Egoism

Stockholms-debatt i DN.
Jerker Söderlind skriver om egoister som om det vore en etablerad grupp i samhället. Arkitekter, byråkrater, och egoister. Det låter lika självklart som det är. Att man helt ogenerat kan se det som sin huvudsyssla att i varje situation se till egen vinning. Exemplen han ger blir lite dråpliga på håll, men samtidigt väckarklockor.


En tisdagskväll i Nacka: En granne knackar på dörren. Han delar ut protestlistor mot att Saltsjö-Duvnäs Tennisklubb ska bygga tre nya banor. ”Är det inte bra om fler får spela tennis?” undrar jag. ”Jo, men mina barn har redan en tennistid”, svarar han. Några veckor senare stoppar kommunen projektet. 
Grannarna delar ut glada flygblad och kräver att kommunen ska bekosta en boulebana. Jag ringer tennisklubben och vill få en tennistid. Det går inte. Det är fullbokat. 
Samrådsmöte i Askersund i maj i år: irriterad villaägare tycker att vi har föreslagit radhus längs vattnet på fel ställe: ”Om vi hade köpt den andra villan vi såg på, då hade det här varit jättebra. Men nu skymmer ni vår utsikt. Vi kommer att överklaga.”


Och ska sanningen fram, så är väl "egen-vinning" en allmänt förhärskande och sanktionerad princip. Vi på vår gata, vi på Ersta, vi på Södermalm, vi i Sverige, vi i EU - så länge JAG har något att vinna på att vara med. 
Att istället "unna andra" är knappast ett alternativ. Om någon föreslog att nästa års löneökning ges till en biståndsorganisation, så betraktas det nog inte bara som korkat och uteslutet, utan också snudd på löjligt.

Ingen vet vad som ligger bakom trädmördarepidemin, men sannolikt är det väl på samma tema.