Frisläppt

Efter två framjourer och tvö bakjourer på sju dagar känns det skönt att släppas ut i februarisolen.
" Att arbeta åtta timmar per dag är naturligtvis vansinne.
Människans naturliga arbetsrytm verkar vara högst ojämn och bestå av stråk med mycket hög aktivitet blandad med perioder av stilla lättja " skrev Peter Englund i "Förflutenhetens landskap".

Jag är tacksam för det dagliga motgiftet som Birger Schalug levererar.
Dagens predikan är tungt artilleri. Referensen till moderaten Staffan Burenstam Linder är verkligen intressant.

Opinionsarbete är väl som ketchupflaskor. Först ingenting, sen ingenting och sen alltihop. Som med rökningen.

Behovs - spiral

" Att inte hålla fast vid det man uppnått
utan släppa som om det vore en lek.
Som en fiskare som kastar tillbaka i vattnet.
Den som vill behålla skall mista.
Den som kastar bort skall vinna.
Så står det bibeln. Hur ska man kunna lära sig det ? "
(Gardell)

eller

Var aldrig nöjd.
Var för guds skull aldrig nöjd.

Quick - fix

I omklädningsrummet avslöjas obarmhärtigt om kaloriförbrukningen inte håller jämna steg med intaget.
C, som är runt tretti, har på senare år fått ihop ett rejält överskott.
Men imorse stod det klart. Kaggen var borta.
" Jag har gjort min egen gastric by-pass. Ut med chips och läsk, in med promenader och gym nån gång i veckan. Svårare var det inte. "
Men alla är inte lika duktiga som som C. Behovet av överviktsoperationer växer lavinartat.
Det kanske är med överviktskirurgi som med kärnkraft.
Genom att tillhandahålla en quick-fix blir det ingen helhjärtad satsning på sunda, enkla, rimliga, skonsamma, ofarliga,mänskliga, (självklara) lösningar ?

Vintervän

Mörkret släpper taget, mornarna blir allt ljusare.
Alla verkar glada för det.
Men det är stämningsfullt att rulla fram i bäcksvarta mörkret.
Mer meditativt.
Den blå stolen i den fina lekparken Folkungagatan-Södermannagatan-Tjärhovsgatan är ett smycke på natten.
Och ganska intetsägande på dagen.

Den här preferensen för mörker kanske avslöjar lågt EQ ?

En icke-händelse

Manlig intuition fungerar. Republikanen Birger Schlaug motstod inte frestelsen att blogga om Viktoria .
Å hakade också på. Och jämförde med en annan "icke -händelse" som förförde nästan alla. (Fuglesang i rymden)
Under dagens operationer blev vi överens om att en film skall beröra. Man behöver inte bli ledsen eller glad. Men berörd.
"Icke-händelsen" Viktorias förlovning berör uppenbarligen.
Berörd betyder träffad och avslöjad.
Det låter sig inte viftas bort med förnuftiga argument.
Alla journalister och TV-makare som VALDE att låta "icke-händelsen" ta upp hela tablån blottar sig själva. Och alla oss andra som VALDE att lyssna och inte stänga av.

V & D

Ledig eftermiddag och kroppen tigger om stryk. Det blir en vända ner mot Vårby på slaskiga vägar och P1 i öronen. Vetenskapsradion (Ringvägen) rapporterar om nya framsteg på nät-mobil-fronten. Generation fyra - G4 - står för dörren. Kunderna kräver det. "Språket" (Skärholmen) sågar experiment med gymnasieundervisning på engelska. Eleverna blir passiva och tappar intresset. "Vågen" (Hägersten) och Louise Epstein gör vågen för en amerikansk TV-ide där man tävlar i affärsideer (Drake-nånting..), svensk version i slutet av april. "Många drömmer om att leva som jägare och samlare, få saknar tvätt i nollgradigt vatten, ingen vill drabbas av obotliga infektionssjukdomar. Släpp fram entrepenörerna som kan göra livet bättre för oss alla."
Men allt det där kommer helt i skuggan. Varje halvtimma. Av det stora som hänt. Inte att Oskarshamn har sprungit läck, eller att Reinfeldt har blivit skjuten, eller en ny tsunami. Utan att prinsessan Viktoria förlovat sig med sin Daniel.
Annika Lantz (Tjärhovsgatan) har öppet mål att förlöjliga den här icke-nyheten. Men hon väljer att spela upp ett telefonmeddelande från sin pappa som ringt på morgonen och vädjat till sin slugger-dotter att vara snäll mot kungahuset.
Under kvällen fortsätter TV "som-om-Palme-blivit-skjuten" och "Mastarnas mästare" får maka på sig en halvtimme.
Bortom allt förnuft, bortom alla moderna principer faller vi platt för det här irrationella, känslosamma skådespelet.
Jag kan omöjligt försvara monarki. Men gillar att vi går på det.
(Lyckan skulle vara fullkomlig om profeten Schlaug också trillar dit i morgondagens predikan...)

I huvudet på en känslobaserad kirurg

Det är motigt att leva i sin egen lilla bubbla.
Förra veckan hade jag ett fylligt debattinlägg i Svensk kirurgi kallat " I huvudet på en känslobaserad kirurg." En (stilla) vädjan att vi, för patientens skull, inte så ensidigt skall lita till siffror, statistik och förnuft. Att våga lita på sin magkänsla.
Men det blev ingen debatt. I alla fall inget som nått mina öron.
Det kanske beror på
- att jag är ute och cyklar
- att jag inte får fram poängen
- att kollegorna börjar bli uttråkade
- att budskapet är allt för provocerande
- att jag - vilken vacker och pretentiös tanke - är före min tid.

Det värmer i alla fall åtskilligt att läsa sista numret av Läkaratidningen. Lena Sernevåg och Robert Hahn skriver om ett utvecklingsprogram i Humanistisk medicin på Södertälje sjukhus.
" Att se vården ur patientns perspektiv är ett centralt tema ".
" Vårdens företrädare bör sätta sig in i subjektperspektivet, som skiljer sig från det invanda objektperspektivet".
Så ska det låta.

Tung vecka

Mina kirurgkompisar har tagit sportlov. Och lämnat mig i sticket med sex överviktsoperationer. Det känns ensamt. Det känns tungt.
En av patienterna ringde jag igår och föreslog operation en annan vecka. Men hon var cool. Det skulle säkert gå bra.
Tre operationer avverkade idag. Än så länge till allas belåtenhet. På onsdag blir det tre nya.
Som skall botas mot sitt matmissbruk.
I en värld där hälften (?) svälter.
Generation stupid (?)

Generation Y.

" I denna atmosfär av permanent brist på nästan allt kom vi att älska de materiella tingen. Vi trollbands av det vi såg i utländska tidningar och samlade varumärken, tomburkar och etiketter."
Skriver Kubas bloggdrottning Yoani Sanchez i söndagens DN.
En lysande essä. Som ger en skarp bild av Kubas dilemma. Men som också illustrerar, tycker jag, den otacksamma människan.
Västerlänningen längtar efter enkelt leverne och färre val. Kubanen hatar ransoneringskort och trollbinds av vårt utbud och vår valfrihet.
Sanchez är uppgiven men hoppas på nästa generation. En generation befriad från cynism och bindningen till de skäggiga revolutionärerna "som kom ner från bergen".

Doubt

Tjejerna på årets Tour d Afrique är tydligen, enligt Anna A, utsatta för rena misshandeln i Etiopien. Låter inte alls trevligt.
Skulle ändå önska att A kunde yppa något annat än hat. Eller i någon mening fråga sig varför.
För tillfället tvivlar jag annars starkt på om mitt naiva ifrågasättande tjänar något till.
Därför passade det bra med "Doubt". Meryl Streep spelar hämdlysten, ondskefull nunna. Som till sist erkänner sitt tvivel. See it !

Meserat Defar

14.24.37 lyder det nya världsrekordet på 5000 m inomhus för kvinnor. Det slogs igår kväll i Globen av Meserat Defar.
Meserat Defar är 25 år gammal och kommer från Adis Abeba i Etiopien.
Att springa är det naturliga tillståndet för barn i Etiopien. Inte gå, inte cykla, inte sitta. Springa. Springa. Springa.
Ett av mina starkaste minnen från Afrika. Tre pojkar i tioårsåldern utmed vägen i en seg uppförsbacke. Jag kommer ensam. Vet att de har stenar i händerna. Redo att kasta efter främlingen ( "firenze" ). Våra blickar möts. Psykologisk krigföring under några sekunder. Men jag har lärt läxan. Inga sura miner, ingen rädsla, inga avvärjande gester. Jag tjoar, vinkar, hälsar och skrattar. Som de ankommer en gäst i främmande land. Det blir ingen stenkastning. Istället springer de efter mig i den långa uppförsbacken. Jag vänder mig om flera gånger. Och ser deras glädje. På krönet vinkar vi farväl . Det är stort. Och nära till tårarna.
14.24.37. Världsrekord på Globen . Av en flicka från ett av världens fattigaste länder.
Tour d Afrique handlar om respekt och ödmjuket.
Don t forget.

Stenad i Etiopien.

Anna A cyklar Tour d Afrique. Jag följer henne på hemsidan. Den sista rapporten är från Addis den 15 februari. Ingen hejd på hur illa hon tycker om etiopierna. Som kastar sten och robbar.
Läser min egen rapport från den 15 februari 2007.
Är det Anna som är inskränkt och intolerant ? Eller jag som är naiv och godtrogen ?

En sak är säker. Initiativtagarna till TDA vill tillhöra den naiva skaran.

Konst

För det mesta är vi tysta och sammanbitna på operationssalen. Vi klagar lite på den sena operationsstarten, de utslitna instrumenten och inkompetenta chefer. Det är liksom en del av ingreppet. Mer djuplodande diskussioner är knappast lämpligt.
Inte ont anandes droppade jag under en av gårdagens överviktsoperationer att Konstfack hamnat i blåsväder. Det satte hela salen ur spel. Känslorna svallade och den stackars patienten var plötsligt bara delvis i fokus. Senare på lunchen var det samma sak.
Många är upprörda över skadegörelsen och missbruket av allmänna medel. Men den verkliga stötestenen verka vara vad som menas med konst.
" Konst (av kunst-kunnande) är den skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck, eller resultat av sådan verksamhet" står det i Wikipedia.
En något sånär politiskt korrekt synpunkt är att konst vill få oss att se saker som vi inte är vana att se saker.
Min egen tolkning av låtsas-självmordsförsöket på Liljeholmsbron och klottraren i tunnelbanan är att det handlar om rädslan att ingripa. Bristen på kurage. Frestelsen att titta bort, att titta ner, att låstas att man inget såg. Det väcker känslor av skam och skuld. Starka känslor. Mer än när professor Dan Wolgers stjäl några bänkar från Liljevalchs. Mycket mer.
Kort sagt bättre konst.

Vikingarännet

Vikingarännet. Det låter ungefär som Vätternrundan . Man skall pressa sig. Man skall prestera. Man skall göra sig till.
Efter ett otal " jag skall visa er att jag duger-bedrifter " kan jag intyga ; det är roligast första gången. Då är det bara ett oskyldigt infall. Det blir som det blir. Gången därpå är det på fullaste allvar och planering i minsta detalj.
Igår åkte jag Vikingarännet. Efter ett infall för några veckor sedan.
Vid starten ser jag bara människor med slimmade kläder, nätta vätskeflaskor och stirrig blick. Själv har jag rejäl annorak, tung ryggsäck, stadig blick och radio i öronen.
Har inte en chans att hänga med de slimmade människorna. De flyger fram som utomjordingar.
8 mil på 4 timmar och 23 minuter och P1 i lurarna. Med nyheterna gånger fyra, Godmorgon världen och gudstjänst från Gotland. Ont i hela kroppen. Fötter, hälsenor, knän och rygg. Men ändå är det en behaglig tur. Utan krav, utan förväntningar. Fin medvind, bra klunga och glansis sista biten mot Hässelby strand.
Dagen därpå kan jag inte låta bli att kolla på rännets hemsida. Placering 304.
Och så är det plötsligt allvar igen. Nästa år kanske jag kan pressa mig under fyra timmar...
I Afrika gick jag i samma fälla. Trots alla goda intentioner stod jag inte emot den ohyggliga kraften i "jag skall visa er att jag duger ".
(Tro för den skull inte att jag skyller på föräldrarskapet. Det handlar nog mer om gubben Darwin, nyligen fyllda 200. Och de fördömda generna.)

Härdsmälta

Sitter på Munken och fikar. Ylva Eggerhorn har levererat tankar för dagen. Om Nathan Söderblom. Som ogillade att vi målar in oss i hörn. För det fick han Nobels fredspris 1930, året innan han dog. (Egentligen fikar jag inte utan dricker silver-te, varmt vatten med mjölk. Allt för mycket te, kaffe och rött vin har gjort mina tänder bruna som en kloak. Så nu är det varmt vatten och mjölk ,för 20 kronor, som gäller).
Hinner bläddra i svenskan och fastnar för insändaren på Brännpunkt av centerpartisten Patrik Nimmerstam i Danderyd. Och håller bara med. Hur skall vi kunna ta ansvar i 100.000 år för kärnkraftens avfall? Han kallar det för Maud Olofssons härdsmälta. Och ber att få tacka för sig.
Undrar hur den vidsynte fredspristagaren skull tänkt om uranet.

Medelålders män

Fem medelålders män, tre doktorer och två affärsmän, dricker öl och äter schnitzel på Bergsunds strand.
Redan efter en öl kommer det första hurraropet för Björklund och den numera ofarliga kärnkraften.
- På några dagar har KOLKRAFTEN skördat fler offer (i Australien) än KÄRNKRAFTEN gjort på trettio år. O.s.v
Den goda ölen hjälper mig att ta ton.
- KOLKRAFT är ett gissel men KÄRNKRAFT är likafullt en vansinnig lösning.
- Om det är obalans mellan BEHOV och TILLGÅNG på miljömässigt acceptabla energikällor - då måste vi våga ifrågasätta behovet.
Naturligtvis får jag höra att jag sitter i ett glashus och kastar sten.

Går avsides och betalar notan för hela gänget.En fåfäng demonstration mot "tänk bara på dig själv - skit i andra - mentaliteten". Som, hur osannolikt det än kan låta, har med kärnkraften att göra.

Tage - where are you ?

Svårt att inte tänka på Tage Danielsson i dessa dagar. När girighet och kärnkraft är så på tapeten. Av Karl- Bertil Jonson får jag aldrig nog. Och riskerna med kärnkraft är lika orimliga 2009 som 1979.

Det finns alternativ. Till girighet och kärnkraft.
Hur osannolikt det än kan låta.

BLINK

En man och hans son råkar ut för en allvarlig bilolycka. Fadern omkommer och sonen förs i ambulans till sjukhusets akutmottagning. Där tittar den tjänstgörande kirurgen på barnet och utbrister förskräckt. - Det här barnet är min son!
Vem är läkaren ?
Läser den här kända fördomsklassikern i BLINK - den intuitva intelligensen av Malcolm Gladwell.
En fascinerande bok om magkänsla.

(Kirurgen är pojkens mamma. En förödande majoritet går bet på den "gåtan". 2009.)

Hälsingborg

Å och mamma anmärker på min stavning. Det gör de rätt i. Rätt ska vara rätt. Men den här gången lägger jag mig inte platt.
Somrarna på sextiotalet tillbringade vi i Skåne. Det var ett återkommande nöje att ta färjan över sundet för att handla billigt i Danmark. Godis, skinka och FAD N:o 6 (favoritsherryn). Och jag är HELT säker på att vi tog färjan mellan Hälsingborg och Helsingör. Inte Helsingborg.
Den prestigefyllde kan inte låta bli att googla. Se där ! Helsingborg stavades faktiskt fram till 1971 Hälsingborg.
Och inte nog med det. För att få den där rätta känslan ser jag att ägarna till innekrogen Hälsingborg valt att stava enligt gammalt. Så det så !

Björn Rosendal femti plus.

Björn Rosendal är läkare, konstnär och ett år äldre än min mamma. Nyligen skrev han i Läkartidningen. Om läkaren som fångas i en virtuell värld av diagnoser. Om objektiv kunskap, som egentligen är tidsbunden och subjektiv.
Ett antikvariat i Hälsingborg försåg mig med ett flottigt exemplar av "Den känslomässiga intelligensen" , författad av Björn Rosendal 1978. Ur inledningen:
" I hela mitt vuxna liv har har jag levt med två olika tankesystem. Dels det naturvetenskapliga, inlärda, dels det konstnärliga, ursprungliga...Vår nutida värld är ensidigt saklig och materialistisk . I mitt arbete som läkare har jag gång på gång mött människor som kännt sig missförstådda därför de omedvetet använt ett "konstnärligt" tankesystem i en sakligt tänkande omvärld...Begreppet känslomässig intelligens formulerade jag 1976, teoribildningen var klar hösten 1977... Huvuddelen av den information vi tar emot och avger är av känslomässig art... "
BR blev glad åt mitt initiativ "Känslobaserad kirurgi" . Och konstaterade att jag är jämnårig med hans barn. Och att han var precis jämnårig med mig när han halkade in på det här med "känslomässig intelligens" .
Elaka tungor kallar det förstås för "femtioårskris."

Segling på känsla

Karin Alkstedt, 18 år och Sverigebäst i E-jolle, har fått Västerviks-tidningens guldmedalj för 2008 års bästa idrottsprestation. I DN berättar hon om sin inställningen till segling.
- För mig är själva upplevelsen det viktiga.Du är fri på vattnet som ingen annanstans och jag stillar verkligen mina tankar, ensam i min båt.
Hon hetsas inte av medaljer och kan inte stava till prestationsångest.
- Nej, nej, jag försöker hela tiden se till min egen prestation. Ibland kan en placering längre bak vara lika bra som en förstaplats. Det är min egen känsla som betyder något.
Karin har tackat nej till segelgymnasiet och vill bli arkitekt eller läkare.
Det blir nog bra. Med den inställningen.

Barbro-Hedvall-arrogans

Nog är det fascinerande hur det skiftar vad som är politiskt korrekt.
Elisabet Höglund är inte ensam . Om att att ifrågasätta klimathotet.
På väg hem från lördagjouren hör jag Barbro Hedvall, ledarskribent på DN, debattera i Godmorgon Världen. Kärnkraften är på tapeten med anledning av Göran Hägglunds svärmeri. BH säger det som hon knappast våga säga för ett år sedan:
"Jag har hört det här med sol,vind och vatten sedan 1980. Och jag tror inte på det. Punkt slut. "
" I Halland ser vi alla dessa fula snurror som förstör landskapet."
Barbro Hedvall skriver helst om mode. Det är passar henne säkert. Arroganta uttalanden om människors önskan att försörja sig på förnybara energikällor är bara smaklöst och opassande.

Kadens

Stötte på min cykelmekaniker H på Max hamburgerresturant. H var i gasen för på lördag bar det av till Mallis och en veckas hårdträning. Han berättade entusiastiskt att klubben fått en ny fys.tränare. Med nya rön om hur man får ut absolut max av sin träning. Det senaste från fys-forskningsfronten var att med en kadens (antal tramptag per minut) på 100 får man mer effektiv nervstimulans till musklerna än om man uträttar samma arbete men istället trampar 70 tramptag per minut. H var väldig upphetsad och glömde bort att han bjudit flickvännen på hamburgermiddag. Jag verkade intresserad. Men undrade stilla om detta angick mig.
Bilden. Svärsonen in spe får skjuts av svärfar in spe. Med mycket låg kadens.

David och Goliat

Va roligt! Att Söderbokhandeln klarar trycket från Skrapan. David mot Goliat. Eller kanske; udda vara mot dussinvara, lugnt och stilla mot snabbt och hektiskt, det-går-ihop mot största möjliga vinst, sprunget ur glädje mot hård disciplin, som det faller sig mot designade koncept. Eller kanske; "som man önskar att det vore" mot "som det faktiskt har blivit".

Monteneros

Rond. Den argentinske mannen med det italiensk-klingande namnet börjar omedelbart slå sig i slang, eller snarare slänga käft, medan vi lägger om hans buksår. Får bl.a veta att han delar av året jobbar som skådespelare i Spanien och att ingen ska tro att det blir någon skillnad med Obama som president. Lite nyfikna frågor avslöjar att han har ett förlutet som soldat i gerillarörelsen Monteneros. Efter statskuppen 1976 tvingades han och familjen på flykt. Till allsköns länder.

Ibland reser man utan att röra sig ur fläcken.

Göran Rosenberg in my mind.

Lördag eftermiddag. Solen har tittat fram några timmar. Det är lugnt på jouren. Åsa hälsar på för att få lite uppmuntran. Det förbannade konkurrenssamhället, som gör sitt bästa för att vi hela tiden skall känna att vi inte riktigt duger, kan slänga sig i väggen !
Medan hon kämpar med sin artikel bläddrar jag i senaste numret av Läkartidningen. Bertil Hagström har skrivit en förtjusande debattartikel med rubriken "Tala hellre om chans och chansökning än om risk." Artikeln avslutas med ett citat ur Göran Rosenbergs oumbärliga " Plikten och profiten - om konsten att vara människa" .
När vi tillåter att professionell expertkunskap regelmässigt åberopas för att rättfärdiga bedömningar och beslut som i sista hand bara kan vägledas av en kunskap som är personlig och känslomässig till sin natur, omyndigförklarar vi så småningom hela den sfär av personlig och känslomässig kunskap, som ibland är den enda vägledning som står till buds .

Den känslobaserade kirurgen får en tår i ögat. Bättre kan det inte sägas.
Åsa traskar vidare för sen lunch och mer uppmuntran, nu av mamma.
Solen skiner. Och glaset känns åter halvfullt, inte halvtomt.

KBK http://ericsecher.blogspot.com/2008/08/knslobaserad-kirurg-i-ume.html

Li Li

- Var försiktig med vad du säger, var rådet från hustrun.
Cykling till jobbet avnjuts bäst med P1-morgon från öronsnäckan. 06.50 är höjdpunkten, med "Tankar för dagen". Imorse var det poeten Li Li som tänkte till. Politisk flykting som fick nog efter uppvisningen på Himmelska fridens torg. Nu stack han ut hakan, trots hustruns förmaningar. Och jämförde Obama med Mao. Vår egen gunstling Barak Obama med en av tidernas värsta tyranner.
Vad han ville säga var att vi bländas av ungdom, skönhet och vackra ord. Så var det med Mao 1949. Hur det gick vet vi. Om Obama vet vi ingenting.
Men min känsla, på den sliriga vägen bakom Skarpnäck, var att morgonpredikanten hädat.

Konststudier

Först kommer den spontana känslan. Sen tar förnuftet vid.
Varje år tar 1500 människor livet av sig. Ungefär 70 gör det genom att hoppa från hög höjd, framförallt broar.
Konstfackstudenten Anna Odell ställde sig i förra veckan på Liljeholmsbron och låtsades vara självmordskandidat. Det blev fullt pådrag med tvångsinläggning på psykakuten. Påhittet var del i ett konstprojekt som skall presenteras i maj , fick vi veta.
Chefen för psykakuten blev upprörd (slöseri med allmänna medel). Hanne Köller på DN blev upprörd (poänglöst). Och landstingsrådet blev förstås upprörd.

När Dan Wolgers ställer ut en stulen parkbänk (eller hur det nu var) blir han uppburen och geniförklarad. Lite småkul kan man tycka, men knappast något som griper tag. Om Anna Odells upptåg kan man säga det motsatta. Obehagligt, upprörande, och berörande.

Min känsla säger  att detta inte är en meningslös provokation.
Förnuftet får ihop en lång lista argument emot.
Vi får se.

Bolia.com

Vi har en soffa. Den är tolv år.
Vi har en blå, fin, fläckfri tolv år gammal soffa.
På tolv år tröttnar man. På tolv år förväntas man tröttna.
Bolia.com är beredda att hjälpa oss ur denna leda. Lycka till !

Klimatutbrytning

Politikerreportern Elisabet Höglund har fått luft under vingarna. På fredagarna svingar hon framgångsrikt sina lurviga i Let s dance. Ikväll var det SVT Agenda som bjöd upp. Den gamla tävlingscyklisten (svensk mästarinna 1970 0ch 1971) har nämligen tagit täten för en liten utbrytarklunga som vill lämna klimathotet bakom sig.
Skall man lyckas med en utbrytning gäller det att ha pigga ben. Annars blir man ovillkorligen inhämtad.
Imorgon skall Å intervjua Andreas Malm (från Klimataktion) som anför huvudklungan. Lycka till !
( Hoppas ingen tappar fattningen...)

Looking for Fidel

Min bild av Fidel Castro ?
En ovanligt seglivad diktator. Som likt andra envåldshärskare är livrädd för opposition och oliktänkande.
En envåldshärskare, som visserligen gett människor sjukvård och läskunnighet, men för övrigt låter folk leva i misär.
Oliver Stone har gjort två dokumentärer om den enväldige. Inpå bara skinnet. I den första (Comandante 2002) får Fidel snälla frågor. I den andra (Looking for Fidel 2004), kommer han inte undan lika lätt. Men han duckar inte. Han är stolt, han är klipsk, han är charmig och verkar uppriktigt osjälvisk. Han vill skydda sitt folk från DE onda och DET onda där ute.
Jag tillhör de naiva och lättlurade. Och säger som barnen sa när de var små och träffade främlingar. -Han verkar snäll.
(Vore jag mindre lättlurad och mer spanskspråkig skulle jag förstås läsa Yoani Sanchez och Generacion Y.)

Shooting dogs

No 1 mitt på Götgatan är kanske stans bästa videobutik. Perfekt ordning, har allt, fransk film för sig, proffsiga, hängivna osv, osv. Och en hel massa köpfilm för 99 kronor. Ibland står jag med fem filmer i famnen innan det dåliga samvetet slår till. - Hur ofta ser man en film mer än en gång ? Igår lommade jag i alla fall ut med två nyförvärv. Filmer som man gott kan se flera gånger för att bli påmind. Påmind om vansinnet. "Into the wild" av Sean Penn. Och "Shooting dogs" om Rwanda 1994. Av Michael Caton-Jones och framförallt med John Hurt ( V for Vendetta och Alien). Ofattbara 800.00 slaktade på några månader medan FN tittar på. Just omvärldens passivitet blir tydligare här än i "Hotel Rwanda". Trots några riktigt hemska avrättningsscener är det en kommentar från den utsända BBC-reportern som ger mest kårar. " Last year I was in Bosnia. Everytime I saw a killed woman I cried. And thought; It could have been my mother. Or my sister. Here in Rwanda I have not cried. These people are just killed africans." Hon var skrämd över sin egen reaktion. Men verkade acceptera den.

I väntan på Lukas och Elin

Sitter med kanel och kaffe i internetbaren på seven-eleven och väntar. I väntan på Lukas Moodysson. I väntan på Mammut. Eller snarare i väntan på att Victorias biljettkassa skall öppna. Kritkerna gjorde inte vågen. Det lovar gott.
Birger Schlaug skriver varannan dag om Elin Wägner. Till slut lyckas droppen urholka stenen. Har varit tvärs över gatan på Skrapan och beställt "Väckarklocka" från 1941.Väntans tider.

Next stop Ireland

Det kom en hälsning från Gunther, min cykelkompis i Afrika. Fem månaders tandemcykling från Belgien till Nigeria tillsammans med Sarah nu lyckligt till ända. Utan regn och sandstorm.
Men bopålarna kommer de inte att sätta i Afrika, utan på Irland. - Jag längtar efter riktig säng och bokhylla.

Stormens öga

Ingen dag blir som man väntat sig .
Trots dålig sömn var jag alls inte trött.
Min operationskompis tillstod helt oväntat sin innersta mening,
att privat sjukvård är fånigt, oetiskt och alls inte rätt.
En vecka gammal lasagne smakar alls inte illa.
Ätbar mat slängs nog i mängder varenda dag ?
Obamas installationstalet var inte alls så laddat såsom jag hoppats.
Men världen mår nog bäst av ledare som står på jorden, med sinne för fakta och realitet.
Mästarnas mästare var alls inte den slätstrukna TV-underhållning jag väntat. Inte det minsta.

I stormens öga är det kav lugnt. (Tao)

Mellvin

För några år sedan hade vi en äldre kollega som skulle gå i pension. På frågan hur hon fortfarande kunde vara så energisk och intresserad svarade hon, med finländsk brytning, att det handlade om "att inte ta sig själv så högtidligt".
Det borde jag tänka på. Och det borde även Stefan Holm göra. Hua, hua.
Sonen Mellvin 5 år har en T-shirt där det står. " Min pappa hoppar högre än din pappa". Hi, hi.

Ting

12.02 Anländer till skridskoisen med full mundering. Isdubbar, ny livlina, nya stavar, nya vantar. Bara att spänna på. Om det inte vore för skridskorna. Dom har jag lämnat hemma.
12.34 Åter vid skridskoisen med full mundering.
Mellan 12.02 och 12.34 lugnade jag ner mig med P1 och "Ting". Som handlade om skrivmaskiner. Åke Edvardsson har bytt ordbehandlaren mot papper och penna. Det blir bättre texter då, hävdade han.

Gå sönder

" Man går inte sönder. Det bara känns så." Sa Liza Marklund i TV-intervjun från Spanien imorse. En bra intervju.
I TV-studion vände och vred man sen på hennes olika misstag. Bl. a att hon bor i Spanien.
Det här kan inte vara annat än avundsjuka.Det bara känns så. Fel kön och alldeles för framgångsrik.
Avundsjuka går man säkert inte sönder av. Men att bli så ifrågasatt ?

