I vägen

För det mesta känner man sig rätt liten, men ibland blir det extra uppenbart.

Guppade fram i lugnan ro den sista biten in mot stan, några andra båtar såg jag inte till, den här näst sista helgen i september. Så plötsligt hör jag ett bröölande bakifrån, så starkt att jag hann tänka tanken "det måste vara en drake ". Men det var en Finlandsfärja.
Den kom snabbt rakt emot mig, och gjorde inte minsta tecken till att väja eller sakta in. Girade babord i den svaga vinden, det kändes som jag inte kom ur fläcken. Då kom det ett nytt brölande.
En känsla av total underkastelse, att sitta där ner vid vattnet och titta upp mot kolossen som skoningslöst plöjde rakt fram. Bakom de svarta rutorna på kommandobryggan satt förstås människor av kött och blod, som löser Suduko på kvällarna och oroar sig för sina barn. Som kanske gärna velat både väja och sakta in, om inte båten var så stor, arbetsgivaren så sträng, och världen så omänsklig.