Vill egentligen inte skriva det här inlägget. För det kommer att uppfattas som "lätt-för-dig-att-säga".
Varje vecka möter jag människor som vill ha hjälp med sin övervikt. Kirurgen är sista utposten, när inget annat fungerat, när 15 kilo ner blivit 15 kilo upp, för elfte gången. Operationen vi erbjuder innebär att man tvingas äta mindre och oftare, med viktnedgång som följd.
Men kan man inte ändra sitt beteende, äta mindre och oftare, utan operation ?
Jo, det går naturligtvis.
Är det vad jag skall säga till de här människorna, som upplever att det gjort vad som stått i deras makt och som kanske hela livet har lidit och utstått spott och spe för sitt utseende ? Det blir svårt.
Var går gränsen för individens ansvar ? Jag vet inte.
Var går gränsen för samhällets ansvar ? Jag vet inte.
Nekar vi överviktiga bör vi i konsekvensens namn neka all vård så fort man kan påtala någon oaktsamhet hos individen. Då kanske även den som klantar sig på cykeln får klara sig själv ?
Somliga dagar är jag snubblande nära att säga "skyll dig själv".
Men för det mesta är jag övertygad om att den här fällan (som jag själv är förskonad ifrån) inte skiljer sig från andra fällor (som jag trots livslånga försök inte tar mig ur).
- Men kan man inte förbjuda all ohälsosam snabbmat ?
- Vill du förbjuda alkohol också ?
- Det är inte samma sak !
- Vad är skillnaden ?
- Några få dricker för mycket, men övervikt sprider sig som en epidemi.
- Ja, det är sant ..
- Då säger vi det, från och med nu är snabbmat, godis och läsk förbjudet !
- OK, det låter bra.
2 kommentarer:
Intressant fråga det här.
I ett utbildat land som Sverige borde man förväntas ta ett större ansvar för sig själv. Eller är det så att fettman kan relateras till de sjunkande skolresultaten?
Tror inte det.
Men saken är ju också den att vi fostrats till mindre egenansvar de senaste generationerna.
Tror roten ligger i det psykologiska. Vi är rastlösa och uttråkade och då är TV och skräpmat en av lindringarna. Många gör ju faktiskt tvärt om och tränar nästan på gränsen till det överdrivna. Men antagligen känner båda grupperna samma rastlöshet.
Annat som också är oroande, och som antagligen hänger ihop med frågan, är de stora mängderna antidepressiva och smärtstillande läkemedel som skrivs ut.
Gör mig, precis som dig, frustrerad att så mycket kraft och resurser i vården går till symptomdämpande verksamhet.
När jag kommer till vården vill jag ha bra hjälp med mina ögon, mitt bråck och min allergi. Min övervikt är mitt egna problem...
Att övervikt o fetma är en del av ett större missförhållande, det köper jag.
Än en gång ; tack Athena Farrokhzad.
Skicka en kommentar