Konststudier

Först kommer den spontana känslan. Sen tar förnuftet vid.
Varje år tar 1500 människor livet av sig. Ungefär 70 gör det genom att hoppa från hög höjd, framförallt broar.
Konstfackstudenten Anna Odell ställde sig i förra veckan på Liljeholmsbron och låtsades vara självmordskandidat. Det blev fullt pådrag med tvångsinläggning på psykakuten. Påhittet var del i ett konstprojekt som skall presenteras i maj , fick vi veta.
Chefen för psykakuten blev upprörd (slöseri med allmänna medel). Hanne Köller på DN blev upprörd (poänglöst). Och landstingsrådet blev förstås upprörd.

När Dan Wolgers ställer ut en stulen parkbänk (eller hur det nu var) blir han uppburen och geniförklarad. Lite småkul kan man tycka, men knappast något som griper tag. Om Anna Odells upptåg kan man säga det motsatta. Obehagligt, upprörande, och berörande.

Min känsla säger  att detta inte är en meningslös provokation.
Förnuftet får ihop en lång lista argument emot.
Vi får se.

Bolia.com

Vi har en soffa. Den är tolv år.
Vi har en blå, fin, fläckfri tolv år gammal soffa.
På tolv år tröttnar man. På tolv år förväntas man tröttna.
Bolia.com är beredda att hjälpa oss ur denna leda. Lycka till !

Klimatutbrytning

Politikerreportern Elisabet Höglund har fått luft under vingarna. På fredagarna svingar hon framgångsrikt sina lurviga i Let s dance. Ikväll var det SVT Agenda som bjöd upp. Den gamla tävlingscyklisten (svensk mästarinna 1970 0ch 1971) har nämligen tagit täten för en liten utbrytarklunga som vill lämna klimathotet bakom sig.
Skall man lyckas med en utbrytning gäller det att ha pigga ben. Annars blir man ovillkorligen inhämtad.
Imorgon skall Å intervjua Andreas Malm (från Klimataktion) som anför huvudklungan. Lycka till !
( Hoppas ingen tappar fattningen...)

Looking for Fidel

Min bild av Fidel Castro ?
En ovanligt seglivad diktator. Som likt andra envåldshärskare är livrädd för opposition och oliktänkande.
En envåldshärskare, som visserligen gett människor sjukvård och läskunnighet, men för övrigt låter folk leva i misär.
Oliver Stone har gjort två dokumentärer om den enväldige. Inpå bara skinnet. I den första (Comandante 2002) får Fidel snälla frågor. I den andra (Looking for Fidel 2004), kommer han inte undan lika lätt. Men han duckar inte. Han är stolt, han är klipsk, han är charmig och verkar uppriktigt osjälvisk. Han vill skydda sitt folk från DE onda och DET onda där ute.
Jag tillhör de naiva och lättlurade. Och säger som barnen sa när de var små och träffade främlingar. -Han verkar snäll.
(Vore jag mindre lättlurad och mer spanskspråkig skulle jag förstås läsa Yoani Sanchez och Generacion Y.)

Shooting dogs

No 1 mitt på Götgatan är kanske stans bästa videobutik. Perfekt ordning, har allt, fransk film för sig, proffsiga, hängivna osv, osv. Och en hel massa köpfilm för 99 kronor. Ibland står jag med fem filmer i famnen innan det dåliga samvetet slår till. - Hur ofta ser man en film mer än en gång ? Igår lommade jag i alla fall ut med två nyförvärv. Filmer som man gott kan se flera gånger för att bli påmind. Påmind om vansinnet. "Into the wild" av Sean Penn. Och "Shooting dogs" om Rwanda 1994. Av Michael Caton-Jones och framförallt med John Hurt ( V for Vendetta och Alien). Ofattbara 800.00 slaktade på några månader medan FN tittar på. Just omvärldens passivitet blir tydligare här än i "Hotel Rwanda". Trots några riktigt hemska avrättningsscener är det en kommentar från den utsända BBC-reportern som ger mest kårar. " Last year I was in Bosnia. Everytime I saw a killed woman I cried. And thought; It could have been my mother. Or my sister. Here in Rwanda I have not cried. These people are just killed africans." Hon var skrämd över sin egen reaktion. Men verkade acceptera den.

I väntan på Lukas och Elin

Sitter med kanel och kaffe i internetbaren på seven-eleven och väntar. I väntan på Lukas Moodysson. I väntan på Mammut. Eller snarare i väntan på att Victorias biljettkassa skall öppna. Kritkerna gjorde inte vågen. Det lovar gott.
Birger Schlaug skriver varannan dag om Elin Wägner. Till slut lyckas droppen urholka stenen. Har varit tvärs över gatan på Skrapan och beställt "Väckarklocka" från 1941.Väntans tider.

Next stop Ireland

Det kom en hälsning från Gunther, min cykelkompis i Afrika. Fem månaders tandemcykling från Belgien till Nigeria tillsammans med Sarah nu lyckligt till ända. Utan regn och sandstorm.
Men bopålarna kommer de inte att sätta i Afrika, utan på Irland. - Jag längtar efter riktig säng och bokhylla.

Stormens öga

Ingen dag blir som man väntat sig .
Trots dålig sömn var jag alls inte trött.
Min operationskompis tillstod helt oväntat sin innersta mening,
att privat sjukvård är fånigt, oetiskt och alls inte rätt.
En vecka gammal lasagne smakar alls inte illa.
Ätbar mat slängs nog i mängder varenda dag ?
Obamas installationstalet var inte alls så laddat såsom jag hoppats.
Men världen mår nog bäst av ledare som står på jorden, med sinne för fakta och realitet.
Mästarnas mästare var alls inte den slätstrukna TV-underhållning jag väntat. Inte det minsta.

I stormens öga är det kav lugnt. (Tao)

Mellvin

För några år sedan hade vi en äldre kollega som skulle gå i pension. På frågan hur hon fortfarande kunde vara så energisk och intresserad svarade hon, med finländsk brytning, att det handlade om "att inte ta sig själv så högtidligt".
Det borde jag tänka på. Och det borde även Stefan Holm göra. Hua, hua.
Sonen Mellvin 5 år har en T-shirt där det står. " Min pappa hoppar högre än din pappa". Hi, hi.

Ting

12.02 Anländer till skridskoisen med full mundering. Isdubbar, ny livlina, nya stavar, nya vantar. Bara att spänna på. Om det inte vore för skridskorna. Dom har jag lämnat hemma.
12.34 Åter vid skridskoisen med full mundering.
Mellan 12.02 och 12.34 lugnade jag ner mig med P1 och "Ting". Som handlade om skrivmaskiner. Åke Edvardsson har bytt ordbehandlaren mot papper och penna. Det blir bättre texter då, hävdade han.

Gå sönder

" Man går inte sönder. Det bara känns så." Sa Liza Marklund i TV-intervjun från Spanien imorse. En bra intervju.
I TV-studion vände och vred man sen på hennes olika misstag. Bl. a att hon bor i Spanien.
Det här kan inte vara annat än avundsjuka.Det bara känns så. Fel kön och alldeles för framgångsrik.
Avundsjuka går man säkert inte sönder av. Men att bli så ifrågasatt ?

Arne Naess

Bloggandet går på lågvarv. Mest upptagen med att hänga på Birger Schlaugs sida. Den genererar ett tjugotal kommentarer varje dag. Väldigt vitalt. Nyttig läsning för den som mest går och ältar på egen hand. "Var och en i sin blogg" som nån skrev häromdan. Idag har Birger en runa över ekosofins fader Arne Naess. En norsk klippa, som likt Gandhi fick ihop det där med teori och praktik.
Idag är det lördag, arbetsfritt (fri tid), minus åtta grader, sol, nya glansisar. Det är bara att tacka och ta emot.

Känslobaserad - igen.

Lite spännande det här med att försöka mynta ett nytt uttryck. ("Känslobaserad kirurgi")
Efter en lång dag med samma patient på operationssalen ser narkosläkaren mig stint i ögonen. Lite med glimten, men på fullt allvar undrar han: - Känns det bra ? Jag blir glad (och lite stolt) över hans fråga. Tänker efter en kort sekund. - Ja, det känns bra!
Nog är det fantastiskt att man på ett ögonblick kan samla ihop, sammanfattta och bedömma allt det som hänt under sju timmars arbete ? Med bara tre ord.
Vår gängse metod brukar annars vara att svara på ett tjugotal ja-och-nej-frågor. Utan att man blir så mycket klokare för det.

Havanna-blogg

När vita, välmående, medelålders, bloggande män roar sig med att hitta saker att beklaga sig över - då blir det lätt patetiskt.
När unga (sällan vita) människor, som lever i samhällen där yttrandefriheten är starkt beskuren, får tillgång till internet - då är det allt annat än patetiskt.
33-åriga Yoani Sanchez skriver olovandes om livet i Havanna. Hon har blivit ett hot mot den kubanska regimen. Enligt DN. Häftigt.
Jag vill också göra något som inte är så patetiskt.

Frivillig

Birger Schalug skriver att " fattigdom är lätt att bära om den är frivillig. Men svår att uthärda om man är tvingad ". Det borde han utveckla närmare !
Friluftsliv är en form av "frivillig fattigdom" som framförallt svenskar och norrmän sätter värde på. Man avstår från de vanliga bekvämligheterna ett litet tag. Några timmar, en dag eller en vecka. Då smakar allt gott och man känner stor tacksamhet när illamåendet eller skavsåret släpper. En liten parentes av "ursprungliga villkor" i det dagliga stillasittande- köande- det är nån annan som bestämmer -livet. Norrmännen släpper nog inte taget i förstone men i Sverige äter sig bekvämligheterna allt längre in i reservatet. Att t. ex orientera sig i skärgården utan GPS anses numera som en omöjlighet.
Igår blev det några välsignade, nästan andäktiga, skymningstimmar på Drevvikens is. Kollega B har sinne för stämningar. Vi sa inte så mycket. Frivillig tystnad. Bäst så.

Enschlaugomdan.

Enligt profeten Malsow finns det basala behov, såsom mat och husrum. Till de basala behoven räknar jag numera även en daglig dos konsumtions-kritik. Först därefter kan man unna sig lite av de förbjudna frukterna, såsom bekräftelse och självförverkligande.

Che

På väggen i mitt tonårsrum satt en stor svart-vit affisch från Bildjournalen. Att den föreställde Che Guevara visste jag. Vem Che Guevara var hade jag ingen aning om. Uppvuxen i "nästan -Djursholm" (Gardell) och för ung för FNL var jag en politisk oskuld. Men bilden (tagen av Alberto Korda) var oemotståndlig. En drömmande blick framåt. Ingenting var omöjligt.
Affischen överlevde åtskilliga utrensningar och flyttlass under ett tjugotal år. Sista tiden i livet hängde den som inspirationskälla i radhuskällaren.
I julklapp fick jag boken"Che" , skriven av journalisten och författaren Björn Kumm. En jordnära, faktaspäckad bok om den argentinske läkaren Ernesto Guevara som blev revolutionär. Lika fascinerad som jag varit av av bilden på väggen blir jag av texten i boken. Om drömmaren som gick från ord till handling. Som ville leva som han lärde. Som aldrig någonsin ville ha några förmåner framför andra. På eftermiddagen den 9 oktober 1967 fick han till sist ge sig, omringad i den bolivianska djungeln. Några timmar senare blev Björn Kumm första vittne till när helikoptern landade, med den avrättade Che Guevara fastsurrad vid ena landningssteget. Dagen därpå visste världen att den älskade och hatade drömmaren var död.
Men det angick knappast tolvåringen i "nästan-Djursholm".

A small step

Det ska vara enhetligt nuförtiden. Så därför fick vi alla samma bok i julklapp av chefen. " Konsten att leva innerligt. Existensialism för den moderna människan " av Ted Harris och Ann Lagerström. En modern tolkning av den danske filosofen Sören Kierkegaard. Den gottade jag mig åt under gårdagens jour.
Helt ärligt tror jag inte chefen förstår att den där boken han gav oss alla i julklapp handlar om att våga gå sin egen väg. Att våga lyssna till den inre rösten. Att våga gå från ord till handling. Även då jag riskerar att falla i onåd eller hamna utanför gemenskapen.
Om chefen , å andra sidan, faktiskt förstår att han gett oss en intruktionsbok i självständigt tänkande ( och civil olydnad) så är det " a small step for a man but a big step for mankind "

En lille dörr

Den som är känsligt lagd (överkänslig ?) behöver ständigt bekräftelse.
Min kompis S tog intryck av pratet om känslobaserad. Och skickade en helsidesartikel ur danska weekend-avisen; "Omskåret fra afverden" av Martin Krasnik. Om hur man kan se på traditionen att, som Krasnik, låta omskära sin lille dräng. Artikeln har legat oläst en vecka på skrivbordet då jag hade på "känn" att den inte skulle hastas över. Så det blev högläsning på min bästa danska lördag aften innan middagsgästen anlände. Av en förtjusande uppgörelse med rationalitet, förnuft och ointresse för andras syn på saker. " I sidste ende er det fölelserna (känslorna) der råder. Når det gälder menneskers egne dybe och ganske uförklarlige principper har alle - når det kommer till stykket och inderst inde - en lille dörr, der icke kan åbnes udefra. Den er bare lukket for andres argumenter."
Den känslobaserade kirurgen har stor respekt för " den lille dörr".

Bon courage !

Lyckades inte locka mer än ett trettital själar till min dragning förra veckan om "Känslobaserad kirurgi - Om hur vi fattar beslut". Känns lite snopet - det ska erkännas. " Herregud - en torsdag kväll, mitt i julruschen - vem tror du att du är egentligen ?" Men är ändå lika övertygad. Att vi underskattar vår intuitiva och empatiska förmåga. Att vi överskattar vad förnuftet kan uträtta. Att vi glömmer bort vad som är verkliga behov, glömmer bort vad som är viktigt. Att vi fått för oss att patienter är maskiner som lämnas in för lagning - av andra maskiner.
Men skam den som ger sig.

Magkänsla

Nästa vecka har jag bjudit in kirurgkollegorna och de närmast sörjande till en liten andakt om "känslobaserad kirurgi"- att våga lita på sin magkänsla. Den förra versionen (Umeå 20 augusti) håller inte måttet. Så nu svettas jag från morgon till kväll - utan synbart resultat. Då passade synkroniciteten på att göra en liten framstöt.
Lämnade cykeln hemma i snömodden (händer en gång per år), tog T-banan till S:t Eriksplan, teater Giljotin och "Svarta vykort" - en monolog av Marcus Birro, Michael Ericsson och Gunilla Nyroos om den oempatiska sjukvården. I tunnelbanevagnen på sätet bredvid mig ligger dagens Metro. Bläddrar förstrött, mest strunt, mycket reklam, en hel reklambilaga, sport, mer skvaller, jobb. Nästa station S:t Eriksplan. Sid 42. En högerspalt. "Vågar du lite på din magkänsla ? Nina Jansdotter jobbtipsar i Metro varje vecka ". !!
Helt osannolikt. Men väldigt meningsfullt just idag.

Synkronicitet

Det drabbar somliga mer än andra.
Det händer oftare om man är i fina formen och goda balansen.
Det drabbade mig med full kraft imorse.
Det kallas sykronicitet. Meningsfull slump.
Klockan sju på morgonen, Sveavägen 52, cykel och snömodd, tandläkartid pga av tappad tand. Fina cykeln klädd i snömodd in i fina entren. Rullar ut igen på gatan. Nej, fina cykeln inte stå på Svevägen. Tillbaka in i fina entren. Då händer det. En av fina hyresgästerna kommer från innergården med vit soptunna full av tidningar - att lägga under smältande cykel.
Helt osannolikt. Men väldigt meningsfullt.
(Tips: Jan Cederquist - Slumpen är ingen tillfällighet, Månpocket)

Änglalik ?

För den som har med ordet "girig" i sin bloggrubrik är detta en märkvärdig dag.
Barnen leker på gården i den fina pudersnön som kommit på morgonen. Av pudersnö gör man inga snögubbar. Men man kan göra "snöänglar". Själv vankar jag av och an i morgonrocken lite omtumlad av vad jag sett på Nyhetsmorgon. Har vi i direktsändning, dessa normalt så förutsägbara tillställningar, fått bevittna en livs levande ängel ? Postens VD Lars G Nordström är inbjuden av programledare Lasse Bengtsson att försvara sin lön på 900.000 i månaden. Nordström hänvisar till föregångarens lön osv, osv. Man gör intervjuinklipp med statsminister R, (som tjänar 7 gånger mindre) och en ledsen brevbärare som är orolig för nerdragningar i Postens julfirande. Bengtsson ställer ytterligare några snälla frågor och intervjun är slut. Då säger Lars G (ungefär): - Får jag bara lägga till en sak. För att få slut på den här diskussionen. För Postens skull och för min egen skull - jag vill inte framstå som girig -så avstår jag helt och hållet från lön. Den jag har fått och den jag skulle få !
Bengtsson, i direktsändning, tappar hakan. - Och det säger nu..?
I min värld är det här helt i klass med när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna.

Utsikt från polikliniken (2)

Kl 14.05 den 20 november.
Djurgårsfärjan, Stockholmsbriggen och rysk(?) ubåt på samma bild. Vilket scoop!

Rosa benvärmare

Varje morgon cyklar jag förbi den här statyn på Katarinabangata. Glad blir man när hon plötsligt en kylig morgon har fått armvadd och rosa benvärmare.
Thanks - You out there !!

Utsikt från polikliniken

Utsikt från polikliniken.
Den här kranbilen skall lyfta ombord en ny magnetkamera till vår röntgenavdelning.
Kranföraren (som just här tar en paus..) har nog ingen aning om att det här giga-tessla-monstret skall ge Ersta sjukhus fantastiska konkurensfördelar gentemot sjukhusen norr och söder om stan . Att hans kranlyft är skillnaden mellan att finnas eller att inte finnas för det lilla omtänksamma sjukhuset på berget.
Men så är det.
Nästan.

Hyschande fröknar

Allting handlar som bekant om pengar.
På (mitt älskade) lasarett i Lidköping drar man in några extra kronor på ett lite okonventionellt sätt. Nämligen genom att låta barnen i friskolan tvärsöver gatan äta sin lunch i lasarettets personalmatsal. Klirr, klirr i sjukhuskassan.
I Lidköping äter doktorerna vid eget bord och intar kaffet i avskild salong. Så nog upplevs det som lite störande med alla dessa sprittande ungar och hyschande fröknar .
Den lite äldre, och högst konventionelle, narkosöverläkaren på min högra sida vid läkarbordet tillstår motvilligt:
- Vi protesterade högljutt när barnen kom hit. Men det var väldigt tomt när dom inte var här på sportlovet !

Mötande svan

En ensam svan promenerade i helgen utmed Sickla kanal.
Folk den mötte verkade inte ta någon (som helst) notis.
Mina grannar i Sjöstan är (nog) för instängda bakom hörlurarna och för upptagna av sig själva för att notera en mötande svan.

Who cares ?

"Steget före" var vår slogan på jobbet i många år. Nu har vi tagit ett litet kliv åt sidan och det nya mantrat lyder följdriktigt; "Det är inte vårt bekymmer".
Alla tänker på SIG, det är bara jag som tänker på MIG.
Not in my backyard (NIMBY)
What s in it for me ?
You name it

Ekonomism

Stephen Marglin är ekonomiprofessor vid Harvard. Lars Ingelstam rescenserar i SvD hans nya bok " The dismal science: how thinking like an economist undermines community". Marglin går tydligen sina egna vägar vid sidan av ekonomernas huvufåra. Sånt gillar vi. Huvudtesen är att "ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer". Kunde inte sagt det bättre själv.
En som framgångsrikt grävt ännu djupare i ämnet enligt Ingelstam är Amitai Etzioni i "The moral dimension" (1988).
Ingelstam (som är professor emeritus i Teknik och social förändring) avslutar sin understreckare med "Kan den aktuella krisen öppna för att den dolda debatten kommer upp till ljuset? När är tiden mogen?" Bra fråga.

Legends Live

Det är mycket nostalgi för tillfället. Inte bara Lidköping.
1976 satt jag i TV-soffan hemma hos mamma och pappa och jublade när Björn Borg besegrade Ilie Nastase i sin första Wibledonfinal. 1981 hängde jag läpp i en annan TV-soffa när John McEnroe till sist blev för svår. Och nu satt jag åter i TV-soffan och fick se Björn spela semifinal mot Stefan Edberg i veteranturneringen Legends Live. Vilken känsla! Samma coola stil, lika underbara passerslag och sanslöst pigga fötter, 52 år fyllda.
Folk kan snacka skit om Björn Borg hur mycket dom vill. För mig är han magisk.

Honestly

En blogg som inte är uppriktig och utlämnande kan lika gärna vara.
Visst låter det "macho" att gå hem utmed älven i gryningen efter ett antal nattliga (livräddande) operationer. I sanning kände jag mig under några timmar ganska liten, ensam och rädd.
För 26 år sedan stod jag på samma operationssal, lika ensam, mitt i natten. Men inte alls lika rädd.
Numera vet jag vad operationer kan ställa till med.
Numera vet jag att operation inte alltid är det bästa alternativet.
Numera tycker jag att patientens bästa går före min egen önskan att få operera.

Läckögrillen

Lätt mörbultad efter nattens duster är det poliklinik.
Jag träffar S som har en fettknöl på armen. I den gamla pappersjournalen kan jag läsa att vi senast sågs den 25 maj 1982 när hon skurit sig i fingret på ett glas i diskbaljan på Läckögrillen. Där jobbar hon fortfarande. Jag har ett bestämt intyck av att fölket här vid Väners strand är mer förnöjsamma än vi storstadsbor.
Sen kommer 86-åriga fru P med rullator, syrgastub, klart huvud och ljumskbråck. Vi pratar om förr i tiden. Senast vi sågs var den 27 maj 1982. - Det var det året det haglade så mycket säger hon blixtsnabbt. Då höll hennes arbetgivare Jordbruksförsäkringar på att gå omkull för alla bönder som ville utnyttja sin hagelförsäkring. Den gången var det stressigt och magen sa ifrån. Numera är det mest tråkigt. Det lilla ljumsbråcket som den välvillige distriktsläkaren remitterat henne för fäster vi oss inte så mycket vid. Vi har båda blivit äldre.

Sjukhuset i Lidköping ( SiL)

Trodde jag åkt till ett sånt där landsortslasarett som politikerna vill lägga ner men där lokalbefolkningen kämpat sig till att det tillsvidare hålls öppet dagtid för enklare åkommor. Men så icke Lidköping! Göran K, Nisse F och Stefan C, kollegorna från 1982 som varit kliniken trogna i alla år, opererar som aldrig förr. Fantastiskt!
Inatt fick jag göra rätt för den väl tilltagna vikarielönen. Efter två akuta bukingrepp kunde jag vid halvsextiden vandra hem utmed älven för en kort tupplur och frukost.

Förstaklass till Skövde

Igår bar det av till min födelsestad Lidköping för en veckas arbete på kirurgkliniken. Åker sällan tåg så jag unnade mig första klass till Skövde. Tyst och rymligt men jag får ingen kontakt med cyberrymden. Mina grannar surfar för glatta livet men det känns pinsamt att fråga hur de burit sig åt. I Katrineholm kommer två grabbar ombord. Kalle ,12, som behåller sin stickade mössa på hela resan, berättar omgående på omisskänlig västgötska att han hälsat på kusinerna i Nyköping. Han tycker det är märkligt att jag inte är bekant med Väring som visserligen inte har nåt centrum men väl en motorcykelaffär och en mack. Så vi får ta fram min atlas i allmanackan men Kalle tycker den är för "utzoomad". Väring har inte kommit med. Mittemot sitter lille Isaac 9 år. Hans pappa har lämpat av honom på tåget i Katrineholm och hastigt bett mig "se till grabben". Nu skall Isaac, som går i Walldorfskola och bor vid vattnet, för första gången åka ensam tillbaks till mamma och bonuspappa på Orust. Han har sin kära skatebord tätt intill sig men ser inte alltför kaxig ut. Kalle, som är empatiskt begåvad, plockar snabbt fram en kortlek men Isaac kan inga kortspel. Istället får den lille fram en tidning med korsord(!). Mobilen ringer strax och Isaac meddelar den vuxne att han har det bra och att han löser korsord. Sen åker tidningen snabbt ner i ryggsäcken och han får upp nåt Vi-i-femman liknande istället. Det var ju för väl! Lite senare tillfredställs mina faderskänslor ytterligare för den här krabaten då jag kan hjälpa honom att öppna upp ett röstmeddelande från bonuspappan på Orust.
En första-klass resa på SJ helt i min smak.

I

www.schlaug.blogspot.com

Kul det här med länkar! Onekligen en slags GEMENSKAP. I bästa fall genialt, i sämsta fall ett ynkligt surrogat för riktiga möten.
Hur som helst kul att lyssna när studio 1 låter Birger Schlaug debattera med Niklas Ekdal om tillväxtens välsignelser.
Hur som helst skönt att höra någon (BS) ställa frågan - Vad vill vi med våra liv ?

Backa världen

Svd har inlett en serie på IDAG-sidan om människors skepsis mot tillväxtsamhället. "Backa världen". Jippi ! Men den gröne anarkisten (som saknar jobb, som bor ensam i en stuga, som lever på mat som andra slänger och som har kompisar som ställer upp om allting skiter sig) tycker jag missar poängen med stenålderslivet. Jägar - och samlarlivet var framförallt GEMENSKAP. Att bara försaka och isolera sig är ingen lösning. Och knappast förenligt med den mänskliga - högst sociala - naturen.
Vill man få en positiv bild av hur vi människor ursprungligen levde - i balans med naturen och våra behov - rekommenderas (för vilken gång i ordningen ? ) Lasse Berg och "Gryning över Kalahari". Eller varför inte Nisse Simonson ?

Varma koppen

"Experiencing physical warmth promotes interpersonal warmth".Det är titeln på en vetenskaplig artikel i senaste numret av Science. Alltså att fysisk värme, som att hålla i en varm kopp, innebär att jag får varmare känslor för mina medmänniskor. Och blir mer benägen att dela med mig. Kan det bli häftigare ? (DN)
Den artikeln skall jag dra på nästa möte med mina känslobaserade kollegor.

Friedman - kollaps

Satt på café Munken i oktobermörkret och bläddrade i DN med P1-morgon tyst i bakgrunden.Nyheterna meddelar att den förre chefen för den amerikanska centralbanken Alan Greenspan (leading-boy i 20 år för marknadens "osynliga hand") har vittnat om marknadskrisen inför ett kongressutskott. Greespan är "chockad". Jag skruvar upp ljudet på radion....Greespan beskrev i förhöret det intellektuella klimat som ledde fram till en rad nya finansiella intrument och föreföll lägga skulden på Nobelpriset i ekonomi (läs Milton Friedman).- Hela detta intellektuella byggnadsverk kollapsade förra sommaren sa Greenspan.
Om man bloggar i protest mot just detta byggnadsverk så är förstås detta en dag att fira!!
Inte det minsta chockad, utan snarast glad och lättad, köper jag en extra bulle. Och kan inte låta bli att tänka på Naomi Klein och "Chockdoktrinen" (2007).

Nisse Simonson

Ännu en grubblarare som lindrar sin ågren med böcker och predikningar. Tillika en av Sveriges mest uppskattade - grubblare .
Ännu en grubblare som kommit på hur enkelt allt alltihop egentligen är.
Ännu en grubblare som, mellan raderna, inte har det så lätt. Att leva som han lär.
Men det här är äkta vara. Jag tycker verkligen om den.

Arlanda Express

På Arlanda Express hälsas man alltid välkommen ombord - på svenska och på swenglish. Efter about twenty minutes, när tåget passerar Bonnierskrapan är det dags för t.ex Krister Henriksson att i högtalarna ta farväl och hälsa välkommen åter till huvudstaden, the city of Stockholm. Nu senast, efter en vecka i det orientaliska land som så gärna vill komma in i den europeiska gemenskapen, var det ingen mindre än min livslånga idol Björn Borg som wished us wellcome. Inget ont om något av detta. Men när den insmickrande, inspelade speakerrösten annonserar att orsaken till den tillfälligt sänkta farten är ett framförvarande tåg - då känns det inte riktigt bra längre. (Den väna, förprogrammerade rösten lovar dessutomt att det inte skall innebära någon försenad ankomst!) Lokföraren, om det finns någon, har alltså tryckt på en knapp som utlöser en insmickrande, inspelad ursäkt att jag viktiga kund (som valt bort Arlanda taxi och Arlandabussen) inte skall misströsta. Eller ursäkten kanske rentav levereras automatiskt när farten sänks med x antal kilometer i timmen, vem vet ?
Hoppas (till Gud?) att Turkiet, som vi just besökt, kan fortsätta med sitt resurskrävande slöseri av medmänsklighet. Även om de blir insläppta i gemenskapen där arbetskraft i första hand betraktas som en kostnad. Som kanske kan bytas ut mot en högtalare.

Serendipity

Slumpen gynnar det föreberedda sinnet muttrade Pasteur när han beskylldes för ha osannolik tur i sin forskning.
Läste just en annan variant.
"Serenedipity means jumping into a haystack to search for a needle and coming up with the farmers daughter" (Comroe)

Al Gore-like

Somliga är lite väl duktiga på att inhämta och sluka information.Intelligente professor Tomas Hylland E. har plöjt hyllmetrar om vårt lyckodilemma och han vill gärna visa det i boken om jakten på lyckan i överflödssamhället. Det blir lite stirrigt. Och lite opersonligt med alla hänvisningar.
I Situation Stockholm - tidningen som säljs av de hemlösa - fanns en miniintervju med författaren.Sista frågan löd:
- Har du själv någon platt TV ( .. som man inte blir lyckligare av..)
- Ja, det har jag faktiskt.
Så var det med det.

MITT schampo

Om jag lämnar MITT schampo kvar i duschen på jobbet tar det slut MINST dubbelt så fort. Det beror på att ANDRA använder MITT schampo.
Om JAG ställer in MITT schampo i MITT klädskåp efter varje duschning räcker den MINST dubbelt så längre.
Det betyder att ANDRA måste köpa SITT schampo. Som inte JAG kan använda.

Om jag lämnar MITT schampo kvar i duschen - så slipper andra köpa EGNA.
Om ANDRA lämnar SINA schampon kvar i duschen - så slipper JAG.

??

Sickla kanal

Äntligen hemma

- Hej det är Eric
- Är det bara du !
- Ja, det är bara jag !
Vi skrattar gott.
L har tillbringat fem månader på sjukhus, genomgått massor av operationer, lidit alla kval och varit riktigt illa ute.
Efter tre misslyckade utskrivningsförsök är hon äntligen hemma igen.
Det känns bra.

Elräkningen

Det är tisdag, klockan är halvtvå och jag är tillfälligt hemma i lägenheten och precis på väg ut. Då ringer telefonen.
- Hej, det är från Vattenfall. Jag vill tala med den som har hand om elräkningen.
- Hon är tyvärr inte hemma
- Då ber jag att få återkomma. Tack.
- Ja ha...
Lätt omtumlad och aningen full i skratt tar jag hissen ner.

Thomas Hylland E.

Länge leve media!
Det brusade i lurarna och bilarna väsnades när jag svängde runt mosken i Vårby. Hörde svagt nånting om Eriksen och jakten på lycka, om Oscar Wilde som sagt att "we know the the price of everything - but the value of nothing". Väl hemkommen från ytterligar en free-ride bland de mindre bemedlade blev det förstås lite goggel. Den norske professorn i socialantropologi Thomas Hylland Eriksen kom i september ut med "Jakten på lycka i överflödssamhället". Mp-bloggaren yngvep hade inte bara läst utan länkat på ett seminarium med Thomas Hylland och Peter Eriksson från någon anspråkslös mp-lokal.(www.yngvep.blogspot.com..19/9) En klockren sammnfattning av mina egna grubblerier de sista tio åren (!) Thomas Hylland var rapp, närvarande och lyhörd.
Länge leve media!

Hallunda visit

I mitt naiva svärmeri för de mindre bemedlade förorterna åt jag lunch i Hallunda inomhuscentrum. I mitten tronar den libanesiska serveringen. Ägaren möter mig nästan omelbart med blicken när jag rullar in min cykel bland de kaxiga arabiska ungdomarna. - Vad vill jag ha att äta ? Egentligen ingenting - men vem motstår en riktig säljare. Det blir tunnbröd, fanta och en tallrik tzaziki.
När dom fjortonåriga tuffingarna lämnat bordet mittemot, (klara med sina tips), kommer en liten oansenlig spröd figur, cirka åttio och alldels helsvensk, smygandes fram för att vittja vad som blivit kvar på bordet. Där ligger några övergivna tipsrader men det är de små blyertspennorna som fångat hennes intresse. Jag ropar till henne att det är Pressbyråns blyertspennor. Hon tittar länge på de små dyrgriparna. Tar upp en i handen. Och lägger tillbaks den.
Undrar vad hon tänkte ?

Stolt farsa

Det känns mest när det handlar om de små liven. Allting annat bleknar vid en jämförelse. På gott och ont.
De små liven tycker allt som oftast att vi skall tagga ner och inte bry oss lika mycket. Inte för att det inte är skönt att det är några som bryr sig tjugofyra timmar om dygnet. Utan för att det sätter en orimlig press på att vara duktig och framgångsrik.
Och så får man, för vilken gång i ordningen, rannsaka sitt innersta . Vill jag mest av allt att de små liven skall vara duktiga och framgångsrika? Eller bara lyckliga, på sina egna villkor ?
Jag är tacksam, stolt och glad att de små liven har modet att ställa den frågan ?
(Bilden: 25 sept 08. Storasyster. Graduation (marinbiology) at University of Plymouth

Ericsson Z 770 i

Man skall inte odla sina komplex men jag har verkligen ingen tumme med teknik.
Har sen nån månad en ny mobiltelefon, (E Z 770i) som till min förtjusning, trots att jag är motsåndare till alla finesser hi hi, har en liten inbyggd kamera med två så kallade megapixlar vilket med dagens mått mätt innebär att den tar ganska suddiga bilder men i alla fall bilder, vilket får till följd att man plåtar till vardags när andan faller på och inte bara vid bröllop och konfirmation och det var precis vad jag gjort den sista månaden med min nya telefonkamera så det finns rätt mycket bilder och då är det bättre, säger dom som vet, att ha ett separat minneskort som det får plats fler bilder på än vad telefonminnet rymmer vilket är precis vad jag inhandlat idag på ON-OFF där dom var förvånansvärt både tillmötesgående och informativa vilket inte hindrar att jag , väl hemkommen, inte alls förstår hur jag skall få över bilderna från telfonminnet till det nya minneskortet och samtidigt radera bilderna från telefonminnet och det faktum att jag i sådana existentiellt utsatta läggen blir otålig, kallsvettig och riskbenägen resulterar i att alla bilderna från såväl telefonminnet som minneskortet för all framtid är raderade,kasserade,borta och tillintetgjorda. Shit!
En hel del känslor väller upp. Men (den här gången) infinner sig skrattet rätt snabbt.

19kr/h

Onekligen lite andefattigt och fantasilöst att alltid cykla samma rundor. Turerna på Södertörn är lika bekanta som gatan där jag bor. Så nu är jag ägare till en uppdaterad stockholmskarta, innerstan på framsidan och storstockholm på baksidan.
Just now: En kopp te, en sliskig bulle,"Vår hälsa" om herpes i öronen, ny stockholmskarta och hyrdator (19kr/h) på Seven -Eleven Folkungagatan/Ringen. Träter med grabben i kassan som vill ha dörren på glänt för att bli kvitt det värsta bull-oset. Vi blir överens om att för 19kr/h skall man inte behöva sitta i drag.
Styr nog kosan västerut - igen.

Tensta visit

Tänkte det skulle vara nyttigt med lite förortsångest. Har det alldelses för bra i sjöstan. Styr kosan mot Tensta och Rinkeby där jag aldrig någonsin satt min fot. Solen värmer gott i den annars lite bistra septembersöndan. På Shellmacken i Spånga frågar jag efter vägen. - Det är bara att följa vitlöksdoften. - Vad fan ska du där å göra förresten ?
Sneddar över järnvägen och glider ut på Järvafältet. Det är makalöst vackert. Spånga kyrka gassar i solen och en arabisk familj har ärende till gravarna. I Tensta centrum är bara några enstaka vakna. Köper Kexchoklad och Fanta och slår mig ner. Jag hälsar glatt och folk hälsar glatt tilbaka. Har tappat cykelhandskarna utanför Pressbyrån men det ligger kvar på marken en kvart senare. Folk verkar hyggliga här. Men i Shellmacken sa dom att det finns 600 organiserade brottslingar bara i Tensta.
Rullar vidare mot Rinkeby.Folk är glada där också. Men säkert kriminella hela bunten.
Vänder åter hem i solskenet. Utan det minsta ångest.

Nallebrand

Motion är motion och då kan man inte stanna för att titta på saker i diket. Men den här brända nallen, som låg utmed vägen i Tyresö tillsammans med ett par halvt uppbrunna byxor, kunde jag inte bara åka förbi. På refugen mellan två mötande filer. Inga andra tecken, som blod eller glasssplitter, på att det rörde sig om en olycksplats. Kändes kusligt. Tog mina kort. Men tordes inte röra.

Råmjölk

Kirurgprofessor emeritus Ingmar Ihse vigde sitt yrkesliv åt bukspottkörtelforskning. Som pensionär har han byggt upp ett centrum för simulatorträning. Så att man kan minska olyckorna och felbehandlingarna i sjukvården.
Imorse rapporterade P1 att professor Ihse har lett ett projekt där man försöker minska diaréen hos barn med AIDS. Man gav råmjölk, den där första mjölken som kon lämnar ifrån sig. Det visade sig att barnen inte bara blev av med diareerna utan deras allmänntillstånd förbättrades dramatiskt.
Professor Ihse verkar inte vara någon typisk pensionär.

Morgonbloss

I ett tiotal år har jag (ibland)cyklat omvägen över Älta till jobbet. Efter några år känner man igen folk, allra helst de som framhärdar året runt. Nånstans mellan Järlasjön och Hellasgården brukar jag möta en kämpe med gammaldags hjälm, runda glasögon, lågt styre, hög fart och vacker teknik.
Så imorse sågs vi igen. Men nu är han på väg åt mitt håll, långsamt, på trottoaren till vänster. Kan inte låta bli att bromsa in och fråga om nåt är på tok. Han har lurar över öronen, nån mikrofon kring munnen och hör mig inte riktigt. Åker över på vänster sida och ser då att "mikrofonen" i själva verket är en cigarr! - Fan va häftigt ! Ser nu att han är betydligt äldre än jag hunnit uppfatta under våra korta möten genom åren. Och uppenbarligen en person som har förstånd att njuta av livet. Eller så var det här en alldeles speciell dag...

Not In My Backyard (NIMB)

Hörde uttrycket på P1 imorse. Korrespondenten använde det t.o.m om som ett verb. Att man "nimbar". Vilket betyder att man gärna ser radikala förändringar för att rädda världen. Så länge det inte drabbar en själv. Då nimbar man.
Kort sagt ett nytt ord för hyckleri.

Flanören

Framför mig på cykelbanan vid Hellasgården ligger två cyklister. Den ena nerborrad över styret på lätt cykel och slimmade kläder. Den andra i mer upprätt ställning och liksom på utflykt med bekvämt fordon och två sadelväskor. Farten är högst anselig och jag ligger avvaktande på rulle. Men nog är det lite märkligt med flanören. Nu trampar han dessutom , helt obesvärat, upp jämsides och börjar prata med motionären. Som borrar ner sig ännu lite djupare och trampar ännu lite hårdare. Vilket bara resulterar i att flanören ser ännu lite mer obesvärad ut. Jag kastar undrade blickar på hans cykel som ser högst ordinär ut. Och själv ser han också högst ordinär ut. Jag fattar ingenting.
Vid Sickla skiljs vägarna och motionären och jag slår följe. Och nu får jag förklaringen. I framnavet satt en elmotor, inte mer uppseendeväckande än vilken skivbroms som helst. Vilken luring!
Vi borrar ner oss och känner oss lättade. Över att slippa umgås med hybrider.

Munken

På Renstiernas gata ligger konditori Munken. Där serveras kaffe, alla sorters te i stora muggar, underbara bullar och färska morgontidningar. Frågade konditorn hur dags han öppnar. - Nån gång mellan halv sex och sex blev svaret. - Men, la han till, jag kommer hit klockan ett - så vill du ha en fika klockan två så är det bara att knacka på dörren.
Det ska jag ta mig tusan nappa på. Nån ruggig natt i november...