Den nya överklassen - en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson (2010).
Lättläst, inträngande, underhållande, skrämmande, och värre än jag trodde.
Den rikaste procenten av svenskarna förfogar över mer än 40 % av de samlade förmögenheterna, vilket är en mycket hög andel, större än den i USA. För att hitta en lika ojämn fördelning i vårt land får man leta söka sig tillbaka till början av 1900-talet.
Och det mest tankeväckande av allt: berörda elitindivider tycker att detta är helt rimligt, eftersom de, enligt egen uppfattning, har varit så duktiga….därför kan Jakob och Marcus Wallenberg skriva en debattartikel i DN om vikten av "samförstånd". Vi skall förstå varför de själva är berättigade till höga ersättningar - minst en miljon per månad - för arbetsresultat som ofta inte imponerar.
Att känna sig förmer än de flesta andra är en sjuka som har fått en oroväckande spridning inom de svenska arbetslivets högre environger. Man uppfattar sig som smartare, mer produktiva och framförallt mer värda att belöna än vanliga dödliga.
"Dela med sig" heter ett intressant kapitel mitt i boken, där bl.a givarproffset framför andra Sigrid Rausing porträtteras. Donationsexperten professor Pontus Braunerhhjelm är upprörd över Ingvar Kamprads gnidenhet, men tror samtidigt att allt fler rika svenskar kommer att vilja bli en del av den växande filantropirörelsen.
Filantropen Robert Weil, som länge engagerat sig mot ensidigt vinstintresse och egennytta, får sista ordet i boken, med sina avslutande rader i en DN-artikel :
Det undergräver också kapitalismen, vars legitimitet vilar på att den både kan skapa och rimligt fördela välstånd. Stora klyftor är en grogrund för rörelser som kan motverka demokratin och det öppna samhällets värderingar. Det är dags för oss kapitalister att förena oss och finna former för ett större samhällsansvar.
Efter att ha läst Den nya överklassen känns safarin till Saltsjöbaden ännu mer rätt.
15 kommentarer:
Att predika för dårar är inte meningsfullt.
Hur gör vi nu då?
Att upplysa mänskligheten om att den är galen räcker kanske inte.
Det finns en historia om en spränglärd snubbe, som skulle göra en sprängning.
Dynamitgubben fastnade i hålet,
snubben som var en driftig person,
tog ett spett för att trycka ner gubben till sin rätta nivå,
men då small det.
Spettet orsakade en gnista som tände dynamiten.
Spettet for genom sprängarens huvud,han överlevde mirakulöst,
men med en helt annan personlighet.
Måste vi vänta på spettet?!
Roland Lidén
Eller så slutar vi bry oss och hitta fel hos andra, och förverkligar vår egen vision och oss själva.
Samhällsklasserna är inte problemet, utan vår egen tro på att vårt öde ligger utom oss...
Roland,
Du tänker på Phineas Gage ? Hans personlighetsstörning är nog inget att stå efter.
Olof,
Ökad ojämlikhet är ett problem. Eller ?
Man borde hellre titta på hur dåligt de som har de sämst har det. Bara för att vissa tjänar mer, behöver det inte betyda att andra tjänar mindre.
Helst ska man titta på sig själv och se om man kan vara nöjd med allt det man har. Är det så, har klassamhället ingen betydelse.
Olof,
Nu blev det konstigt. Om vissa tjänar (mkt) mer så påverkar det (förstås) andras möjligheter.
Vi vurmar båda för förnöjsamhet. Men den uppmaningen skall väl (för guds skull) riktas uppåt, inte neråt !
Om alla var nöjda med den höga standard vi faktiskt har, så skulle vi inte hålla på att tjata om de som har mer...
Jag vill inte ha Porsche, Rolex eller hus i Stockholm. Därmed finns ingen överklass som står i vägen för mina drömmar, som jag redan lever..
OK.
OM alla var nöjda …. - alla är inte nöjda, många är omättliga.
Trodde det var (i det närmaste bevisat) att stora ekonomiska skillnader skapar stora konflikter.
Jag är inte heller avundsjuk, inte ett dugg. Man kan också säga att jag , än så länge, inte drabbas av ojämlikheten.
Men om 1 % (oförtjänt) äger 40 %, samtidigt som den rena fattigdomen ökar - hur kan det bli ointressant ?
Vad menar du med att de äger 40% oförtjänt?
Handlar inte diskussionen om att hålla liv i ideologier som överlevt sig själva? Det finns en ökad medvetenhet som inte ser ägande och pengar som det högsta livsmålet. Vi kan kalla dem "Den gröna överklassen"...
Mer eller mindre oförtjänt.
Vilka förlegade ideologier talar du om ? De som handlar om solidaritet ? Att vi måste hjälpas åt, ställa upp för varandra ?
Det finns säkert en sådan medvetenhet. Men spelar den någon roll ? Pengar är ju makt över människors liv. För 60 miljarder per år luras vi i nya köpfällor.
Tror att personer som du och jag, som är starka i alla bemärkelser, underskattar rättviseaspekten.
Lite tillspetsat: Hur mycket ekonomisk obalans är du själv beredd att utstå med bevarat lugn. Halva lönen, en tiondels lön ? Dvs ingen kamera, ingen trädgård, inga datorer, utan bara oro.
Eller tror du, på allvar, att den "ökade medvetenheten" faktiskt kan ta kål på materialismen ? Och därmed göra de här rättvisesynpunkterna överflödiga ? Det vore underbart.
Som jag ser det så är för mycket pengar i en och samma plånbok en käpp i hjulet för den "drabbade". Alla pengarna öppnar för stora möjligheter att distrahera sig själv så att möjligheten att hitta rätt i sitt eget inre blir snudd på obefintliga. Tror att den s k överklassen lider av armod, men av en helt annan sort än den som har det knapert. Får nog kolla om boken finns på bibblan.
Ja det tror jag på...
Eric
Tänkte inte på någon speciell,
berättade bara en historia.
Roland
Jag har inte läst boken (än), men jag ser att förståndiga kapitalister inser att alltför stora klyftor hotar deras system. Det var därför kapitalisterna släppte fram socialdemokratin en gång i tiden. Sen blev de irriterade på socialdemokratisk klåfingrighet och sa upp kontraktet. Kapitalisterna i gemen är numera så övermodiga och så övertygade om att de får arbetsfreden gratis, att de förnuftiga kapitalisterna (den lilla minoriteten) knappast hörs och inte har något inflytande. Deras regering är minst lika klåfingrig som de socialdemokratiska var (t ex arbetslinjen, a-kassekatastrofen och sjukjakten, där ekonomiska incitament - läs: straff - ska skapa den nya människan, modell (M), snacka om social ingenjörskonst). -- När jag läser om de "duktiga" VD-arnas fantasilöner, undrar jag alltid vad de använder pengarna till. Föreställer mig att deras ouppmärksammade, ouppfostrade, omättliga snorungar till barn aldrig kommer att kunna försörja sig själva. Och det vet pappa, så han måste lämna efter sig ett rejält arv. /LasseM
Lasse,
Alltid bra med historiska glasögon, tack.
Skicka en kommentar