Det är hisnande att resa. Tror det var Harry Martinsson som menade att det kunde räknas som ett basbehov, jämte mat och kärlek.
Vill så gärna vara nöjd med det jag har , inte ständigt behöva vara på väg mot vare sig nya prylar eller intryck. Men upphör inte att förundras över hur ovärderligt det är att byta perspektiv, att vara än mer utlämnad åt tillfälligheter.
Sex dagar i Rwanda har gett mig det, med råge. Massor att begrunda och smälta, en puff på vägen mot ökad förståelse och tacksamhet, men också ökad förvirring. Att begripa det som skett och den försoning som pågår här är inte lätt. Och jag skall akta mig för att ha några säkra uppfattningar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar