Bilder från barndomen finns ständigt närvarande, vissa platser återkommer hela tiden.
Det är femtio år sedan, ganska exakt, vi flyttade från radhuset i Upplands Väsby. Men vägen, ängen, stenarna och björken (som jag klättrade upp i för att imponera på Lena) dyker ofta upp i minnet.
Igår var jag där. Allt var sig likt, men den långa branta backen var inte lika brant som då ...
Sovrumsfönstret till höger på ovanvåningen representerar för alltid kreativitet. Från det hängde pappa ut ett snöre med en klädnypa på, tidningsbudet visste vad som gällde.
Garagedörren är längtan, lycka, och infriade löften. Varje morgon under flera månader smög jag ner för att se om cykeln, som jag skulle få ärva efter min kusin i Göteborg, hade kommit. En morgon stod den där ! Sådant glömmer man inte.
Backen är skammen. En kväll cyklade jag i mörkret med en kompis, har ett svagt minne av att vi var ute olovandes, och att han inte sågs som något bra sällskap. Så körde han omkull i backen, bakom mig. Men jag stannade inte, utan fortsatte hem. Senare på kvällen stod jag i vardagsrumsfönstret och tittade upp mot backen, och undrade hur det gått för honom.
Hur kunde jag vara så ynklig ? Varje gång feghet och brist på kurage gör sig gällande, så är jag tillbaks i den där backen.
2 kommentarer:
Återvända för att kunna gå framåt?
Ja, kanske.
Skicka en kommentar