Nemam Ghafouri är död

Har aldrig tidigare känt ett behov av att skriva personligt om någon som gått bort.

Glömmer inte morgonen den 26 oktober 2016. Satt med kaffekoppen och skummade Läkartidningen. På sista sidan fanns en intervju med en svensk-kurdisk läkare som arbetade med flyktingar i norra Irak, Nemam Ghafouri. För att försörja sig och få pengar till kliniken i Irak åkte hon med jämna mellanrum hem till Sverige för att vikariera. Bara för att varje gång konstatera att vi svenskar söker och beklagar oss för det som knappast räknas som besvär i Irak. Men hon tyckte det var helt i sin ordning. Jag fick kaffet i wrong-strupen. Och famlade efter Facebook, och skrev, och protesterade. Mitt i en brinnande konflikt, bokstavligen, svarade hon bara efter en liten stund, någonstans på gränsen mellan Irak-Syrien och Turkiet. Det blev upptakten till en vänskap och ett meningsutbyte som varade fram till i torsdags förra veckan, då Nemam avled 52 år gammal på Danderyds sjukhus i sviterna av Covid. Det känns overkligt, och enormt tomt.

Vi träffades första gången den 5 januari 2017 på Café Milou i Märsta, innan det bar iväg (för henne) till Irak igen. På den korta stunden hann vi gå igenom allt mellan himmel och jord, bland annat vad det innebar att vara kvinnlig kirurg i karriären. Den 8 februari samma år gästade hon oss på Ersta och berättade om sitt självpåtagna uppdrag att ställa upp för de yazidier som utsatts för IS-terror. Det blev en gastkramande, och för många av kollegorna, skrämmande påminnelse om våra skilda världar. I januari 2018 marscherade vi genom Stockholm i protest mot Erdogans bombningar av Afrin. Då fick jag bevittna lite av hennes sociala kompetens. Utan att vi riktigt förstod hur det gick till hade hon fått kontakt med Jonas Sjöstedt på Medborgarplatsen. De skulle ses.

Nästan varje dag uppdaterade hon oss på sociala medier från lägret Bajed Kandala och arbetet med Joint Help for Kurdistan. Oräkneliga bilder på barnen som omgav henne, massor av oförglömliga videoupptagningar, och samtidgt dagliga vädjanden till världssamfundet, och oss andra, att ta vårt ansvar. Det är obegripligt hur hon orkade. Men den 27 oktober 2019 skrev hon :

Jag svarar dig medan bilen kör i mörkret här i Rojava. Det tog mig ett hav av frustration att till sist få tillstånd att åka över gränsen. Lämnade först 80 vinterjackor till föräldralösa barn i Ramelan och vidare till Qamishlo och imorgon Hasakah. Trött i kropp och själ och ändå fortsätter jag, varför undrar jag och många andra, kanske för att jag inte ska möta den frustration inombords som du nämnde.

Nemam hade en uttalad strävan att inrikta sig på konkret individuell hjälp och inte gå vilse och fastna i meningslösa dispyter mellan olika grupper och särintressen. Samtidigt blev hon, som jag uppfattade det, alltmer frustrerad över det storpolitiska spelet. När någon föreslog att hon skulle dela Nobels fredspris med den yazidiska människorättsaktivisten Nadim Murad 2018 svarade hon I will take it if it is the one they gave to Obama.

Den 13 februari hördes vi av för sista gången. Facebook hade påmint om ett fyra-års-minne från den 8 februari 2017 då Nemam besökte oss på Ersta. På bilden sitter hon i sjukhusentrén omgiven av nallar vi gett henne att ta med till lägret. 

Hahaha, tur att FB ser till att påminna dig. Jag har varit hemma och jobbat i nästan två månader, åker ner på torsdag. Hoppas du har det bra, och håller dig frisk.

Så typiskt osjälviskt, så typiskt Nemam. Och så blev det istället hon, den modigaste och mest godhjärtade, som blev ett av offren för pandemin. Innan dess hann hon uppleva hur yazidiska kvinnor återförenades med sina barn. Som att hon gick i mål.

 

From JHK board

För själva klarar vi det tydligen inte

Jag tror som Greta Thunberg att vi ska lyssna på vetenskapen och behandla klimatkrisen som en kris. Men det är inte för att jag, likt Greta, har lusläst, memorerat och förstått vad IPCC har kommit fram till. Utan för att min känsla säger mig att de har rätt. Ungefär på samma sätt som andra, fast tvärtom, på ren känsla kommit fram till att de har fel. Världen är för komplicerad och för komplex för att en vanlig dödlig ska förstå, å ena sidan. Men å andra sidan, mest komplicerad och komplex är människan, vilket skulle kunna betyda att den där känslan jag bär på, att vi är på fel väg och är illa ute, är alldeles riktig. Men, detsamma säger de som känner tvärtom. Det jag kan invända, för att bryta dödläget, är att framhålla  försiktighetsprincipen. Dvs att när tillräckligt mycket står på spel, som vår framtida existens, så bör man ta det säkra för det osäkra. Jag kan inte säkert säga att det är så illa med 418 miljondelar koldioxid i atmosfären som IPCC hävdar, men risken räcker. Räcker för att jag ska vara beredd att ställa om, helt och hållet.

Jag tror att även den som i huvudsak förlitar sig på siffror och mätningar till syvende och sidst letar efter en känsla. En känsla av mening, av meningsfullhet. På så vis kommer en aldrig så intelligent och förnuftsstyrd människa alltid att skilja sig från artificiell intelligens. Eller inte. För vi kan ju programmera våra robotar så att de tar hänsyn till våra värderingar. Yuval Harari har en utläggning att man i valet av självstyrande bil kan välja antingen den modell som i en krocksituation väjer in i stolpen (dvs offra sig själv) eller den som kör över det mötande barnet. I ett annat avsnitt jämför han Song My i Vietnam med Srebrenica. I båda fallen sker något man kan uppfatta som en etnisk rensning, i det förra fallet var det inte en uttalad avsikt, däremot i det andra. Om AI styrt över dessa aktioner hade den första aktionen avbrutits medan den andra fullföljts med ännu grövre konsekvenser. I den utsatta position vi nu befinner oss kan man önska att AI tog över, preparerad med våra/mina/inte dina värderingar, och talade om hur vi ska ställa om för att överleva på sikt. För själva klarar vi det tydligen inte.

I väntan på att någon talar om hur jag ska ställa om längtar jag efter en båt med en riktigt lång rorkult. Det ger mest känsla.

Inte så sorgligt som det låter ?

Sitter i fåtöljen och läser underbara Livets tunna väggar av Nina Burton, om hur sinnrikt allt är som vi inte själva kommit på. T.ex att kittet som tätar vaxkakorna i bikupan (propolis) innehåller hundratals beståndsdelar, bland annat desinfektion mot virus och bakterier. Man kan bara bli ödmjuk. 

I samma stund får jag ett meddelande från dotter Åsa som erbjuder mig snålskjuts på hennes Netflixabonemang. Så nu har jag lagt boken åt sidan och istället kastat mig mig över David Attenborough och Ett liv på vår planet. Och blir ännu mer ödmjuk. Och skamsen.

Ingen kan hindra oss från att vara nyfikna och påhittiga, ingen kan bara slå sig till ro, alla har behov av att skapa. Men, till skillnad från alla generationer före oss måste vi tänka efter före, försäkra oss om att det vi skapar inte rubbar balansen med resten av skapelsen. Vi kan inte längre låtsas vara okunniga, nu vet vi att konsekvenserna blir förödande.

 Det kan låta sorgligt, att vi tvingas hejda oss och avstå från framsteg, avstå från tillväxt. Men är nog inte så sorgligt som det låter. Väl uppe på platån där de basala behoven är tillfredsställda  blir vi inte gladare av ökat materiellt välstånd, hur mycket reklamen än försöker få oss att tro det. Det är inte ägandet som skapar glädjen, det är skapandet. Alltså, jag blir lyckligare av att bygga en lådbil till barnen än att äga en Ferrari. 

Frågor på det ?

Typ - Är streaming och Netflix basala behov ? Vem lever som hen lär ?

Frihet

 Det här var nog en rätt typiskt dag, för en som håller på att lära sig vad det betyder att vara fri. Jag vaknar tidigt, som om jag skulle till jobbet. Hela förmiddagen går åt till att tänka efter en och två gånger extra, åt att åka tillbaka och hämta hjälmen och gå på toaletten, och ytterligare en gång till för att byta kläder. Och sen åka runt på stan och undra vad den här dagen ska innehålla för något meningsfullt. Tills jag till slut får ändan ur och lämnar stan med sikte på Waxholm. Väl hemma, efter att för första gången ha sett vackra 1600-tals-Bogesunds slott, är jag så där lagom trött för att inte orka tänka på vad man gör av sin frihet, och meningen med livet.

Rent existentiellt (2)

Numera arbetar jag halvtid, närmare bestämt varannan vecka. Den här veckan är en ledig vecka, då bestämmer jag helt själv. Det låter fantastiskt. Men det är det inte. Efter sextioårig skol-och arbetsplikt är man inte utan vidare redo för obegränsad frihet. Lika lite som bibliotikarien Brooks i Nyckeln till frihet. Men så illa ska det inte gå för mig. Utan det fantastiska jobbet ska ersättas med något lika meningsfullt. Så det så.

Dr Alexander Wilczek skriver om stress i senaste numret av svensk kirurgi. Han avslutar med fyra existentiella faktorer som professor emeritus Wolfgang Rutz, bl.a ansvarig för global hälsa inom WHO, formulerat. Han menar att en människas liv behöver innehålla meningsfullhet, autonomi, social betydelse och värdighet. 

Egentligen har jag allt det där. Problemet är att jag har orimliga krav på meningsfullhet ?

Rent existentiellt

Nina Björk avslutar det inledande kapitlet om meritokrati i nya boken "om man älskar frihet" så vackert att jag blev tvungen att skriva av. 

Så här har det blivit för mig de senaste åren: jag tänker allt oftare att jag befinner mig i det välsignade tillståndet. Jag har fått livet. Jag har fått dagarna, stunderna, nätterna. Jag vet hur obetydligt det är, ingenting i evigheternas perspektiv, knappt ens en tändsticka som flammar upp och dör, snart är jag en av alla miljontals döda människor som ingen minns. Men för mig är mitt liv allt jag har och allt jag någonsin kommer att ha. Och jag kan helt enkelt inte förstå varför mina dagar skulle vara viktigare än någon annans. Jag kan bara inte förstå det. När vi är här så kort tid och när den korta tiden samtidigt är så totalt avgörande, för för varje människa är ju hennes liv allt hon har och allt hon någonsin kommer att ha. Hon måste få möjligheten att kunna njuta av det! Vi är ju så utsökt utrustade för att kunna möta det med våra lemmar, ögon, öron, munnar - för allt hos människan finns det en motsvarande yttervärld. Det finns fågelsång för våra öron, solnedgångar för våra ögon, smultron för våra munnar, andra kroppar för våra kroppar. Vi är så beredda att ta emot värld och liv. Ja, vi är som gjorda för denna värld! Vad spelar det för roll om jag är långsam eller snabb i kropp eller hjärna? Om jag kan prestera på just det sätt som den tid jag råkar leva i premierar eller om jag inte kan det? Om jag är smart eller trög? Jag är ändå denna utsökta jordvarelse människa. Om jag tar mig själv på allvar, måste jag också ta allas rätt att kunna möta livet på allvar. Då hittar vi inte på några ursäkter för att vissa ska ha det bättre och andra sämre under sin korta tid på jorden. Rent existentiellt finns det inga argument för ojämlikhet.

Day Zero in the Arctic

 

Ett långt uppehåll på bloggen. Det här inlägget kan vara början på en återresa till ett lugnare tempo, större eftertänksamhet och mindre bekräftelsebehov.

Jobbar numera varannan vecka. Den lediga är en större utmaning än den schemalagda, inte oväntat. Den här, och säkert många fler framöver, plågar jag mig med fördjupade kunskaper om klimatnödläget. Det gör ont. Och jag har bestämt mig för att det är i sin ordning. Det ska göra ont. 

Idag är det Mark Lynas som har ordet.

No one knows exactly when it will happen, but at some point in the two-degree world we will see the complete disappearance ofArctic sea ice, resulting in an ice free North Pole for the first time for about three million years. It is already fairly likely that most people today who are middle-aged or younger will witness this event, a historical milestone by any description. No toher humans in the hole history of our species would have been able to sail across the North Pole without hitting av substantial ice cap. Even during previous interglacials - warm periods between succesive ice ages when Greenland ice sheets was reduced to a much smaller size, the forest advanced northward and the Sahara flourished with lakes and wetlands - there was still permanent ice in the arctic. The date that we lose it - Day Zero in the Arctic - will surely be global warming marker like no other. *

Att fastna för just den här passagen kanske är ett bra exempel på min/vår svagaste sida. Det som gör störst intryck är inte det som har störst betydelse, utan det som väcker mest känslor. Var det inte tack vare bilder på söta sälungar som Miljpartiet kom in i riksdagen ? Eller så är det ett undantag från den regeln. Ett isfritt Arktis kan få enorma konsekvenser, förstår jag efter fortsatt läsning.

*Our final warning. Six degrees of Climate Emergency. 2020

Enough is enough (2)

Går över till grannen för återbörda sju böcker jag lånat. Han älskar att läsa, har mängder av lästips, vet exakt var böckerna står i hyllan, så  istället för en eller två böcker går jag ofta därifrån med en trave. Nu är han inte hemma, mina recensioner får anstå, istället får jag en pratstund med hans fru. Hon berättar om livet som nybliven pensionär, hur fantastiskt det är. Eftersom man nu äntligen har tid att sitta i fåtöljen och läsa, inta ett glas, och blicka ut över sjön. Nej, jag skojar, det säger hon inte. Hon berättar om alla resor de nu kan göra. Förra veckan kom de hem från någonstans-långt-bort, och efter jul bär det av igen. Hon urskuldar sig lite, hon vet vad jag tycker, men viftar bort det så lättvindigt att jag blir nästan full i skratt. - Det är fantastiskt, det finns så mycket att uppleva, man ska ju tänka på miljön och det där, men det är verkligen fantastiskt.
Vi önskar varandra god jul, kanske kan vi ses på nyår.

Vi vet, men tar inte hotet på allvar.
Vi vet, men tänker att det gäller inte oss.
Eller så vet vi inte tillräckligt mycket för att ta det på allvar.
För om vi visste tillräckligt mycket och tog vetenskapen på allvar så skulle det vara självklart att avstå. Avstå från det som riskerar att göra även Hammarby sjöstad till en obeboelig plats på jorden.

I huvudet på en planetskötare (?)

Har skrivit kåserier i Svensk Kirurgi under året. Om våndorna, farorna och glädjen med att vara kirurg och människa. Den sista blev en uppmaning och en vädjan. Till mig själv, till kollegorna, och några till. Tack Anna för förtroendet.

Svensk Kirurgi 6/2019

Enough is enough

det är svårare än något annat att vara människa
hon som aldrig får vara nöjd
som ständigt söker mer

har man det bra kan man alltid får det bättre
överlevnad och fortlevnad räcker inte
inte för oss människor

nu när missnöjet tagit oss ända hit
när vi inte längre kan tänja på planetens gränser
då avundas man de varelser som nöjer sig

vad tjänar den till
all vår strävan

är glädjen att leva lika stor
när vi håller igen, står tillbaka eller avstår

kan det vara så enkelt ?

Prestationsångest

För det mesta plaskar vi runt i ankdammen och blir inte så mycket klokare. Men plötsligt händer det, att något släpper ut vattnet, eller får dammen att svämma över, hur man vill se det. Som häromdagen i P1-programmet "Piskan" (avsnitt fyra). Lättsamt, nästan P3-tramsigt (eller vad Jimmie skulle säga innan det läggs ner..). Men samtidigt allvarligt, på riktigt. Det handlade om prestationshets och prestationsångest. Fjorton minuter in i programmet intervjuas Karim Jebari, filosof och forskare på Institutionen för framtidsstudier. Jag var mitt i diverse hushållsnära sysslor och hörde inte så noga, men stängde av kranarna när ordet "antiprestation" upprepades flera gånger.
Det tog mig två genomlyssningar och en skrivning innan jag kunde förstå och ta in vad han säger i slutet. Trodde jag hört fel.

(Programledarens röst i kursiverat)

"....

Men ta det lugnt , det går att hejda den här utvecklingen menar Karim Jebari.

Det krävs en folkrörelse, eller en idérörelse kring icke-prestation.

Det finns sådana rörelser, men det jag ser är att det slutar med att de fortfarande ska prestera. Du ska göra yoga, sen ska du dricka te ur någon speciell handdrejad kopp från Nepal, och sen ska du göra självmassage med någon speciell olja. Antiprestationsrörelserna som handlar om att man ska bli sådär lugn och harmonisk blir också prestationsorienterade.

Nej, det är några andra som är antiprestationsrörelsens frontsoldater.

Jag tänker på människor som knarkar, på människor som super, människor som spelar dataspel, som inte gör dom här sakerna för att göra något slags "statement" att dom är improduktiva, utan för att det är roligt att göra dom här sakerna.

Men om vi istället går in i det andra scenariot, ett framtidssamhälle där prestationskraven har minskat, hur skulle det se ut ?

Jag tror att det är ett samhälle där vi generellt sett är fattigare, där saker och ting kanske inte funkar så bra, men också där vi har väldigt låga förväntningar. Så det kanske är okey att målaren kom och målade men glömde en vägg och vi tänker att det är väl sånt som händer, han hade väl bråttom, eller nåt, och att vi är "fine" med det. Eller att vi går till ett café och beställer en kaffe och får en te istället och tycker att det är helt okey, eller att våra medarbetare på jobbet sjukskriver sig varje gång det är ett sportevent och vi tycker det är helt okey, det är helt normalt.

Ett sånt samhälle kan verka avlägset men det är egentligen inte det. (Internationalen spelas i bakgrunden.)

I t.ex Sovjetunionen eller på Kuba. Det fanns ju det här uttrycket i Sovjetunionen att ”vi låtsas arbeta och dom låtsas betala oss”. Och eftersom man inte kunde bli avskedad, man kunde inte göra karriär, man fick väldigt låg lön, så fanns inte den här prestationsångesten inom de flesta områden.

Här är en av Karim Jebaris huvudpoänger. Vi kan bygga ett samhälle utan prestationsångest men då måste vi också sänka förväntningarna på det samhället.

Vi har vant oss vid att vara de här prestationsvarelserna, och framförallt att alla andra är det också. Våra samhällsprocesser fungerar otroligt effektivt. Jag menar att mycket av vår välfärd har byggts upp av vår strävan att producera bra tjänster eller bra varor.

Och samtidigt kanske det blir lättare att acceptera prestationsångest som ett samhällsfenomen om vi samtidigt inser vilka fördelar det för med sig säger Karim Jebari.

Det är väldigt lätt att se en negativ aspekt i samhället som vi inte gillar och sen försöka föreställa sig att samhället skulle vara exakt likadant bara att det skulle sakna de här dåliga grejerna, men det fungerar sällan så. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle vara så mycket lyckligare i en värld där jag inte skulle ha prestationsångest."

Jag vill protestera. Och kommer med hundra invändningar. Men kanske ingen som är riktigt trovärdig.

Vad hemskt.

Piskan, avsnitt 4

Karim Jebari  
Wikipedia
Institute for futures studies

Att leva upp till sina ideal

Klimataktivisten Greta Thunberg ska segla från USA till Portugal (för att närvara vid COP 25 2-10 december i Madrid) under en årstid som ingen skulle rekommendera, risken för kraftiga oväder är stor, hon tar en påtaglig risk att råka illa ut, och det är högst osäkert om hon hinner fram i tid. Ändå gör hon det, och väljer bort det säkra alternativet att flyga. Eftersom den som är tillräckligt övertygad inte har några val, priset blir aldrig för högt.
Beundransvärt, eller skrämmande ?

Vi som lider av att ständigt ta hänsyn till vad andra ska tycka känner avund, och önskar att vi hade samma mod. Men, och det är verkligen ett men, tänk om övertygelsen är ondskefull. Ungdomarna som ansluter sig till IS är minst lika modiga.

Hur som helst, jag tror att Greta Thunberg har rätt, och önskar att jag var lika modig.
Ingenting är vackrare och mer eftersträvansvärt än att leva upp till sina ideal, att leva som man lär.

*COP 25 Madrid

Flixbus

Min fina kirurgkompis Karolina, uppvuxen i Polen, ville visa sina barndomskvarter. Så vi flexade ut innan veckan var slut och tog flyget mot Warszawa. Några fredagtimmar senare åt vi gott på bästa krogen i Polens huvudstad.
Så var det tänkt, och så blev de för de andra. Själv kunde jag inte motstå frestelsen att följa mitt samvete, att leva som jag ständigt basunerar, att inte ge efter. En extra kompdag från jobbet, Flixbus i 18 timmar, via Berlin, och försenad ankomst till bästa krogen. I andra änden, efter en fantastisk helg, blev det arton nya timmar i bekväma flixbussäten, och bland mycket annat en magisk soluppgång över Danmark.

Konklusion.
Om det som uppfattas som en uppoffring istället är berikande, då är klimatomställningen en baggis.


PS

Klimatpåverkan:
Cykel  0
Tåg     5
Buss  15
Bil    100
Flyg  225

Tänka långt och djupt

Nog är det en ständig balansgång. Att å ena sidan framhålla sig själv och sina ståndpunkter, och å andra sidan lämna plats och vara öppen för det som är eller känns främmande. Att å ena sidan vilja bli bekräftad, att å andra sidan söka motstånd. Somliga klarar, eller till och med gillar, att gå sin balansgång omgivna av tusen andra, själv drar jag mig hellre undan. Att den extroverte står högre i kurs än den introverte, 2019, kan väl ingen förneka. Hur som helst, det kändes bra att läsa de sista raderna i Andrev Waldens fina text i dagens DN, där han citerar sin (f.d) flickvän.

Jag har en dröm om att få vara en långsamhetens rebell. Gå på anställningsintervju och säga sanningen. Jag är INTE stresstålig och jag mår dåligt av förändringar. Men jag har tålamod och är bra på att förvalta sånt som är bra. Jag tänker långsamt men jag kan tänka långt och djupt.

Inom parentes. Spännande blir det när den extremt introverta av omständigheterna tvingas ut i vimlet. Som Greta Thunberg. 

DN

Vem ska man lyssna på ?

De mest envetna klimatförnekarna har jag bestämt mig för att bortse ifrån. Tids nog kanske vi kan mötas, när det blir mer uppenbart vem som hade rätt. Kunde ändå inte låta bli att intressera mig för det öppna brev till Greta Thunberg som författats av österrikiska Kornelia Kirchweger. Hon skriver i Wochenblick, en tidning är nära knuten till nationalkonservativa FPÖ. Hennes brev har också publicerats i "Bakom kulisserna - om ocensurerade nyheter", där Lars Bern är framträdande, han som menar att det inte finns något klimathot, utan att det istället är en världsomspännande konspiration i syfte att erövra makt. Kirchweger har i ett annat sammanhang ifrågasatt västerländsk demokrati och hyllat Kagames enväldiga styre i Rwanda. Allt sammantaget borde räcka för att skrolla vidare i FB-flödet.

Men brevet förmedlar en känsla som kanske kan hjälpa till att förklara varför så många av oss vuxna forfarande har svårt att ta klimatrapporterna på allvar, varför vi har svårt att känna vare sig skam eller skuld över hur vi levt våra liv. Har vi inte gjort så gott vi kunnat ? Och är de ungdomar som växer upp idag verkligen beredda att offra och försaka det ohållbara välstånd som deras aningslösa föräldrar byggt upp ?
(Om Kirchweger utelämnat den avslöjande och konspiratoriska inledningen kanske jag tagit henne på fullaste allvar.)


Kära Greta: 

Erkännande ditt engagemang och din kraft som du investerar i tro ​​på en förmodad, allt förstörande klimatkris och som svar på ditt senaste – knappast skrivet av dig – tal i ilska inför FN, avvisar jag dina anklagelser här definitivt

Med tårar i ögonen anklagar du oss alla att vi stal dina drömmar, din barndom från dig, du borde inte ens stå här, utan vara i skolan. Du kommer inte att släppa ”oss” utan hålla ett öga på ”oss”. Wow! Dina uppstyltade ord kommer från en gränslös okunnighet. För är det inte din generation som håller liv i detta slit-o-släng-samhälle? Du och dina kompisar lever i ett aldrig tidigare skådat, materiellt överflöd som ni tar för givet och kräver av era föräldrar.

Jag tillhör den generation som växte upp på 60-talet. Kära Greta, vi levde mer klimatvänligt än du och dina okunniga ”barn-fans” till och med kunde föreställa er. Vi klädde oss i våra äldre syskons strumpbyxor och strumpor som lagades, kläder kastades inte bort – allt användbart, som knappar eller blixtlås, klipptes ut. Resten användes som lappar eller dukar. Vår väg till skolan varade i en timme eller mer. Det fanns ingen skolbuss och våra föräldrar körde oss inte till skolan. Skolböcker gick i arv från en klass till kommande. 

Våra cyklar hade inga växlar och vi var stolta över dem. Vi gick till affären och handlade – i nätkassar. Omslagspapper öppnades försiktigt och återanvändes. Inte varje dag vi fick bada eller duscha och inte alla hushåll hade en tvättmaskin eller till och med bil. Våra rum var inte fulla av plastleksaker. Vi hade inga elektroniska spel och inga smartphones. Vi tillbringade vår ungdom på ängar och i skogen, inte med WhatsApp eller Instagram. Vi var smutsiga men friska och led inte av fetma, allergier och depression. 

Så hycklande Era protester är! Barn i din ålder orsakar mer växthusgaser än alla tidigare ungdomsgenerationer. Era garderober är fulla av kläder som sys av barnslavar i Asien. Era coola smartphones och surfplattor hamnar regelbundet som skrot i fattiga länder. Allt ni har i överflöd produceras med koldioxidutsläpp och importeras mestadels. Sålunda är ni ingen förebild för ett klimatvänligt samhälle.

Därför, kära Greta, informera dina kamrater och ägna dem din vrede. Hos oss äldre är det nämligen helt på fel plats.

WOCHENBLICK

Frihet

Det är långt mellan inläggen nuförtiden, och det kanske är bra. En del  frustrationer pyser ut via facebook och insta, men där blir eftertänksamheten lidande.
Stöter och blöter, lägger i vågskålarna, men hoppas att beslutet ska komma till mig. (Tao) Har jag jobbat färdigt, eller inte ? Möjligheten att halvera lönen utan att röra en fena uppenbarar sig nämligen den tolfte januari nästa år. Fyrtio år, som trots barn och familj och andra intressen, har präglats av min kärlek till kirurgin. Kan man bara bryta abrupt ? Så kändes det igår, idag kan jag känna något annat. Viktigast är förstås att hitta ersättare, att skapa sig nya rutiner. Men nog vore det skamligt om man var så fördärvad av ett långt och lydigt arbetsliv att man inte klarar av att förvalta ett liv i frihet ?

Den trotsiga jorden (2)

Gunnel Lindbloms text i kortfilmen "Betraktelse" har varit min snuttefilt i 25 år, när det gjort för ont. Plitade länge och väl för att få alla orden rätt, men sen försvann CD skivan i en flytt. Blev så glad när jag idag blev varse att den finns på youtube.

Läser om Clive Hamilton, " Den trotsiga jorden", denna gång långsamt och med eftertanke.
Den handlar, precis som Gunnel Lindbloms film, och för den delen Greta Thunbergs budskap, om Jordvetenskap. Inget romantiskt hitte-på, utan vetenskap.

Vi är en del av jorden,
och den är en del av oss,
allt hör ihop.
Jorden tillhör inte människan,
allting är sammanlänkat,
som blodsbanden inom en familj.
Människan vävde inte livets väv,
hon är blott en tråd i den,
vadheltst hon gör mot väven
gör hon mot sig själv.




Filmen Betraktelse på Youtube

Betraktelse, texten

Den trotsiga jorden (1).

Har läst "Den trotsiga jorden" av Clive Hamilton. (2017). Om vår ofattbara brist på omsorg och ansvarskänsla.

Gunnel Lindblom sammanfattade bokens innehåll, oändligt vackert, för 25 år sedan.


Betraktelse

Och världen har ännu inte sjunkit ner i glömska,
ännu lyfter vi en glittrande fisk ur vattnet
och håller den sprittande kroppen i handen,
och försöker minnas.
Men vi minns ingenting,
vi saknar det för alltid försvunna,
vi berörs,
men vi vet inte varför,
vi har stenat våra förnimmelser


Lugnt och stilla vaknar vi
och går ut i en värld som rämnar,
och vi reagerar inte
Vi uppträder helt korrekt,
som om allt var som det skulle,
som det skulle kunna ha varit
om vi hade väjt i tid.


Vi utrotar lugnt det vi skulle förvalta,
och det finns inget vi kan skylla på,
den tiden är förbi.
Vi förvandlar vår värld
till en avbild av det vi fruktade,
vi blir det som en gång skrämde oss,
det är märkligt.


Vi kan inte längre fly,
vårt öde ligger redan bakom oss,
djupt förborgat i vårt ursprung.
Och vi vägrar att vänta,
eller lyssna,
vår nonchalans är ofattbar.
Vi glömmer,
vi glömmer det vi mest borde minnas.


Ännu driver vi avgrunden framför oss,
och dansar våra dömda roller,
som om pjäsen inte handlade om oss.
Ändå vet vi att vår tid är utmätt.


Och solen skall falla genom trädens löv,
och vattnet skall stillna,
och vinden dö.
Vi skall sitta i skuggan av en växande skuld,
och se barnen formulera vår skam,.
och det skall bli skymning


Vi är en del av jorden,
och den är en del av oss,
allt hör ihop.
Jorden tillhör inte människan,
allting är sammanlänkat,
som blodsbanden inom en familj.
Människan vävde inte livets väv,
hon är blott en tråd i den,
vadheltst hon gör mot väven
gör hon mot sig själv.



Betraktelse (1994)
Kortfilm, skriven, uppläst och regisserad av  Gunnel Lindblom, 
Keve Hjelm, som tyst illustrerar texten, spelar den ensamme bonden.
Som odlar sin potatis.

Let's dance

Let's dance är en tävling i dans. Men inte en tävling i vem som är bäst i dans. Utan en tävling i vem som är bäst på att låtsas vara bäst i dans. Och då är Tomas Ravelli oslagbar. Ingen kan som Ravelli exploatera och rida på en enstaka bedrift för evigheter sen, spelar ingen roll hur illa han för sig på dansbanan.

Meritokrati betyder att man belönas efter förtjänst, Let´s Dance är raka motsatsen.

Charmigt ?

Nej.

En gång för alla

Bläcket hann inte mer än torka på föregående inlägg, om min manliga vilsenhet i spåren av metoo, förrän dokumentären om Josefin Nilsson visades. Jag såg den i datorn på jobbet när patienterna uteblev från mottagningen. Och historien upprepas, på flera plan. Alla visste, missförhållandena på Dramaten var kända, men ingenting gjordes. Och för min egen del. Inte förrän de efterföljande reaktionerna briserat reagerar jag med full kraft. Varför ? Trots att jag själv är befriad från att ta till våld, vare sig mot män eller kvinnor, så är jag också en del av den kollektiva likgiltighet och acceptans som fortfarande råder när män på olika sätt förgriper sig på kvinnor ? Det gör ont och känns skamligt, far till två döttrar, att behöva ställa frågan.

Vet inte om jag är fel ute, men var inte Benny Andersson och Hannes Holm anmärkningsvärt oberörda ? Obenägna att rannsaka sig själva och fråga sig vad de, som nära vänner till Josefin, kunde gjort för att hjälpa henne. Är de också en del av acceptansen ?

Nu lovar jag, en gång för alla, att aldrig någonsin titta ner eller titta bort, hur jobbigt det än blir, om jag själv blir vittne till trakasseri eller övergrepp.


PS
Hörde slutet på söndagsintervjun med Lasse Åberg. Programledaren Martin Wicklin hade inför intervjun sett alla Åbergs filmer och slagits av att de genomgående innehåller starka och självständiga kvinnor. Åberg sa ingenting. Wicklin upprepade sin tes. Åberg var tyst. Till slut fick han ur sig, ungefär. - Intressant det du säger, men det har inte varit någon strategi. Jag har inte försökt göra mig till för feminister. Det är så jag uppfattar världen. Jag har väl varit omgiven av starka kvinnor, som min mamma, min farmor och min fru.
Lasse Åberg hade varit en bra chef på Dramaten ?
Söndagsintervjun

PS
När jag googlar fram bilden på Josefin Nilsson så kommer omedelbart bilder upp på den skådespelare som nu alla större medier bestämt sig för att inte namnge. Rädda för att gå i Benny-Fredriksson-fällan ? Hyckleri, ängsligt, fegt ? Eller klokt och respektfullt ?

Skönt

Ibland känns det skönt att förhäva sig, att kunna säga "vad var det jag sa". Allra skönast är att känna inombords att kompassen fungerar, att nålen inte fladdrar hit och dit mot någon tillfällig magnetisk företeelse, utan stadigt mot norr.
Anna, Greta och Jonna. Odell, Thunberg och Bornemark. I samma stund som de uppenbarade sig, när andra runt omkring mig fnyste och ryckte på axlarna, så klack det till. Modiga kvinnor som utmanar makten, hyckleriet, och (inte minst) meningslösheten. Så rätt ni har.

Ibland känns det inte lika skönt. Snarare skamligt. Det krävdes ett kvinnligt uppror för att jag till fullo skulle inse i vilken omfattning män förgriper sig på kvinnor. Och när stormen lagt sig fladdrar kompassnålen än hit än dit. På väg att klappa en kvinna på axeln hejdar jag mitt i rörelsen. Har Lena Andersson rätt när hon menar att rättssamhället kapitulerat, eller saknar hon inlevelse och förståelse för det andra än hon själv utsätts för ?

Ibland känns skönt att inte ställa för höga krav, att vara nöjd med att inte ge upp.

Önskan

Önskar att jag inte visste något om rymden.
Och allt om människans ursprung.

Det första gör mig rädd och kall.
Det andra bara trygg och varm.

Häpen

Nog har jag, kanske i takt med att testosteron-nivåerna sjunker och bekräftelsebehovet minskar, blivit bättre på att uppskatta det lilla. Det där som egentligen, i en tillväxtekonomi, inte borde räknas alls.
Grannen en trappa upp (utan hiss) såg mig komma ut ur cykelförrådet häromdagen. Häpen. - Jasså, det finns ett cykelförråd, det visste jag inte. Av någon obegriplig anledning har jag 4 nycklar till det där förrådet, och grannarna inga, inte undra på att det är gott om plats.

Så nu har jag delat med mig, och fått lite uppskattning, som räcker en god stund.

Redan slut

Tiden går numera så fort att det kan vara över, alltihop, vilken sekund som helst. Var det inte förra veckan jag betalade räkningar, hur kan det redan ha gått en månad ? Ett år har jag bott I Hägersten, och jag som är precis nyinflyttad. Känner ingen sorg att arbetslivet snart är till ända, bara tagen på sängen att det gick så fort. Är det redan slut ?