Det värsta man/jag kan bli beskylld för är att tänka mer på sig/mig själv än andra. De som väljer att inte skaffa barn verkar ständigt få leva med den mer eller mindre uttalade anklagelsen. Vi som skaffat barn slipper det. Men, och det framgår ju av det jag sagt, mina skäl att bli förälder kan utan vidare uppfattas som synnerligen egoistiska.