Jag skulle verkligen vara en total katastrof som facklig företrädare.
Igår ondgjorde vi oss över lönerevisionen. Alla var överens om att vi återigen var missgynnade, och åsamkats försämrad köpkraft.
Av besparingsskäl har man/vi tidigare dragit in bakjouren, vilket inneburit en kännbart minskad totalinkomst (men naturligtvis samtidigt en minskad arbetsinsats). Nu låg det 1.8 % i potten, en nivå som den facklige företrädaren menade att han hade svårt att påverka. Någon riktigt upprörd påminde om att inflationen är 2.7 %. Sammantaget blir det här en kännbart sämre köpkraft, samtidigt som kliniken går med vinst.
Upprördheten förutsätter uppfattningen att ingen skall behöva utsättas för försämring, oberoende av utgångsläget. Möjligen svalnar ilskan, eller kanske stegras den (?), om man börjar nagelfara vari arbetsinsatsen består, och hur andra medarbetare på kliniken ersätts. Att arbeta på en klinik med planerad (titthåls)kirurgi är en uppgift som ställer relativt sett anspråkslösa krav på flexibilitet och förmåga att fatta svåra beslut. Däremot är arbetsinsatsen hög, och inte så sällan arbetar man obetalt på övertid. Om man sneglar på sjuksköterskorna, som en jämförelse, kan man grovt säga att den erfarna sjuksköterskan tjänar hälften av sin erfarne kirurgkollega. Jag är inte övertygad om att det är rimligt, om man beaktar ansvar, och tänkbara konsekvenser av fel och misstag. Men det är inte den typen av resonemang man skall dryfta i samband med en lönerevision. Alltså är vi upprörda.
Mycket vill ha mer - 1
Mycket vill ha mer - 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar