Hurdan är situationen ? Situationen är sådan att kapitalismen har segrat. I vårt land och globalt. Den kan krisa, den kan vara förenad med politisk demokrati eller inte , den kan vara mer naken eller mer tämjd i olika länder. Men som ekonomiskt system har kapitalismen segrat. Alltså seger åt en produktion styrd av vinstmotiv, åt varan och marknaden. Seger åt konkurrensen, åt tävlingen.
Hurdan är människan ? Människan är egoistisk och altruistisk, självisk och generös, tävlingsbenägen och solidarisk. Det fält inom vilket inom vilket vår mänsklighet utspelar sig är brett. Inte gränslöst, men brett. Vilka egenskaper en människa utvecklar beror bland annat på hur det samhälle i vilket hon lever är organiserat.
I den här boken har jag försökt att dra linjer mellan det stora och det lilla, mellan ekonomi och mellanmänskliga relationer, mellan politik och känslor, mellan materiella omständigheter och individuella förhållningssätt. Jag har helt enkelt talat om
konstruktionen av mänsklighet. För precis som vi konstrueras som män eller kvinnor genom föreställningar, normer, praktiker och handlingar konstrueras vi som människor genom att leva i ett samhälle som anropar oss på vissa sätt och inte på andra, som tar oss i bruk på vissa sätt och inte andra.
När vi idag försöker begripa makten - var den finns, hur den ser ut, hur den arbetar - menar jag att vi måste leta på andra platser än dom som brukar teoretiseras som politiska. Vi måste försöka begripa makten som skapande. Inte primärt av lagar, regler, förordningar och bestämmelser - utan som skapande av
oss. Vårt sätt att vara till på. När vi berörs av denna makt erfars den oftast kanske inte som makt. Det är ingen makt som predikar eller förbjuder, snarare modellerar och formar de känslor och beteenden i de riktningar som står i samklang med nuvarande ordning. Det är ingen makt som öppet deklarerar sina önskningar eller kräver disciplin och lydnad, snarare planterar vissa tankemönster i våra psyken.
Det kan handla om en makt som kanaliserar mänskliga drömmar om förändring till konsumtion, som avväpnar utopier genom att förklara allting som inte är som flum och ickerealism, som får oss att inför en mängd olika sorters situationer svara med ett och samma icke - reflekterande fråga ("Vad tjänar jag på det här?"), som när vi ser en medmänniska får oss att se en konkurrent eller ett instrument för vår egen vilja - en makt som får oss att, med Oscar Wildes ord, veta priset på allt inte värdet av något. En makt som på makroplan upprättar marknadslogiken som hegemonisk och som på mikroplan anropar det inom oss som passar denna logik.
Kapitalismen som praktiserat ekonomiskt system behöver inte
utgå från att människan är en individuellt vinstmaximerande varelse. Den
gör henne sådan. Den gör henne sådan genom sina institutioner, sina praktiker, sin materiella verklighet. Kapitalismen har ingen uttalad människosyn. Den har en praktiserad.
Kapitalism vilar på konkurrens. När den utspelar sig i ett samhälle - den utspelar sig alltid i ett samhälle - tävlar vara mot vara, företag mot företag, skolelev mot skolelev, arbetstagare mot arbetstagare, land mot land, kommun mot kommun, skola mot skola, sjukhus mot sjukhus, människa mot människa. Vad innebär det att leva i konkurrens ? Att leva ett liv i tävlan ?
Svaret som försvarare av konkurrens som samhällssystem och global ordning ger är att det lockar fram den bästa prestationen ur var och en. När vi tävlar anstränger vi oss till det yttersta att främja vår egen ställning - resultatet av denna individernas kamp för att klara sig själva i konkurrensen blir i slutändan också det bästa för helheten.
Ett annat svar är : Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte en människa i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd.
Och visst, människan är en art dömd att bäva, djuret som vet att hon skall dö; att de hon älskar skall dö. Rädslan har alltid varit och kommer alltid att vara en del av mänsklig existens. Men att skapa ett socialt och ekonomiskt system som ständigt underhåller denna rädsla ? Det måste vara vansinne.
För inte vill vi - egentligen - varandra ont ? Inte älskar vi skadeglädjen mer än glädjen ? Inte mår vi bättre när någon misslyckas än när hon lyckas ?
Bara om den andra är ett hot mot mig. Vi gör varandra till varandras hot. Vi gör varandra till fiender. Vi odlar de sämsta sidorna av det vida mänskliga fältet. Inte av illvilja eller ondska. Av systematisk nödvändighet. Av institutionaliserad systematisk nödvändighet.
Om all tid som går till att tävla skulle gå till att samarbeta ? Om våra institutioner såg sådana ut ? Om samhället, som Erich Fromm skriver i
Kärlekens konst "fick en sådan konstruktion att människans sällskapliga och älskande natur inte blir husvill i vardagslivet utan blir ett med det"? Människor skulle fortfarande vara illvilliga, egoistiska, giriga, empatiska, solidariska. Men vi skulle odla det senare istället för det tidigare.
Så ser min utopi ut. Och vet ni, jag tänker bära den utopin med stolthet.
"Någonting saknas". Så lyder en mening i dramatikern Bertold Brechts
Staden Mahagonnys uppgång och fall. Ernst Bloch beskriver i en essä de orden som en utopisk impuls, som "en av de mest djupsinniga meningar som som Brecht någonsin skrev, och den består av två ord ". Två ord som på samma gång beskriver längtan och brist.
Någonting saknas. Det är inte godheten som saknas. Den finns, vi ser den varje dag, i det stora, i det lilla. Snälla människor, människor som gör gott. Det är inte kärlek som saknas. Det finns ingen som motsäger sig kärlek. Alla vill den. I detta finns ingen fiende.
Det som saknas är ett system som i sina institutioner fångar upp och underhåller denna godhet och denna kärlek. Som formar, puttar och konstruerar människan i denna riktning och inte i dess motsats. Som låter människan vara människans vän. Vi måste helt få ihop individ - och systemnivå.
Därför tror jag att följande kan vara en riktning för politiskt tänkande: Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan - om du med Immanuel Kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag - så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöjs till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel.
Jag ska ge exempel på båda. Hanne Kjöller polemiserar i sin
I huvudet på en mamma mot författaren och frilansjournalisten Katarina Bjärvalls bok
Vill ha mer, som kritiskt beskriver den tidspress många barnfamiljer lever med till följd av av höga konsumtionskrav. Kjöller skriver att hon håller med om att vi lever i ett konsumtionssamhälle där vi "översköljs av budskap som ska få oss att konsumera mera och att längta efter det vi inte har - och kanske ofta inte heller behöver. Men att näringsidkarna vill få oss att köpa platt-teve och göra om fullt fungerande kök är ju inte liktydigt med att vi måste göra det." Kjöller menar att "vi kan välja att lägga mer tid på barnen och oss själva och mindre tid på konsumtion. Att det finns ett kommersiellt tryck betyder inte att det inte finns ett val."
Naturligtvis har Kjöller rätt. Var och en av oss kan välja både att konsumera mindre och att, som hon också pläderar för, arbeta mindre. Säg att vi gjorde det, att många gjorde det. Säg att inte bara du eller jag utan flertalet verkligen avstod från det vi "kanske ofta inte heller behöver". Jag kan redan se de svarta rubrikerna: hushållens konsumtion faller drastiskt, tillväxten minskar, ekonomin växer inte, Sverige hamnar på efterkälken i den internationella konkurrensen, börsen rasar, oro, kris. Ekonomerna och politikerna skulle lägga sina pannor i djupa veck och febrilt fråga sig "Hur ska vi få igång efterfrågan, hur skall vi få hjulen att snurra igen?" Den stress i vardagslivet, den känslan av att vara jagad av tusen krav från både arbets- och familjeliv som alltfler vittnar om - och som bettskenorna, utmattningsdepressionerna och sjukskrivningarna är uttryck för - skulle kunna kunna minska om vi arbetade mindre och var mindre intresserade av penningen och konsumtionens belöningar. Men detta vore en lösning enbart på individnivå - på samhällelig nivå vore samma lösning förödande. Det som vore gott på på ett individuellt plan vore ont på ett gemensamt. Alltså: systemfel.
Och nu till det motsatta förhållandet. Vi brukar uppfatta girighet - att alltid vilja ha mer hur mycket man än har - som en dålig egenskap hos en människa. Vi brukar se själviskhet och hänsynslöshet som någonting negativt. Vi brukar inte uppskatta människor som går fram som ångvältar utan att bry sig om vad deras eget projekt åsamkar dem de har omkring sig. I ett ekonomiskt system byggt på konkurrens och tillväxt förvandlas dock detta till goda egenskaper. Systemet skulle överhuvudtaget inte existera om det inte ständigt strävade efter mer oavsett hur mycket det redan har - detta ingår ju i själva definitionen på framgångsrika företag och på ett kapitalistiska samhällen: deras ekonomi växer. Systemet kan inte fråga sig hur andra - andra företag, andra länder, andra arbetare - drabbas av dess egna handlingar. Alltså: systemfel.
Någonting saknas. Det är inte tanken på rättvisa som saknas. "Alla människors lika värde". Fastslaget av FN, inskrivet i den svenska läroplanen för grundskolan, omhuldad av alla politiker i Sverige, grunden för vår demokrati. Så tanken finns där. Idealet finns där. Det är verkligheten som fattas. Det är ett löfte som brutits.
För mig handlar det utopiska tänkandet om att förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt. Det innebär att att det utopiska inte är en riktning enbart mot framtiden. Det är inte det radikalt nya, det aldrig tidigare tänkta. Det utopiska är gårdag, dag och morgondag i ett. Utopin får sin kraft från ett gammalt löfte som har givits men brutits, från en utopi som har drömts länge men inte blivit verklig. Det utopiska tänkandet handlar om att de drömmar som gårdagen inte tillät bli verklighet fortsätter att ropa på oss, fortsätter att kräva sin röst.
Det är i ekot av döda människors berättigade drömmar som vi som ännu lever tar till orda och säger: Detta är även vår dröm.
Att bära drömmarna vidare, att kämpa för deras överlevnad och för en morgondag som gör dem levande i handling, är att delta i ett samtal, i en kamp, över tid, över generationer.
Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina skyltar "OMÖJLIGT". Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma - mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu - vad är omöjligt om inte det ? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när det säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.
(Sista kapitlet ur
Lycklig i alla sina dagar, av Nina Björk)
.jpg)
