I professionella sammanhang brukar man identifiera kvalitetsparametrar för att lättare kunna värdera en verksamhet. Tanken är att några få mätvärden ger en bild av helheten. De kan t.ex användas för att jämföra och sätta betyg, men också avgöra om en aktör över huvud taget kvalificerar sig för att delta på marknaden. Inom sjukvården diskuteras f.n om man ställer tillräckligt hårda krav på privata aktörer, som primärt inte drivs av kvalitet, utan vinst. Återinläggningar, omoperationer och återfall är t.ex parametrar som skvallrar om kvalitén inom kirurgin. Om det bakom en dålig siffra döljer sig speciella omständigheter ( och krångliga patienter ) behöver man inte fördjupa sig i. Det finns s.a.s inga ursäkter.
Ett annat sätt att se på saken, som vi pratade om igår efter jobbet, är att försöka värdera/uppskatta känslan om vi gjort vårt bästa. Slarvade vi med att lyssna på patienten, hoppade vi över någon värdefull utredning, opererade vi vid rätt tidpunkt, o.s.v. Vi var överens om det är förvånansvärt lätt att göra en sådan värdering. Man vet med sig om något brustit, och känslan att man gjort det allra bästa av situationen tar man inte heller miste på. Det känns.
Det första synsättet bygger på förenklingar, rationalitet och misstro. Det andra på komplexitet, intuition och tillit.
Här i Västervik finns en kliniker i världsklass, hans närvaro, iakttagelseförmåga och intresse för enskilda patienter är oslagbar. Han kommer aldrig att inordna sig i System 1.
Och jag skrattar gott i hans sällskap, som igår morse :
- Det finns tre slags människor. De som kan räkna, och de som inte kan räkna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar