Lena Andersson hissar samma varningsflagg som Marcus Priftis. Nämligen att dagens antirasism präglas av rasismens kollektiva skillnadstänkande.
När antirasismen använder rasismens verktyg och ser människor som bärare av kollektiva egenskaper har ingenting uppnåtts och cirkeln är sluten.
Naturligtvis nämner hon också att detsamma gäller annan form av skillnadstänkande, som t. ex kön.
Men var kommer vårt behov av gemenskap in i bilden ? En del av samma fråga, eller en helt annan fråga ?
Frågor som bränner, inte minst efter att igår (äntligen) ha sett Stefan Jarls GODHETEN.
Finns anledning att återkomma ..
Kolumnen - DN - "Den nya färgläran".
2 kommentarer:
Man kan utgå från att de flesta människor anser sig vara goda och tillhöra en grupp. Men hur vet man att man tillhör den goda gruppen, om man inte definierar någon annan grupp som ond?
Kanske bättre att se sig själv som lite lagom ond och förvirrad. Då upptäcker man att de flesta tillhör ens grupp...
I det rasistiska/sexistiska ligger att (be)döma utifrån yttre attribut, som hudfärg och kön. Antirasister har en tendens att göra detsamma, bara med förmildrande/behjärtansvärda förtecken.
Det finns ont och gott, onda och goda människor, men det kan aldrig bedömas utifrån yttre egenskaper som kön, ras, hudfärg, härkomst,religion, nationalitet eller liknande.
Jag tror det krävs stor vaksamhet och daglig träning om man fullt ut skall motstå den frestelsen.
Och man skall inte räkna med att få någon hjälp utifrån, där snart sagt varje utsaga eller nyhet cementerar skillnadstänkandet. Något som säkert förstärks av det råa konkurrenstänkandet vi tvingas anpassa oss till.
Konsekvenserna av ständig konkurrens och ökade klyftor var något som Wilkinsson och Picket fick möjlighet att utveckla i Stefan Jarls film. Övertygande !
Skicka en kommentar