Arne Naess

Bloggandet går på lågvarv. Mest upptagen med att hänga på Birger Schlaugs sida. Den genererar ett tjugotal kommentarer varje dag. Väldigt vitalt. Nyttig läsning för den som mest går och ältar på egen hand. "Var och en i sin blogg" som nån skrev häromdan. Idag har Birger en runa över ekosofins fader Arne Naess. En norsk klippa, som likt Gandhi fick ihop det där med teori och praktik.
Idag är det lördag, arbetsfritt (fri tid), minus åtta grader, sol, nya glansisar. Det är bara att tacka och ta emot.

Känslobaserad - igen.

Lite spännande det här med att försöka mynta ett nytt uttryck. ("Känslobaserad kirurgi")
Efter en lång dag med samma patient på operationssalen ser narkosläkaren mig stint i ögonen. Lite med glimten, men på fullt allvar undrar han: - Känns det bra ? Jag blir glad (och lite stolt) över hans fråga. Tänker efter en kort sekund. - Ja, det känns bra!
Nog är det fantastiskt att man på ett ögonblick kan samla ihop, sammanfattta och bedömma allt det som hänt under sju timmars arbete ? Med bara tre ord.
Vår gängse metod brukar annars vara att svara på ett tjugotal ja-och-nej-frågor. Utan att man blir så mycket klokare för det.

Havanna-blogg

När vita, välmående, medelålders, bloggande män roar sig med att hitta saker att beklaga sig över - då blir det lätt patetiskt.
När unga (sällan vita) människor, som lever i samhällen där yttrandefriheten är starkt beskuren, får tillgång till internet - då är det allt annat än patetiskt.
33-åriga Yoani Sanchez skriver olovandes om livet i Havanna. Hon har blivit ett hot mot den kubanska regimen. Enligt DN. Häftigt.
Jag vill också göra något som inte är så patetiskt.

Frivillig

Birger Schalug skriver att " fattigdom är lätt att bära om den är frivillig. Men svår att uthärda om man är tvingad ". Det borde han utveckla närmare !
Friluftsliv är en form av "frivillig fattigdom" som framförallt svenskar och norrmän sätter värde på. Man avstår från de vanliga bekvämligheterna ett litet tag. Några timmar, en dag eller en vecka. Då smakar allt gott och man känner stor tacksamhet när illamåendet eller skavsåret släpper. En liten parentes av "ursprungliga villkor" i det dagliga stillasittande- köande- det är nån annan som bestämmer -livet. Norrmännen släpper nog inte taget i förstone men i Sverige äter sig bekvämligheterna allt längre in i reservatet. Att t. ex orientera sig i skärgården utan GPS anses numera som en omöjlighet.
Igår blev det några välsignade, nästan andäktiga, skymningstimmar på Drevvikens is. Kollega B har sinne för stämningar. Vi sa inte så mycket. Frivillig tystnad. Bäst så.

Enschlaugomdan.

Enligt profeten Malsow finns det basala behov, såsom mat och husrum. Till de basala behoven räknar jag numera även en daglig dos konsumtions-kritik. Först därefter kan man unna sig lite av de förbjudna frukterna, såsom bekräftelse och självförverkligande.

Che

På väggen i mitt tonårsrum satt en stor svart-vit affisch från Bildjournalen. Att den föreställde Che Guevara visste jag. Vem Che Guevara var hade jag ingen aning om. Uppvuxen i "nästan -Djursholm" (Gardell) och för ung för FNL var jag en politisk oskuld. Men bilden (tagen av Alberto Korda) var oemotståndlig. En drömmande blick framåt. Ingenting var omöjligt.
Affischen överlevde åtskilliga utrensningar och flyttlass under ett tjugotal år. Sista tiden i livet hängde den som inspirationskälla i radhuskällaren.
I julklapp fick jag boken"Che" , skriven av journalisten och författaren Björn Kumm. En jordnära, faktaspäckad bok om den argentinske läkaren Ernesto Guevara som blev revolutionär. Lika fascinerad som jag varit av av bilden på väggen blir jag av texten i boken. Om drömmaren som gick från ord till handling. Som ville leva som han lärde. Som aldrig någonsin ville ha några förmåner framför andra. På eftermiddagen den 9 oktober 1967 fick han till sist ge sig, omringad i den bolivianska djungeln. Några timmar senare blev Björn Kumm första vittne till när helikoptern landade, med den avrättade Che Guevara fastsurrad vid ena landningssteget. Dagen därpå visste världen att den älskade och hatade drömmaren var död.
Men det angick knappast tolvåringen i "nästan-Djursholm".

A small step

Det ska vara enhetligt nuförtiden. Så därför fick vi alla samma bok i julklapp av chefen. " Konsten att leva innerligt. Existensialism för den moderna människan " av Ted Harris och Ann Lagerström. En modern tolkning av den danske filosofen Sören Kierkegaard. Den gottade jag mig åt under gårdagens jour.
Helt ärligt tror jag inte chefen förstår att den där boken han gav oss alla i julklapp handlar om att våga gå sin egen väg. Att våga lyssna till den inre rösten. Att våga gå från ord till handling. Även då jag riskerar att falla i onåd eller hamna utanför gemenskapen.
Om chefen , å andra sidan, faktiskt förstår att han gett oss en intruktionsbok i självständigt tänkande ( och civil olydnad) så är det " a small step for a man but a big step for mankind "

En lille dörr

Den som är känsligt lagd (överkänslig ?) behöver ständigt bekräftelse.
Min kompis S tog intryck av pratet om känslobaserad. Och skickade en helsidesartikel ur danska weekend-avisen; "Omskåret fra afverden" av Martin Krasnik. Om hur man kan se på traditionen att, som Krasnik, låta omskära sin lille dräng. Artikeln har legat oläst en vecka på skrivbordet då jag hade på "känn" att den inte skulle hastas över. Så det blev högläsning på min bästa danska lördag aften innan middagsgästen anlände. Av en förtjusande uppgörelse med rationalitet, förnuft och ointresse för andras syn på saker. " I sidste ende er det fölelserna (känslorna) der råder. Når det gälder menneskers egne dybe och ganske uförklarlige principper har alle - når det kommer till stykket och inderst inde - en lille dörr, der icke kan åbnes udefra. Den er bare lukket for andres argumenter."
Den känslobaserade kirurgen har stor respekt för " den lille dörr".

Bon courage !

Lyckades inte locka mer än ett trettital själar till min dragning förra veckan om "Känslobaserad kirurgi - Om hur vi fattar beslut". Känns lite snopet - det ska erkännas. " Herregud - en torsdag kväll, mitt i julruschen - vem tror du att du är egentligen ?" Men är ändå lika övertygad. Att vi underskattar vår intuitiva och empatiska förmåga. Att vi överskattar vad förnuftet kan uträtta. Att vi glömmer bort vad som är verkliga behov, glömmer bort vad som är viktigt. Att vi fått för oss att patienter är maskiner som lämnas in för lagning - av andra maskiner.
Men skam den som ger sig.

Magkänsla

Nästa vecka har jag bjudit in kirurgkollegorna och de närmast sörjande till en liten andakt om "känslobaserad kirurgi"- att våga lita på sin magkänsla. Den förra versionen (Umeå 20 augusti) håller inte måttet. Så nu svettas jag från morgon till kväll - utan synbart resultat. Då passade synkroniciteten på att göra en liten framstöt.
Lämnade cykeln hemma i snömodden (händer en gång per år), tog T-banan till S:t Eriksplan, teater Giljotin och "Svarta vykort" - en monolog av Marcus Birro, Michael Ericsson och Gunilla Nyroos om den oempatiska sjukvården. I tunnelbanevagnen på sätet bredvid mig ligger dagens Metro. Bläddrar förstrött, mest strunt, mycket reklam, en hel reklambilaga, sport, mer skvaller, jobb. Nästa station S:t Eriksplan. Sid 42. En högerspalt. "Vågar du lite på din magkänsla ? Nina Jansdotter jobbtipsar i Metro varje vecka ". !!
Helt osannolikt. Men väldigt meningsfullt just idag.

Synkronicitet

Det drabbar somliga mer än andra.
Det händer oftare om man är i fina formen och goda balansen.
Det drabbade mig med full kraft imorse.
Det kallas sykronicitet. Meningsfull slump.
Klockan sju på morgonen, Sveavägen 52, cykel och snömodd, tandläkartid pga av tappad tand. Fina cykeln klädd i snömodd in i fina entren. Rullar ut igen på gatan. Nej, fina cykeln inte stå på Svevägen. Tillbaka in i fina entren. Då händer det. En av fina hyresgästerna kommer från innergården med vit soptunna full av tidningar - att lägga under smältande cykel.
Helt osannolikt. Men väldigt meningsfullt.
(Tips: Jan Cederquist - Slumpen är ingen tillfällighet, Månpocket)

Änglalik ?

För den som har med ordet "girig" i sin bloggrubrik är detta en märkvärdig dag.
Barnen leker på gården i den fina pudersnön som kommit på morgonen. Av pudersnö gör man inga snögubbar. Men man kan göra "snöänglar". Själv vankar jag av och an i morgonrocken lite omtumlad av vad jag sett på Nyhetsmorgon. Har vi i direktsändning, dessa normalt så förutsägbara tillställningar, fått bevittna en livs levande ängel ? Postens VD Lars G Nordström är inbjuden av programledare Lasse Bengtsson att försvara sin lön på 900.000 i månaden. Nordström hänvisar till föregångarens lön osv, osv. Man gör intervjuinklipp med statsminister R, (som tjänar 7 gånger mindre) och en ledsen brevbärare som är orolig för nerdragningar i Postens julfirande. Bengtsson ställer ytterligare några snälla frågor och intervjun är slut. Då säger Lars G (ungefär): - Får jag bara lägga till en sak. För att få slut på den här diskussionen. För Postens skull och för min egen skull - jag vill inte framstå som girig -så avstår jag helt och hållet från lön. Den jag har fått och den jag skulle få !
Bengtsson, i direktsändning, tappar hakan. - Och det säger nu..?
I min värld är det här helt i klass med när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna.