För femte gången på kort tid återvänder jag till Erstavik.
Solen har krupit ner under horisonten men marshimlen är fortfarande ljus, och månen är nästan full.
Ställer cykeln vid den röda sjöstugan, och kan promenera över den betade ängen rakt ut på isen. Det enda som hörs är just isen, som ger ifrån sig sjungande läten. För att påminna den ensamma skrinnaren att den alls inte är en glansig, död materia. Utan synnerligen levande.
Jag suger i mig så gott det går, den här oslagbara känslan som bara isar kan ge.
Nu kan vårsolen och Gumman Tö få komma. Jag är nöjd, för den här gången.
En liten VIDEO - snutt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar