Rent existentiellt

Nina Björk avslutar det inledande kapitlet om meritokrati i nya boken "om man älskar frihet" så vackert att jag blev tvungen att skriva av. 

Så här har det blivit för mig de senaste åren: jag tänker allt oftare att jag befinner mig i det välsignade tillståndet. Jag har fått livet. Jag har fått dagarna, stunderna, nätterna. Jag vet hur obetydligt det är, ingenting i evigheternas perspektiv, knappt ens en tändsticka som flammar upp och dör, snart är jag en av alla miljontals döda människor som ingen minns. Men för mig är mitt liv allt jag har och allt jag någonsin kommer att ha. Och jag kan helt enkelt inte förstå varför mina dagar skulle vara viktigare än någon annans. Jag kan bara inte förstå det. När vi är här så kort tid och när den korta tiden samtidigt är så totalt avgörande, för för varje människa är ju hennes liv allt hon har och allt hon någonsin kommer att ha. Hon måste få möjligheten att kunna njuta av det! Vi är ju så utsökt utrustade för att kunna möta det med våra lemmar, ögon, öron, munnar - för allt hos människan finns det en motsvarande yttervärld. Det finns fågelsång för våra öron, solnedgångar för våra ögon, smultron för våra munnar, andra kroppar för våra kroppar. Vi är så beredda att ta emot värld och liv. Ja, vi är som gjorda för denna värld! Vad spelar det för roll om jag är långsam eller snabb i kropp eller hjärna? Om jag kan prestera på just det sätt som den tid jag råkar leva i premierar eller om jag inte kan det? Om jag är smart eller trög? Jag är ändå denna utsökta jordvarelse människa. Om jag tar mig själv på allvar, måste jag också ta allas rätt att kunna möta livet på allvar. Då hittar vi inte på några ursäkter för att vissa ska ha det bättre och andra sämre under sin korta tid på jorden. Rent existentiellt finns det inga argument för ojämlikhet.