Det bjuder vi på

En tjugotreårig man har sedan nio år en kronisk infektion och ett öppet vätskande sår framför svansbenet som läggs om tre gånger i veckan av distriktssköterskan. Han har genomgått ett tjugotal operationer, men det läker inte. Universitetskliniken där han skötts i alla år kommer att slås ihop med systerkliniken norr om stan men dit är patienten inte välkommen, för där ska man bara ägna sig åt andra tillstånd, som cancersjukdomar. Tre remisser har under åren gått till plastikkirurgen, som varje gång, senast förra veckan, avböjer utan att ens träffa patienten, med hänvisning till att resultaten av plastikkirurgi vid dessa tillstånd är dåliga (läs olönsamma). Nu hänger han i luften mellan kliniker som värnar om pengar, inte patienter.

I den bästa av världar så följer var och en sin inre (moraliska) kompass och struntar högaktningsfullt i vad stolliga system för tillfället påbjuder. Men så är det inte. Och det kanske är för mycket begärt, för ganska snart kan det betyda att man själv sitter löst.
Alternativt får man angripa systemet, för att underlätta agerande som bättre överensstämmer med sjukvårdens grundläggande värderingar. Möjligen har det börjat blåsa sådana vindar.

Om den som lyckas hjälpa den unge mannen erbjöds en fet belöning skulle säkert hugade spekulanter stå på kö. Men det kan inte vara vägen att gå. Nej, det måste handla om, som Nina Rehnqvist skrev i Läkartidningen, en moralisk upprustning. Där det blir en självklarhet att göra sitt yttersta för att hjälpa de som kommer i ens väg, och där belöningen är tillfredsställelsen att lyckas med det. Ibland kostar det lite extra, tid och pengar, men det bjuder vi på.

Lite kall skadar inte