Skrev häromdagen om konsekvenser av att bli berörd, och om hur likgiltig man förblir när känslan och inlevelsen inte kopplas på.
Hörde igår om den tvååriga pojken som dog när han av misstag lämnades kvar i bilen utanför daghemmet. Det blir omedelbart fullt utslag på inlevelseskalan, samtidigt som jag håller distans till uppgifter om husras, bussbränder, och t.o.m kidnappningen i Ohio.
När jag idag läser detaljerna i tidningen kommer tårarna. Tänker förstås på vad den lilla pojken genomlidit, men den största ångesten och fasan tror jag handlar om tanken på hur pappan mår. Går det att tänka sig något mer fasansfullt än att ha övergivit ett älskat barn ?
I förlängningen kan man undra om vi människor någonsin kommer att vara mogna en värld större en den egna flocken. Inte förrän evolutionen har sett till att vi begåvas med lika delar emotionell och intellektuell intelligens, med lika delar uppfinningssrikedom och förmåga till solidaritet ? Eller handlar det istället om en förmåga vi egentligen har, men som några hundra år av industrialisering lyckats undertrycka ?
Människan är ett emotionsdrivet djur som fått förnuftet som en tveeggad bonus. Förnuftet sitter ytterst som en liten mössa. Den lilla mössan har fått storhetsvansinne. (Åsa Nilsonne)
Nya vanor !
DN - Eslöv
Mer Åsa Nilsonne och ett näraliggande ämne :
Tolerans i P1
Södra teatern 20 maj kl 19.00, fri entré.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar