Vårdval

Man ska kunna sätta sig in i andras situation. Gäller särskilt sjukvårdare. Därför är det nyttigt att av och till vara i andras situation. Nu har familjen, som består av sjukvårdare, blivit påminda om hur det är att vara i andras situation. Det är inte alls kul. Man är maktlös, blir missförstådd och måste besitta en enorm styrka för att hävda sin rätt.
Det är väl för Guds skull inte så att Filippa (och Fredrik) har rätt ? Om det där med fritt vårdval.

Dr Ö

Dr Ö är känd för att vara kvick och spirituell. På dagens konferens fällde han följande kommentar, utan att jag kommer ihåg omständigheterna.
" Det är nog mer vård än döden kräver."
Intressant.

Ofelia

Ofelia har bott hela sitt 80- åriga liv i samma lilla bergsby någon stans i Schweiz. Hon vigde sitt liv åt att ställa upp för andra. Nu är hon död. Berättar Maria-Pia Boethius, som var hennes granne, i senaste numret av ETC.
Skönt att en gång i veckan bli påmind, av Maria-Pia, om vår enfaldiga girighet. Återstår handling.

KBK a la Chile

Den gamle mannen från Chile har skrivit en dikt. Han pratar knappast någon svenska och dikten är på spanska. Det är en hyllning till oss sjukvårdare. De första fem verserna avhandlar de änglalika sjuksköterskorna (las enfermas). I den sista uttrycker han sin respekt för los medicos och våra ingeniörskonster.
I mina nuvarande KBK (känslobaseradkirurgi)-präglade tankebanor blir det ytterligare en bekräftlese. På att bemötandet och omtanken betyder mest.
Nästa vecka opererar vi bort hans magsäck. Men han ska få mycket omtanke också.

Stockholmscyklist

På jobbet var det nån som hört på radion att stockholmspolisen var mäkta förargade på stadens cyklister som inte alls bryr sig om några trafikregler och inte bekymrar sig om att det finns andra trafikanter att ta hänsyn till. Vore jag polis skulle jag också vara mäkta förargad över det här egenmäktiga förfarandet. Och som stockholmscyklist vill jag inte uppmana någon att trotsa trafikreglerna. Men för min egen del är det otänkbart att överge den fantastiska frihetskänslan som det är cykla precis som det faller mig in. Utan instruktioner, utan regler. Utan att känna det minsta rädsla. Och faktiskt utan att känna mig det minsta hänsynslös. Utan bara underbart herre över mitt liv. En liten stund .
På väg ner för den härliga utförslöpan från Gullmar till gamla Skantullsbron slår det mig hur denna anarkistiska syn på tillvaron kan sammanfattas. " Man skall leva som man lär. Men man behöver inte lära som lever. "

Grå kollektivism

Niklas Ekdal. Insatt i detaljer men fr. a enastående på välformulerade helikopterperspektiv. Det blev en signerad ledare (3 aug) om "Det nya folkhemmet" strax innan han sa upp sig på DN. På några rader sammanfattar och förklarar han svenskt 1900-tal. Där alla får det bättre. Där individualismen ökar. Där förutsättningarna för kollektiva lösningar minskar. Där klyftorna ökar. Men alla får det bättre, även de sämst ställda. "Friheten och rikedomen tar sig många förvirrade intryck...men vem vill för den skull tillbaks till industrisamhällets grå kollektivism ? "
På Gåsö utanför Lysekil bor sommargästerna tätt, nästan på varandra. Man är illa tvungen att hälsa på och hålla sig väl med grannen. Marken ägs av en samfällighet. En gemensam brygga där man ses i västkusttraditionella badrockar. Två gemensamma segeljollar i hamnen att användas fritt av den som törs. En gemensam nyrenoverad tennisbana. Och bäst av allt, ett gemensamt potatisland i utkanten av byn där alla kan ta upp vad middagen kräver.
Är detta grå kollektivism ? Eller rentav fattigdom och stagnation. Ökad rikedom vore förstås att alla tex ägde varsin jolle.
"Grön samhörighet", "ljusblå gemenskap" eller "rosa omtanke" skulle man också kunna kalla det för.
Vi på Tour d Afrique önskar Ekdal lycka till med nya jobbet. Och tackar för mycket läsvärt genom åren.

Trettonde våningen

För tolv år sen hade jag utställning på vår operationsavdelning. Då jag helst inte ville bli av med mina små alster var det helt fräckt signerade kopior som prydde väggarna. 100 kronor styck. Det gick som smör. Några dagar efter "vernissage" kom en tillbakadragen äldre undersköterska från intensiven fram.- "Jag vill gärna köpa den där bilden med båten. Men jag vill ha orginalet". Hon erbjöd mig 1000 kronor. Och så blev det.
I veckan hade Å låst sig ute. Polisnyckeln tappad på stan, reservnycklarna inne i lägeneheten. 4000 kronor ville låssmeden ha för borrning och nytt lås. Det är pengar som svider i vilken plånbok som helst. Från gatan kan vi konstatera att balkongdörren till den låsta lägenheten (på tolfte våningen) står på glänt. Sagt och gjort. Vi blir överens med den äldre damen på trettonde våningen (som jag vagt känner igen) att hon skall upplåta sin balkongdörr för lite fasadklättring.
Vi återkommer på kvällen med linor och spännbälte. - Nu skall du få se, säger damen pillimariskt när vi kliver in i lägenheten. -Känner du igen den där ? Klart jag gör. Nästan ensam på väggen hänger bilden med båten. Jag blir paff. Och rörd.
Vår räddare i nöden är eld och lågor och bestämmer att säkerhetslinan inte skall sitta i elementet som jag föreslår utan i hennes tunga matsalsbord med stålstativ. Jag förbjuder Å att klättra, övervinner min ansenliga höjdskräck och allt går väl.
Efteråt gläds jag åt att det fortfarande finns människor som inte är drabbade av trygghetsnarkomani. Men så är hon från Finland också, taveldamen på trettonde våningen.

Känslobaserad kirurg i Umeå

Så har jag då duellerat (mot professor Nordenström) på kirurgkongressen i Umeå om det som jag döpt till känslobaserad kirurgi.Tänkt att vara en motvikt (inte motsats) till så kallad evidensbaserad kirurgi. Evidensbaserat betyder att besluten om våra patienter skall vila på vetenskaplig grund. Vilket jag inte har något emot. Problemet är att det finns inte så mycket vetenskapliga bevis inom kirurgin. Problemet är att ju mer teknisk utrustning vi har till vår hjälp desto mer avlägsnar vi oss från patienten. Från patientens genuina men ofta outtalade behov. Problemet är att beslutsfattande inom sjukvården i så hög utsträckning handlar om ekonomisk vinning. Problemet är att vi betraktar den sjuka människan som en maskin som skall in för reparation. Problemet är att vi inte tar tillräcklig hänsyn till vad en människa egentligen är."Människan är (som Åsa Nilsonne så träffande sammanfattade i Fredrik Lindströms programserie) ett emotionsdrivet djur som fått förnuftet som en tve-eggad bonus. Förnuftet sitter ytterst som en liten mössa. Den lilla mössan har fått storhetsvansinne ! "
Problemet är att vi gått långt på den här vägen och att det är svårt att se någon väg tillbaka.
Att se till helheten,vare sig det gäller patienter eller blå planeter, gör man inte med förnuftet. Det gör man med känsla och intuition.
Vem som vann duellen vet jag faktiskt inte. Det kändes i alla fall bra att Åsa var med och höll på pappsen.

Give me power

Fullt kaos i huvet. Jag som lovat vara färdig med föredraget om KBK till semestern. En närmast oändlig mängd uppslag och infall om förnuft och känsla. Som inte låter sig formas till någon slags anrättning som det tar 12 minuter att leverera den 20 augusti klockan 09.30.
Give me power you little monkey.

Bjarköya och New York

Snackar gärna skit om TV. Men visst är det lite hatkärlek, det ska erkännas. Hittar man nåt på den reklamfria sidan kan det bli bingo. Norskt reportage om trebarsnpappan som flyttade ut på Bjarköya utanför Tromsö för att ta hand som sin gamla mamma. Som inte alls ville bo på hemmet. Ensamma med fåren, fisken, fåglarna och den himmelska naturen. Äldste sonen intygade att pappa fått gnistan tillbaka. Sen blev det en halvtimme Kobra och Robyn som varit i New York. Den här gången skall inga wronga amerikanska skivbolagsdirektörer blåsa henne. Nej det kan dom nog glömma. Vilken perfekt mix av blygsel, ödmjukhet, kaxighet, tävlingsinstinkt och bra musik. I wish - I was there.

Välkommen hem

Så är han lyckligt hemma, kapten D från kryssningen i Medelhavet. Med båten, familjen och hälsan i behåll. Kvällsolen sken alldeles extra bedårande över Pålnäsviken till sjöfarararnas ära när vi intog traditionell whisky i sittbrunnen.
Som det energiknippe han är, kapten D, var det sedan full fart hem till nya projekt, nu på landbacken. Var tar han krafterna ifrån ?

Olustiga spel

Nog är jag idrottsintresserad alltid. Inte nån nörd precis som tar semester under fotbolls-VM ,typ.Men under olympiska spel brukar jag sitta ordentligt fast. Och så blir det säkert i år också. Men 2 dagar före invigningen är det mest olustkänslor som infinner sig. En riktigt smutsig byk som knappast någon är intresserad av att tvätta. I bästa fall hänga ut för lite vädring. I det oändliga kan man vända och vrida på hur idrotten ska förhålla sig till politiken och tvärtom. Utan att komma fram till nån giltig uppfattning. Men nu två dagar före invigningen av OS i diktatur-Kina, som står för 80 procent av världens avrättningar, är jag helt kategorisk. Gränsen för vad som är ursäktlig inställsamhet, girighet och hyckleri är passerad med hästlängder. Kina skulle aldrig ha fått OS 2008.

Tor Nörretranders

Jag bugar, bockar och tackar. För andra gången har jag tagit mig igenom Tor Nörretranders alldeles enastående bok "Märk världen". Hänger inte med i alla svängar men poängen går inte att missa. Från sista sidan :
"Världen är mycket rikare än vi tror när vi tittar på kartan över den. Vi är själva mycket rikare än vi tror när vi tittar på kartan över oss själva....Det som görs av av det som kallas jag görs troligen av någonting i mig som är större än jag ( sa James Clerk Maxwell som med fyra enkla formler kunde sammanfatta allt vi vet om elektricitet och magnetism)."

Dagens bild på en fixed gear är från Skånegatan imorse.
Nörretranders igen;

"Civilisation handlar om att befria oss från information om vår omgivning, gallra bort information om naturen så att våra sinnen inte behöver belastas med den och vårt medvetande kan koncentrera sig på annat..Teknik går ut på att göra sinnesförnimmelser och uppmärksamhet överflödiga...Tekniken tråkar ut oss.."

Hua,hua. Man ska akta sig för att höja folk till skyarna (har lätt för det), men det här är något att hålla i handen när den existentiella ångesten gör sig påmind.
Kommer på mig själv med att lägga ner mycket tankemöda. Tankemöda, för att till slut komma fram till att man sannolikt inte skall tänka så mycket.

Den som vet talar inte. Den som talar vet inte. Som Lao-tse sa när han red upp i bergen för att dö.

Smidig som en panter

Professorn i psykiatri rekommenderade mig att inte använda uttrycket "intuition" i mitt planerade föredrag om känslobaserad kirurgi.- Det kan lätt missförstås.
Jag tackade för rådet. Men nu retar det mig. Skall man inte kunna sticka hål på folks fördomar, det vore väl själva fan. Men samtidigt inser jag att värdeladdade ord är inte att leka med. Objektivt - positivt. Subjektivt - negativt. Rationellt - postivt. Irrationellt - negativt.Förnuft - postivt. Intuition - negativt O.s.v.
I våras gästades vi på kliniken av chefredaktör Johan Ehrenberg. Han är en av landets mest envetna, och energiska, socialister. Men det sa han inte ett ord om. Utan han visade didaktiska diagram om statens (stora) tillgångar och hur mycket av det som används till offentlig konsumtion. Den alltigenom borgerliga församlingen var efteråt (till min häpnad) rörande överens om att den här killen hade förstått hur saker och ting hänger ihop.
Vill man nå fram med sin predikan måste man vara lite smidig. Eller vad det nu ska kallas..

Fixed gear.

Nog blir man alldeles vimmelkantig av alla fantastiska prylar med nya finesser. "We have it" löd helsidesannonsen från telebutiken när i-Phone lanserades förra veckan. Jag behöver inga nya finersser men det är svårt att stå emot.Som Lasse Berg säger - vi går hellre i döden än hamnar utanför gemenskapen.
Blir ändå inte förvånad att det dyker upp företeelser som kan tolkas som "back-to-basic". En cykel med 24 växlar och skivbromsar (m.m, m.m) tillfredsställer i princip inte några ytterligare basala behov än en cykel ut växlar och broms. Med den senare blir man däremot av med en massa prylarna-går-snart-sönder-ågren.Och kanske får man också en extra dos frihetskänsla. "Fixed gear" kallas cyklarna utan växlar och broms som jag såg åtskilliga av på stan igår. Tramporna saknar frigång och man saktar farten genom att hålla igen på pedalerna. Så det krävs lite extra uppmärksamhet. Och lite mer eget ansvar. Och det blir lite osäkrare. Allt det där som vi tycker så illa om i trygghetsnarkomanernas förlovade land.
Fixed gear. I don´t have it. But why not?
PS För den lite mer trygghetsbenägne finns versioner med en diskret handbromsDS

Känslobaserad kirurg

Jag gråter en skvätt när det går bra för barnen. Då är man liksom nära "meningen med alltihop". Livet går vidare genom de små liven. Känns bra. Och så gråter jag en skvätt till.

På grunda vatten

Runt ön där vi hyrt vårt sommarställe ligger vackra badklippor. Men också lömska grund och grynnor. Därför sitter jag på Designtorget i Sickla köpkvarter och bläddrar i en påkostad katolog från GARMIN över marina GPS. "Koppla av och njut av tillvaron så tar vi hand om resten". Själv var jag mer inne på att läsa sjökortet (från 1981), hålla utkik och kanske få nån liten grundkänning ibland. Det tycker inte resten av familjen är någon bra idé. 4895:- för den billigaste modellen plus 1950:- för den s.k programvaran dvs sjökorten. Man skulle ju kunna jämföra kostnaderna för GPS med kostnaderna för en rejäl grundstötning. Men så kommer jag, för vilken gång i ordningen?, att tänka på David Eberhard. I trygghetsnarkomanernas förlovade land kan man nämligen aldrig gardera sig tillräckligt mycket mot faror.
I sanningens namn fick jag av E för många år sedan en enklare variant av GPS (utan färggranna kartor, bara koordinater), tänkt att minska mina för(v)irrade cykelturer. Den har hittills legat undanstoppad i en låda. Får väl som om inlandsisens spännande lämningar nu får mig att falla till föga.

Egen framfart

Svårt det här med "egen framfart" (080306). Var och en står sig själv närmast men ingen vill bli beskylld för att inte tänka på gruppen. Författaren Lasse Berg påminner oss om det i en tänkvärd artikel (Läkartidningen nr 23 2008) om Sanfolket i Kalahariöknen. De enda människorna som inte är invandrare ! Och som fortsätter leva nomadliv i grupper om 20-40 personer som vårt släkte levt under mer än 99% av sin tid på jorden.
"Vi är gjorda för ett stillsamt liv tillsammans med en grupp där vi har en självklar tillhörighet. Våra starkaste drifter handlar om att vara en likaberättigad del av vår grupp. Vi har ett medfött behov av respekt och kan hellre välja döden än ställas utanför."
"Sans hela föreställningsvärd är uppbyggt på att lösa problem så fridsamt som möjligt. Våld inom eller mellan grupper vars samverkan bygger på empati blir ytterst kostsamt."
För sex miljoner år sedan skiljdes vi från shimpanslinjen, för två miljoner år sedan lämnade Homo mosaikskogen för ett liv på de öpnna afrikanska vidderna och för 200.000 år sedan blev vi Homo sapiens. För 60.000 år sedan var det några hundra modiga som lämnade Afrika och gav sig ut och befolkade världen. För 10.000 år sedan uppstod i några av Asiens floddalar det första jordbruket. Och så blev den anspråkslösa, fridsamma nomaden en girirg, konfliktbenägen jordbrukare. I "Gryning över Kalharai - hur människan blev människa" är Lasse Berg inte nådig; " Slutsatsen är oundviklig. Miljöförstöring, sociala konflikter och mänskligt lidande har sin grund i jordbruket och civilisationernas uppkomst."
Varje år skall semsterveckorna fördelas rättvist mellan de 10 läkarna i min grupp. Våra enskilda önskemål är från början helt oförenliga men varje år lyckas vi (mycket tack var soc.ing dr B) i stor sämja lägga ett anständigt schema. En årlig uppvisning i generositet och gruppkänsla. Och frånvaro av egen framfart.
Det finns hopp.

700 kronor i timmen

Så var båten äntligen i sjön. Och klockan tio lördag förmiddag skulle grabbarna på varvet hjälpa mig på med masten. Det gick ovanligt smidigt,för en gångs skull hade jag sprintar och sprintlås till alla stag och fall.Dags att hissa för årets första segling till hemmabryggan. Linorna som skall hissa seglen, fallen, går inne i masten och kommer fram under däck. Där fanns tre tampar. Borde det inte vara fyra ? Fallet till focken fattades av någon outgrundlig anledning. Skarven mellan vajern på mastens utsida och linan inuti masten hade uppenbarligen gått av. Varvschefen Johan kom snabbt fram till att skulden var min. Han och hans grabbar, två polska bröder, skulle ha lite överläggning om de hade tid att hjälpa mig. Tid att ta av masten igen och försöka lirka ner vajern för att koppla ihop den med ny lina.Medan de överlade gjorde jag lite fåfänga och vingliga försök , med en alldeles för kort stege , att ta mig mig upp i masten. Jo,jag skulle få hjälp. Men det kunde inte bli gratis, eftersom felet var mitt. 700 kronor i timmen var taxan för såna här extratjänster. Då blir man så där lite lagom ledsen, arg, uppgiven och besviken. En dryg timma senare och sjuhundrakronor fattigare hissar jag segel och vill därifrån. Johan uppenbarar sig på bryggan och ber att få betalt. Glöm det där med räkning. För att lätta upp stämningen på väg till hamnkontoret berättar han att varvskunderna låtit bli att betala räkningar för 640.000 kronor, nästan tio procent av totala omsättningen. Det var inte fråga om oskyldig glömska utan falska namn och adresser mm. Och mest upprörande av allt, det var folk med stora båtar och mycket pengar som smet. Jag lyssnade och lät honom utan protester dra 700 kronor från mitt VISA-kort.Och så kom jag äntligen ut på vattnet, till sol och en frisk bidevind.

Naomi Klein i stan

Det var utsålt på Södra teatern. Alldeles för sent hade jag upptäckt att Naomi Klein var i stan för att diskutera världens tillstånd. I sådana lägen ringer jag min pappa. Hur han bär sig åt har jag faktiskt ingen aning om, men dan efter hade jag en biljett i handen. Så fick jag möjlighet lyssna till kanadensiskan som skrivit först No Logo om varumärkestyranin, och nu senast Chockdoktrinen. Om Milton Friedman och Chicagoskolans lära att man "passar på " att införa ekonomiska avregleringar, som ett villkor för lån, i länder som befinner sig i ett utsatt tillstånd, i chock. Utfallet blir undantagslöst stora rikedomar för några få och uselt för det stora flertalet. Exemplen är många och övertygande. Chile var först ut och därefter flertal länder i Sydamerika.Polen, Ryssland, Sydafrika. Riktigt, riktigt upprörd blir man av att läsa om hur fiskarna på Sri Lanka inte kunde komma tillbaka till sina stränder efter tsunamin.Och kanske är Irak det mest flagranta exemplet där man blixsnabbt efter invasionen införde lagändringar som möjliggjorde inträde för amerikanska företag, framför näsan på de inhemska, långt innan man var intresserad av att stötta allmänna val.
Jag cyklar hem från föredraget med lite blandade känslor. Publiken var i alla åldrar. Jag kände inte igen någon, vilket kanske inte är så mycket att förvåna sig över. Men jag förstod också att jag inte skulle kunna prata med någon enda på mitt jobb om det här teaterbesöket. Trots att det handlar om en bok som haussats av kritikerkåren och legat länge på topplistan över sålda böcker. Kort sagt nåt som inte stämmer. Det kostar på att ha ett högstatusyrke ? Eller ?

Heja Johan

"Halten av växthusgaser i luften stiger bara snabbare och snabbare. Det finns redan tecken på att metanlager i Sibirien börjar tina, vilket kan förvärra situationen dramatiskt. Trenden måste vända NU...Men istället ökar förbränningen av fossila bränslen bara mer och mer. Kina bygger ett nytt kolkraftverk varannan vecka. " Vetenskapsredaktör Karin Bojs på DN är riktigt uppgiven idag.
Mer upplivad blir man av chefredaktör Johan Ehrenberg (ETC) som oförtrutet kläcker och verkställer ideer. I höstas fick han Kulturhuset att sätta upp solpaneler på taket och nu har det kommit upp fyra vindsnurror som syns över stan. I veckan kom värsta flotta månadsmagasinet kallat Kloka hem som bilaga till ETC. Och bolaget Egen el går som smör. Finurliga apparater för egen elproduktion. Radion som man vevar igång istället för batterier är nog ett måste. Och varför skulle just vi inte kunna ha solceller på balkongen ? Slår det mig nu.
Heja Johan!

Sothöna - på nära håll

- Vi måste ta en kvällspromenad och se hur det går för svanarna.
Strax intill promenadbryggan i sjöstan ligger en svan och ruvar. Först var det ett ägg och sen blev det fyra. Nu har första ägget kläckts och storasyster kravlar runt i boet medan mamma fortsätter ruva. Vi står åtskilliga beundrare på bryggan och tycker det är lite märkligt att inte alla äggen lagts samtidigt.
En bit längre bort är det mer dramatiskt. En till synes alldeles nyfödd sothöneunge som kommit bort från föräldrarna är nu utsatt för våldsmma angrepp från en främmande sothönemamma som hugger och hackar mot strupen på det som inte är hennes egen avkomma. Den lille kraken doppar huvudet i självförsvar och blir sen liggandes helt orörlig och attackerna upphör. På bryggan är vi fruktansvärt upprörda att detta får ske och helt övertygade om att den lilla är död. Så reser han(?) långsamt upp sin lilla knopp och försöker ge sig av. Då kommer hans plågoande skjutandes som en raket över vattnet. Nu står vi inte ut längre ! Visserligen är det några karlar som myndigt förklarar att så här går det till i naturen men sånt snack gör föga intryck på starka moderskänslor. Fru E får tag i i några vassruggor att hötta med, andra mödrar hittar stenar på stranden. Det lilla livet får en ny chans och nu kommer han undan. På bryggan känner vi en fantastisk lättnad när den vuxna sothönan som kommer till mötes verkar vilja honom väl.
Hur är vi egentligen funtade som grips så starkt av det som är nära och påtagligt men obekymrat tar en påtår när dom visar hemskheter i rutan från långt borta ?
Vi kanske inte är så globala som vi tror ?

Dr Charles Wanjiri

- Jag har ju sagt till att det här gastroskopet är odugligt, bilden är suddig! Ta fram ett annat!
Ja så lät det för någon timme sedan på operationsavdelningen.
Mina tankar går till dr Charles Wanjiri på Masaba hospital i Nairobi.Uppvuxen i kåkstaden Kibera, lyckligt upp-plockad av någon välgörare, medicinutbildad i Ryssland (med diskjobb i Stockholm på somrarna) och nu framstående kirurg i Nairobi där han försöker hjälpa sina olycksbröder i slummen. När jag träffade honom förra våren var han bekymrad över att hans enda gastroskop var trasigt. Och något nytt hade han inte råd med. Han vore nog mer än glad om jag åkte ner med vårt suddiga.

Halvön

Vissa dagar är halvön bara som en liten utbuktning av det stora landet.
Andra dagar är det bara ett smalt näs som förbinder halvön med fastlandet. Minsta stegring av vattennivån och kontakten är bruten.
Men det finns ju båtar.

Ingen människa är en ö

"Ingen människa är en ö" säger John Donne.
Amoz Os har en variant ( "Hur man botar en fantiker 2006").
"Ingen människa är en ö, men alla är vi halvöar, kopplade till fastlandet men till hälften vända mot havet, till hälften bundna till familj och vänner och kultur och tradition och land och nation och kön och språk och mycket annat och till till hälften vända mot havet och ensamheten. Och jag tycker att vi bör förbli halvöar."

Aschberg, far och son

Nog är det märkligt det där med kändisskap.Istället för att intressera mig för patienterna blev jag hängandes över Aftonbladet på intensivvårdsavdelningen. För att läsa Robert Aschbergs redogörelse för sin fem timmar långa lungoperation. Inga poänger alls, annat än att det var kändisen Robert Aschberg som varit föremål för ingreppet. Och naturligtvis precis så där grabbigt som man förväntar sig av en machokille. Operatören Lotta Orre är Sveriges vassaste thoraxkirurg, snittet är 22cm långt och det blev långpromenad på en mil efter fyra dagar osv, osv. - Nej tacka vet jag pappa Sven. Pappa Sven Aschberg var min första kirurgchef på Nacka sjukhus för tjugofem år sen.Händig som få, ohyggligt envis och ett stort stort hjärta som tog över när alla andra för länge sen gett upp.Men aldrig aldrig någonsin det minsta behov av att framhäva sig själv.- Robban, din lungoperation hade varit en baggis för farsan. Skriv om honom istället!!

En gång till...

Varför inte dela på grejerna? Är det privata ägandet verkligen så himla viktigt?
Nu har inkastaravdelningen på SvD återigen lyckats fånga in oss för en tremånadersperiod. När jag kom ut i hallen imorse fick jag syn på grannens DN. Undrade just om Niklas Ekdal hade nåt spännande att förtälja inför helgen ? Försiktigt lirkar jag tidningen, som jag inte är rättmätig ägare till,ur nedsläppet och smyger tillbaks in till oss. Separerar inga delar, sitter skamset längst ut på stolskanten i ytterkläderna och bläddrar igenom första delen. Mest nyliberalt om bl.a inskränkningar i den personliga friheten. Frihet handlar om att ta för sig tänker jag stilla. Tassar sen tillbaks ut i hallen och lägger ner lånet precis som det låg från början. Då rasslar det till bakom dörren och grannen tittar yrvaket ut redo för dagens första promenad med hundarna. - Gomorron Secher ! Och så sneglar han belåtet mot tidningsfacket.- Du kan få läsa mitt Svenska Dagblad om du vill... hade ju varit roligt om jag vågat säga. Men det här är nog inget man skämtar om.
För oss tävlingsmänniskor är helgen ändå räddad. DN och SvD var eniga om förstasidan imorse. Vi snackar EM i schlager och Charlotte Pirelli.Take me to the heaven..
PS Jag börjar bli gammal...det här att låna grannens DN skrev jag visst om redan 7 november 2006. Stabil personlighet eller bara tjatig ?

KBK

Kapten och styrman klarar sig nu utan sin matros som klev av norr om Rom och tog tåget till Florens och hemvändande flyg. Längtar redan efter mer vind och större vågor. Men då är det jag som styr. Det var vi helt överens om, kapten D och jag.
På Piazza della Signore framför Davidstatyn drack jag vin, tittade på turisterna och läste sista sidorna av Julie Flinck och Alex de Waals bok om Darfur.Världen är ohyggligt grym och orättvis.
Kom iväg den 18 maj till bildandet av Klimataktion. Plattformen kändes lite undanglidande, motioner avslogs som ville påtala att vårt ekonomiska system är orsak till att det ser ut som det gör. För att Klimataktion inte skall uppfattas som en isolerad vänsterrörelse, antar jag. Fegt, men kanske rätt.
Den 20 augusti har jag fått förtroendet att hålla föredrag på den årliga kirurgstämman. "Känslobaserad kirurgi(KBK) - bra eller dåligt?". Hua hua, har jag månne tagit mig vatten över huvudet ? Men kan Fredrik Lindström kan väl jag.."Känns" i alla fall skapligt angeläget - och inte bara självhävdelse.

Allegro 33

Min gamla kollega D fran Nacka sjukhus och hans familj har seglat omkring med sin Allegro 33 i Medelhavet sen 2004 och den har sommaren skall den seglas hem.Jag och kollega U skall gasta de första veckorna tills familjen ansluter.
Från början var Allegron ett vrak som låg under Liljeholmsbron men D ar inte bara ortoped,han ar en snickare som inte står de grekiska gudarna efter.Så nu är den sa fin sa fin.
Det blev ett morgonflyg till Athen, en taxi till the Olympic harbour, fixa, proviantera och sen kom kranbilen och satte oss i sjön.
Efter en vecka och 460 sjömil har vi natt Tropea på den italienska västkusten strax norr om Missinasundet som skiljer stöveln fran Sicilien. överfarten fran Grekland tog tva dagar och tva nätter i anspråk. Tur som tokiga med stillsamt väder men omgivna av storm norr och söder om oss.Som sallskap på båten fick vi tva svalor och i det blågröna vattnet gassade skoldpaddorna i solen och på natten gjorde några delfiner sig till i marelden.I Messinasundet fick vi i känna på vad vädergudarna förmår då vi forsade fram på bara focken med 20 sekundmeter slör i ryggen.Mäktigt.
Kapten D och styrman U har lite övertag pa ljumgman E ( aven kallad ljungman-fel-igen då jag haft haft fel i alla navigatoriska vadslagningar...). Dom blir nämligen inte sjösjuka. Men det blir ljungman E. Men jag vet vad uthållighetsövningar är för något och det går bättre för var dag. Dom ska nog få se. För övrigt är stämningen ypperlig,vi dricker whisky varje kväll och innan jag lämnar båten om en vecka skall vi nog ha hunnit avhandla en del väsentligheter....

Upp till kamp

Det kommer ett mejl från Andreas Malm. Han som skrivit boken "att om vi inte gör något åt klimatet nu så är det för sent".Den 18 maj är det samling för nystartade Klimataktion som hoppas en bred påtryckande rörelse för att rädda vår lilla planet.
Samtidigt kan man lugnt konstatera att t.om DN tröttnat på att rapportera om jordens undergång, artiklarna med den färdiga KLIMAT-loggan förekommer allt mer sällan.
Och samtidigt kan jag konstatera att mitt eget engagemang i inte alls glöder lika hett.Vad ska man saga ?

Tillbaka i vattnet

Frågan kommer då och då. Varför skriva på en blogg ? Vem bryr sig ? Helt klart tillfredsställer det något slags behov av självspegling. Men vem bryr sig ? Det är nog bara de närmaste och dom kan jag ju prata med utan hjälp av internet. Men å andra sidan utgår väl i stort sett allt skrivet från vad någon enskild stackare har upplevt.
Gunther kanske inte kan räknas in bland de närmaste, men en själsfrände är han.Det var underbart att cykla sida vid sida igen. Till sommaren sätter han och Sarah sig på tandemcykeln med sikte på Nigeria.
"Att inte hålla fast vid det man uppnått utan släppa det som om det vore en lek. Som en fiskare som kastar abborren tillbaka i vattnet. Den som vill behålla skall mista. Den som kastar bort ska vinna. Så står det i Bibeln."
Inte lätt det där med behov. Att en del är skapade, och rätt skruvade, står ju helt klart.

Blodcentralen

Gunther och Sarah från Tour d ´Afrique har mejlat och frestat med cykling i Belgien. Flandern runt med start i Brugge och sen en massa mil på kullersten. Svårt att motstå. Idel vänlighet på Arlanda idag.Inget krångel alls.I disken för specialbagage slapp jag t.o.m skruva loss trampor eller vrida på styret. Har den gamle charmören Janne Carlsson satt in en stöt igen ? Apropå vänlighet, häromveckan var det någon som helt anonymt lämnade in en stor oljemålning till forskningsavdelningen. Med förhoppning om att den skulle pryda de kala väggarna. Vi tycker mycket om den färgglada målningen där den hänger. Några oknytna skor på en trasmatta. Men det känns konstigt att vi fortfarande inte vet vem den givmilde var.Igår kom så äntligen en möjlig ledråd . Å hade spanat in en snarlik tavla på blodcentralen.- Jag är helt säker, exakt samma stil! Hua,hua vad spännande. Nu ringer dom från Huddinge sjukhus för att diskutera ett knivigt fall. Också spännande, fast mest tragiskt. Och nu är internetkortet slut.

Erland Cullberg

Allting kanske till sist handlar om ärlighet och äkta vara. Det finns mycket att läsa om att vara ärlig mot sig själv,inte så mycket om att vara ärlig mot andra.
Erland Cullberg är konstnär. Erland Cullberg är också schizofren, vilket betyder att han har föreställningar om världen som inte stämmer med hur majoriteten av oss andra uppfattar världen. Att vara schizofren betyder också mycket ångest.Kanske för att man är så ensam om sin världsbild.?
För många år sen försökte jag måla av den schizofrene konstnärens bilder. Det blev platt och helt utan känsla.
Helt nyligen köpte jag på Sollentunamässan en littografi av den ångestfyllde. Inte såg den mycket ut för världen men efter någon vecka på väggen känns den magisk.
Och så gjorde jag ett nytt försök att efterlikna den schizofrene.Och det blev platt och utan känsla. Eller snarare, det blev inställsamt, förutsägbart och inte det minsta magiskt.
Uppriktighet eller anpassning ? Ensamhet eller gemenskap ? Orginalitet eller en i mängden ? Mycket ångest eller bara lite ångest ? Bara och välja.

Let s dance

Vaknar som vanligt av att tarmen behöver tömmas.Letar fram glasögonen och smyger in med DN på toaletten.Ingenting på förstasidan.Bläddrar ivrigt igenom kulturdelen.Inte en rad där heller. Allt otåligare skummar jag rubrikerna bland inrikesnyheterna. Och så töms tarmen till den stora nyheten att Tina slagit Tony i Let s dance finalen.Jaa!!
Jag vill gärna vara en djupsinnig och självständigt tänkande världsmedborgare som bryr mig om de stora frågorna.I praktisk handling avslöjas vem man egentligen är. (Gör knappast nån skillnad att jag försöker värdekompensera med lite Shockdoctrin av Naomi Klein vid köksbordet).

Halabja

Han frågade om jag tyckte han var avvikande eller såg ut som en i mängden. Flera gånger frågade han och bad om ursäkt om han störde. Nog luktade han illa och inte såg han ut som vem som helst med sitt långa tomteskägg. Men inte fann jag mig utan var förstås mest angelägen att få avsluta utfrågningen. -Nej du ser ut som vem som helst. Han verkade rätt nöjd med svaret. Och så lomade vi av tunnelbanan för att gå på Stadsteatern och Mäster Olof. Där tänker nog Jonas Karlsson och hans kompisar precis tvärtom. "Hoppas till Gud att jag inte bara är en i mängden". På plattan utanför teatern stog hundratals kurder med anledning av Saddam Husseins illdåd i Halabja för tjugo år sedan.Tätt ihop, lika klädda och sammanbitna.
Svårt det där med individualism och kollektivism.Gemenskap kontra självförverkligande.(Rekommenderar "Kulturgrammatik" av Gillis Herlitz. Så förstår man ännu bättre hur svårt det är.)

Känsla och förnuft

Just idag kan jag intyga att Fredrik Lindström har rätt när han påstår, varje onsdagkväll klockan 22.00 i kunskapskanalen, att vi i huvudsak är känslostyrda varelser.
Den vänstra stortån dunkar intensivt. Dunkar för att jag med full kraft sparkat i en dörrkarm. Sparkat i en dörrkarm för att nån påstod att jag ...
Efter några minuter la vi känslorna åt sidan och resonerade förnuftigt om brister på arbetsplatsen. Utan att nån annan kom till skada. Hoppas jag.

Prosit

Hittade några spännande notiser i dagens tidning.
Charlotta von Zweigbergk, som haft hälsomånad i DN med hjälp av bl.a Paulo Roberto, konstaterar uppgivet att hennes liv nu återgått till det normala förfallet. "Det är tråkigt att vara duktig när ingen ser på; kärlek och uppmärksamhet är är vad som krävs." Skrämmande, och sant.
Våren kom ju av kända (?) anledningar tidigt i år, och det är redan dags för pollenallergi. I trygghetsnarkomanernas förlovade land levererar vetenskapsredaktionen lagom till säsongsstarten tio enkla knep att lindra obehagen. Typ " följ pollenrapporten noga och plocka inte in blommor under pollensäsongen ". Mer intressant då att " för två hundra år sedan var nästan ingen allergisk". Enligt hygienhypotesen skulle det bero på att vi utsätts för allt färre bakterier och infektioner i tidig ålder, vilket leder till att immunförsvaret blir överkänsligt. "Forskarna är säkra på vad som skyddar mot allegier: fattigdom, en stor familj med många syskon och uppväxt bland djur på bondgård."
En stilla undran: skyddar fattigdom, många syskon och ett liv på landet mot mer än bara allergier ??

Väggtroll

Men för Guds skull, skriv om något roligt, din erbarmerliga dysterkvist, hör jag mig själv säga.
Lättare sagt än gjort, för en sann grubblare.
Bildarkivet kom till undsättning.
Hos våra gamla radhusgrannar hänger en tavla, föreställande en troll-lik varelse, som fyller upp nästan hela vägggen i trappan till ovanvåningen. Våra gamla radhusgrannar , har jag förstått, betraktar den som en självklar och betydelsefull del av huset. När vi senast var på besök hade jag kameran med och tog ett kort på den märkliga figuren. Som blev till 1986 i vårt garage med hjälp av överblivna färgburkar och svärfars rostskyddsmedel.
Lite småkul faktiskt.

Utanför Alingsås

Igår var en alldeles vanlig dag på jobbet. På morgonen klagade vi på högsta chefen, som inte lyckas blidka landstingspamparna, sedan klagade vi på näst högsta chefen för att han tror att vi skall jobba gratis på kvällarna, sedan snackade vi lite skit om närmsta chefen som mest verkar intresserad av sin egen framfart. Och däremellan smågnällde vi lite över andra inkompetenta medarbetare. En alldeles vanlig dag på jobbet.

Imorse var jag sen, och hann bara ögna som hastigast i tidningen. Och fastnade på en liten notis:
"ALINGSÅS. En ung familj omkom när en personbil och en lastbil frontalkolliderade på E 20 vid Hol utanför Alingsås på onsdagen. I personbilen fanns mamma, pappa och ett litet barn. Alla avled. Lastbilschauffören klarade sig med lindriga skador. TT "

Fredrik Lindström konstaterade i "Vad är en människa" (Kunskapskanalen onsdagar kl 22.00 ), att sådana här påminnelser om hur lyckligt lottade vi är fungerar dåligt. Fungerar inte alls. Tyvärr.

Fåfänga

Nu är det tre personer på kort tid som bett mig börja blogga igen. Varför vet jag inte, men jag tog det som smicker. Och vem faller inte för smicker ? Men jag har också kritiken i färskt minne; " krystat och alldeles för privat ". Och det lär det bli även i fortsättning - krystat och privat.

I nöd och lust ?

Så kom båten äntligen i sjön. Försedd med en ny mastfot hänger den säkert med ett tag till. Lite skrovligare för vart år, men en riktig seglare är hon, min Soling.
Mycket kan man anklaga sig för, mycket kan man ångra. Mycket kan man vara stolt över, och alls inte ångra. Hela afrikaturen gick någonstans ut på att få ro i den rastlösa kroppen och den otacksamma knoppen. Att sluta anklaga, och inte ångra.
Målet är inte längre hopplöst ur sikte.
Lite skrovligare blir vi för vart år. Men kärleken består. I nöd och lust ?

Lighthousekeeping

Det är rätt tomt i skallen just nu. Tur det finns andra som kan ta till orda. Ulf Lundell t.ex, han inledde starkt som årets förta sommar-pratare."All you need is love"..
I brist på egna tankar så får det bli ett citat av en ruggigt bra författarinna, som jag hittills undgått:

.. sen frågade mig den trevlige psykologen vid Tavistock ideligen om varför jag stal böcker och fåglar, trots att jag stulit bara en av varje. Jag sa att det hade med mening att göra, och han föreslog, mycket artigt, att det kunde röra sig om sorts psykos.
- Menar du att meningen är en sorts psykos?
- Att vara besatt av mening på bekostnad av det vanliga livet, kan uppfattas som en psykos, ja.
- Jag accepterar inte att livet har en vanlig form, eller att det är något vanligt med livet överhuvudtaget. Vi gör det vanligt, men det är det inte.
( Ur Fyrvaktaren av Jeanette Winterson.  I orginal heter den Lighthousekeeping - vilket är en fyndigare titel.)

Magic

Har ett vagt minne av en film där en dödsjuk kvinna ligger och tittar ut mot ett hösträd där löven faller av. Så länge löven finns kvar finns det hopp, tänker hon. Till sist är det bara ett löv kvar. Nästa morgon mår hon bättre. Och det enda lövet hänger kvar.Vad hon inte vet är att någon målat ett löv på fönstret, egentligen har det sista lövet fallit.
Nog vore det rationellt att gå två trappor ner till mottagningen och göra en ny längdmätning med en annan måttståck. För att få reda på att de där 177,8 istället är 175,4. Men jag vill inte. Rör inte min illusion!
Trodde ett ögonblick jag fråntagits magin. För något år sen hade vi nämligen en vattenläcka på avdelningen och golvet fick brytas upp, torkas och reglas om. Golvläggarna  kanske inte lade ner någon större möda på att det nya golvet skulle hamna i samma nivå som det gamla, bara för att vi skulle slippa flytta måttståcken på väggen. Så han smackade på en rejäl regel och simsalabim så var vi alla tre cm längre. Men så var det inte, rummen intill ligger fortfarande i jämnhöjd. Så det så.
En pinsamhet i sammanhanget är att det bedrivs kvalificerad ämnesomsättningsforskning med hjälp av den här måttståcken. Längre patienter med samma vikt betyder för låga BMI. Ett metodfel.
Livet är fullt av metodfel. Jag tycker det är helt OK.
Men det är jag rätt ensam om.

På tillväxt

Det är aldrig för sent, brukar pappa säga. Då handlar det mestadels om missförstånd, förvecklingar, långsinthet och liknande. Nu har jag fått erfara att det kan gälla även fysiska tillkortakommanden. Ni tänker förstås omedelbart på vad plastikkirurgerna kan åstadkomma i makeoverns tidevarv, men det här är mycket charmigare. Och märkligare.
I korridoren där jag har min expedition sitter en måttståck, en sådan som skolsköterskan hade för att mäta  hur mycket vi vuxit . Lite gulnat trä, en skena med centimeterangivelser och en pinne vinkelrätt ut från väggen som kunde föras upp och ner. Minns hur det kändes när man sträckte på sig, i förhoppning att putta pinnen någon millimeter uppåt.
I lördags var jag jour och spankulerade lite förstrött förbi den gulnade måttståcken. Vågen är man ju uppe på titt som tätt, men hur kort i rocken har jag blivit ? I lumpen lyckades jag sträcka mig till 176 cm,  men ytterligare tjugotre år i upprätt ställning har nog inte precis befrämjat tillväxten.Tar av skor och strumpor och kryper in under pinnen. Och förnimmer den speciella känslan när den läggs an mot hjässan. Så en liten fåfäng sträckning, precis som hos skolsköterskan. Sen ett försiktigt steg framåt, som om man vore rädd att pinnen skall få för sig att rutscha ner för skenan. Döm om min förvåning! Detta alltigenom tillförlitliga instrument på ett av Karolinska Institutets mest ansedda forskningsinrättningar visar, hör och häpna, 177,8 cm. För säkerhets skull tar jag på mig läsglasögonen och gör en ny mätning.177,8 cm, inget snack!
Jag är fortfarande kortast av kollegorna, det kan jag se med egna ögon. Men eftersom jag tydligen fortfarande växer så vet man inte hur det slutar.
Det är aldrig för sent, som pappa brukar säga.

Inshallah

Ur sista numret av Illustrerad vetenskap läser jag med andakt: "Artros drabbar åtta av tio människor. I regel upptäcker patienten sjukdomen först när smärtorna anmäler sig, men med med ett avancerat mikroskop (atomic-force-mikroskop), kan läkarna nu ställa diagnosen innan patienten själv märker något av den." Till vilken nytta, undrar jag stillsamt.
Jag avundas dom som känner tillit. Som kan leva gott i ovisshet.
In shallah.

Svar på gåtan: Mannen är kortvuxen och når inte upp till knappen för femtonde våningen. (Vi förväntar oss normala individer som beter sig konstigt. Här är den en onormal person som beter sig adekvat.)

Lydnad

Så har den naive u-landsresenären fått sig en riktig snyting. Det var inte könsstympningen som fick mig att ta ett steg tillbaka. Utan Gillis Herlitz utläggning om "vi och jag-kulturer". Nog är det lockande med all den gemenskap som "vi-kulturerna" erbjuder. Men tycker jag verkligen att priset som individen får betala är rimligt? Påhittighet, kreativitet, okonventionella lösningar och lämpliga doser av olydnad är enligt Herlitz inte precis något som premieras i vi-kulturerna. Jag som älskar påhittighet, okonventionella lösningar och olydnad!
Nu blev det svårt igen...

Svar på förra veckans gåta: En stol, en säng och en tändsticka.(!) Tydligen ett självklart svar - i vissa kulturer.
En man jobbar på femtonde våningen i en skyskrapa på Manhattan.Varje morgon tar han hissen till tionde våningen.Därefter går han i trapporna de återstående fem våningarna.På kvällen tar han hissen från femtonde våningen ner till bottenplan. Varför gör han på "detta viset" ?

En gåta

Fullt av folk i alla åldrar på Ex-libris. Inte den där vanliga lomma-runt-och-titta-stämningen utan mer nu-måste-vi-hitta-något-stämningen. Det var nämligen mors dag. Och vad passar bättre än en bok.Om man nu inte gör det som väl egentligen är meningen - ser till att mamma får en dag utan trista hushålls-sysslor.
Typ 38-åringen och hans tio-årige son slet tag i Sonjas godhet av Owe Wikström. (Fick för mig det berodde på att mamman ifråga hette Sonja). En snabb titt på baksidan och de kom fram till att det var inget bra val. Klart jag ville lägga mig i och säga att det var en alldeles osedvanligt läsvärd och tänkvärd bok som jag precis har läst, men det är faktiskt inte meningen att man skall lägga sig i andras förehavanden på det viset. Så jag tittade ner och fortsatte sköta mig själv.
Det blev Karin Thunborgs kärleksfulla krönikor från Svenska Dagbladet. I fegaste laget kanske. Skam å sägandes blev jag själv inte lottlös. " Kulturgrammatik  -hur du ökar din förmåga att umgås över gränserna " av Gillis Herlitz. Tydligen en klassiker, från det bevingade året 1989, som nu omarbetats. Säkert nyttig läsning för en naiv afrikaresenär. Mitt på sidan elva skriver Herlitz "Jag ber dig nu besvara följande gåta.Vad är det jag sitter i på kvällen, ligger i på natten och tänder pipan med på morgonen? " Det tål att tänka på. Svar i nästa blogg.
Imorgon flyger vi till London för att träffa dotter Sofie och hennes Gaby. Vi ses bara några gånger om året. Dagen vi prickat in behagar kabinpersonalen på SAS att strejka för längre lunchraster. Inte särskilt schysst. Lågprisbolaget Ryanair har varit gentila nog att tillhandahålla en lågprisbiljett för 6120 kronor, med buss från Centralen till Skavsta kl 03.55.
"Värre saker kan hända " låter klyschigt. Men inte desto mindre sant.

Hua,hua

"Det omöjliga dygnet" hette en skrämmande artikelserie i DN för något år sedan. Unga föräldrar i karriären som slits i stycken av alla krav. Som t.ex när det uppdagas vid frukostbordet att lillebror saknar lämplig vinteroverall till idrottsdagen. Mamma rusar ut på stan mellan två förmiddaghsmöten, utan framgång. Pappa rusar ut på lunchrasten, utan framgång. Pappa gör ett  nytt försök efter arbetets slut. Halv åtta, när resten av familjen inte orkat vänta med middagen, kommer den tappre fadern hem med sitt byte. Väl kämpat. Synd bara att det är fel storlek!
För en tid sedan besökte jag fyra kompisar på det gamla båtvarvet. Och blev påmind om vad tiden gör med oss. Tre av dem hade fått prostatacancer och en gick på täta kontroller. Två strålade, en opererad. Hua, hua.
Några veckor senare lomade jag lättad ut från det stora sjukhuset med beskedet att (PSA)värdena inte krävde några omedelbara åtgärder. Ny kontroll om tre månader. Hua, hua.
Glider in på Pressbyrån för att stärka mig med en Dajm.På tidskriftshyllan faller ögonen på på Newsweek-omslaget." Travel-issue, Slow is beautiful." Resebyrån Andante Travels har nischat in sig på långsamma resor. Todays tourists don´t want to come home with pictures and objects.They want to come back with a story...quality and depth of experience matter far more than crossing hot spots off checklists....Todays tourists want to interact with locals who can take them inside a particular word.
Peter Englund, stol nr 10 i Svenska Akademin, har skrivit en historisk essä om tiden. Snett framför mig bakom datorn på jobbet har jag ett demoraliserande citat från denna essä . Att arbeta åtta timmar per dag är givetvis vansinne. Människans naturliga arbetsrytm verkar vara högst ojämn och bestå av stråk med mycket hög aktivitet blandad med perioder av stilltja och lättja." Hua,hua.
Vad finns att tillägga? Det skulle förstås vara ett citat från Afrika. In Europe they have watches - in Africa we have time.

Profeten

Försöker träna mig i positivt tänkande. Se möjligheterna istället för att "leta fel". lnte så lätt minsann. Men av och till går det riktigt bra. Läste i bladet om EU;s avfallshierarki . Det var ganska trösterrikt, och lite skilt från antingen eller-tänkandet. Avfallshierarkin innebär: I första hand ska uppkomsten av avfall minimeras, näst bäst är återanvänding, i tredje hand återvinning, i fjärde hand energiutvinning, och i sista hand läggas på tippen.
Drar mig till minnes när läkarkollega Per och jag för åtskilliga år sedan blev ombedda att sitta med i en arbetsgrupp för bättre operationsplanering. Min vana trogen satte jag mig på kammaren och snickrade ihop den "perfekta lösningen". Gruppen hade åtskilliga, som jag tyckte, ovidkommande och inskränkta invändningar. Kollega Per hade istället ett mer pragmatiskt förhållningssätt som tog hänsyn till dessa invändningar. När Per märkte att jag kände mig missförstådd och underskattad sa han på sin insmickrande skånska. - Eric,vi skall inte låta det bästa bli det godas fiende. Förstod den gången inte alls vad han menade. Nu, åtskilliga år senare, inser jag att han  hade en poäng.
Drar mig också till minnes att Hjalmar Söderberg skrivit något på samma tema.-" Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst". Hua,hua så sant. Förklarar nästan allt från lyxkonsumtion till krig.
Fortsätter träna på positivt tänkande. Bort från antingen eller. Inte så lätt. När man tror sig sitta inne med den rena sanningen:-).

Skitdrömmar

Just nu rasar en välkommen debatt i media. Den kallas för "väskdebatten" och handlar om lyxkonsumtion. Men egentligen handlar den om all slags konsumtion. Svenska Dagbladet interrvjuade i söndags danska konsumtionskritiska Gitte Jörgenssen, som i höst kommer ut med boken Simple living." Danska socialforskningsinstitutet kom nyligen fram till " att den ökade känslan av stress är skapad av vår matriella rikedom". Det har jag också kommit fram till, alldeles på egen hand.
Man kan också uttrycka sig som Nina Björk gjorde i DN söndagen den 25 mars.

"Vi har inte råd med att vi går omkring och är matriellt nöjda .Ty ingen konsumtion av de onödigheter som Överideologin fått oss att begära leder till ingen tillväxt, som leder till ingen glädje på börsen, som leder till ingen pension som leder till DÅLIGT FÖR SVERIGE. Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden. Det låter stort och dramatiskt. För att det är stort och dramatiskt".

Väskdebatter passar, förstås, som hand i handske för den som återvänt från den fattiga kontinenten med den glada uppsynen. Och så kommer jag osökt att tänka på TV-programmet Planeten och den stilige auktionsmäklaren från London som frivilligt bosatt sig i ett tält. Och trivdes förträffligt med det. Och sen kommer jag lika osökt att tänka på alla underbara åsnekärror jag sett i Afrika.
Och sen kommer tvivlet. Jag är förstås en naiv och priviligierad västerlänning som har råd med lite lagom klädsam avhållsamhet? Eller ?

Spegelblankt

Var sak har sin tid brukar det heta. Det kan man säga för att trösta sig, t.ex när det blir uppenbarat att jag inte längre klarar av det jag utan svårighet klarade av för några år sedan. Eller när man märker att man inte hinner med det som förväntas av en. Nämligen att göra allt på en gång. Och helst samtidigt som alla andra. Det är just det där sista jag fastnat på - samtidigt som alla andra.
Klockan 17,28 väller det in hemvändande tvärbanefolk på Konsum i sjöstan. För att handla två liter mjölk och tvättsåpa. Alla på en gång, samtidigt. Klockan 12.28 är det nästan tomt på Konsum men då trängs troligen tvärbanefolket istället på någon lunchrestaurant i stan. Alla på en gång och samtidigt. En fräck tanke, om man inte gillar det här stressiga flockbeteende, är att inte göra var sak på sin tid. Man handlar, i lugn och ro klockan 12.28 och beställer in dagens lunch klockan 17.28. Typ.
Men då får man,bildligt talat, "kliva av tåget". Och det är inte så lätt.
Igår var det, tack vara växthuseffekten, en helt enastående vacker och varm aprildag. Med goda vänner, som blivit lyckliga ägare till en långsamgående motorbåt, åkte vi ut i skärgårn. Inte till den där skvalpiga, skräniga, algblomsklädda juliskärgården. Utan till en spegelblank, tyst och avklädd övärld. Till någonting jag trodde inte fanns längre. Det är då man känner sig som vinnare. Man har liksom lurat systemet. Flock-stress-alla på en gång-samtidigt-systemet. (Som egentligen har ett mycket finare namn...på K...).
Slutsatsen är,trots alla tänkbara invändingar om asocialt beteende, alldeles självklar. Var sak har sin tid - och det ska man försöka strunta i.

Rehabilitering

Nog var jag lite skraj att han skulle komma smygandes bakifrån, Herr Ågren. Och viska envetet -"Du gjorde fel som åkte hem, din lilla ynkrygg".Men icke. Idel vänliga och förstående röster når mitt öra. Och det känns ju bra. Tur var det nog , för den delen, att jag inte blev kvar längre. Det är ju inte bara kroppen som som skall återhämta sig utan huvet skall återanpassas också. Till en värld där väldigt,väldigt många är väldigt,väldigt självupptagna. Eller, om man så vill, där väldigt många ser väldigt olyckliga ut. Trots att vi har det så bra - som det brukar heta. Ewa tycker jag är naiv och glömsk. - Vet du till exempel hur de behandlar kvinnor i ditt älskade Afrika? - Har du hört talas om kvinnlig könsstympning? - Jo..nej,det vet jag inte så mycket om..men dom ser glada ut i alla fall......En sak är jag i alla fall helt säker på.TV-tittande är inte något grundläggande mänskligt behov.Två månader utan reklam, påannonser, trailers, flashiga intron och falsettreportrar är en lisa för själen. Så det så!  Däremot kunde jag inte låta bli att snegla när uppvärmningsambassadören Al Gore och sveriges stolthet Henrik Larsson gästade Stina Dabrowski. Al Gore har gått charmkurs. Dock inte den svenska upplagan misstänker jag för han var snubblande nära att kalla Stina för typ "lilla gumman". Ytlig, småcharmig underhållning om vår hotande undergång. Sorry Stina - nej tack! Sen kom något emellan - som det så lätt gör norr om Sahara.Så jag missade Henke, som var inbjuden för att berätta hur det går till när man väljer familjen framför karriären. Vet inte om jag missade något…
Till Henrik Larsson har jag annars numera ett speciellt, närmast respektfullt, förhållande;
Ensam svensk man på cykel kommer till en liten by i Afrika. Med aluminiumram, kolfibergaffel, gortexkläder, camelbag på ryggen och energybars runt midjan. Närmast att likna vid ett besök från en annan planet. Men sekundsnabbt krymper världen ihop. Och den vite mannen står plötsligt på samma fläck som de svarta barnen. När det blir uppenbarat att han kommer från samma land som -just det -Henrik Larsson.Och så är det i varenda afrikansk by.Så det så!

The Indian ocean

Tar natt-tåget från Nairobi till Mombasa för att få en skymt av den indiska oceanen.Smalspårigt och till synes oförändrat sedan 20 talet, då Karen Blixen klev på tåget. Fyrarätters middag på vita linnedukar ingår i priset. Presidentens bil är med på tåget. I helgen är det nämligen världsmästerskap i country-cross marathon vilket tycks engagera hela kontinenten. President Kibakis skottsäkra BMW anses inte tåla de dåliga vägarna i Kenya utan den transporteras, tillsammans med min Eddy Merckx, i en särskild godsvagn. Tar några bilder bakom ryggen på vakt-gorillorna.
En timmas cykling söderut till Tiwi och en remsa sand mot den indiska oceanen. Vykortsvackert. I baren (väntar..?) Peter och Stefan. Tva österikiska tredjeterminare som tillbringat fem veckor på ett litet missionssjukhus i Ortum nära gränsen till Uganda. Framför dem ligger "Haben oder sein" (Att ha eller att vara) av den tyske forfattaren Erich Froom. Det är nästan lite väl magstarkt sammantraffande - när man är mitt uppe i en rejäl bearbetningsfas: På en liten strand i Afrika sitter två österikiska medicine studerande, födda året mellan våra döttrar, och läser den bok som 1979 (för alltid) förändrade min världsbild(!). Vi blir snabbt överens om att den står sig väl. Vi har en trevlig kväll tillsammans. De kommer helt sichert bli riktigt 'goa' doktorer. På morgonen vandrar de stranden bort till närmsta sjukhus då Peter har några otäcka lymfknutor i nacken som jag inte kan bortförklara. Håller tummarna. Själv återvänder jag till Mombasa.
Nu rejält trött på illamående och diarée. Skönt med British Airways måndag morgon...?

Listen to your body

Till slut blev det ett ganska enkelt beslut. Man skall gå hem från festen när det är som roligast ! Är så otroligt nöjd med allt jag fått uppleva, med cyklingen, tävlandet och inte minst erfarenheten att det är roligare att inte vara ensam på vägen. Och det känns fantastiskt att ha goda vänner i bl.a Cap Town, Montreal, Seattle, Edinborough, Zurich, Bryssel, San Diego och Australien.
Ledar- Jack berättade nyligen för oss om danske Kim som vann Tourdafrique 2005. Ledde stort efter Etiopien, blev krasslig i Kenya, men pinade sig till Cap. Det tog honom ett år att återhämta sig fysiskt och mentalt. Worth it?
Chris, som tillsammans med hustru Janet driver ett tränings och nutritionscenter i San Diego, föreläste i början för oss om pulsmätning och kroppsfysiologi. Massor av kurvor och samband hur den genomsnittlige atleteten uppför sig. Med lika många individuella undantag. Så slutsatsen blev, och det har vi upprepat under resan för varandra som ett mantra: " listen to your body ".
Kan inte låta bli att jämföra med min maratonlöpning i slutet av åttiotalet. 42 kilometer var ett kvalificerat självplågeri som mina knän aldrig accepterade, medan 21 kilometer ( halvmaran ) was for fun.
Om huvudet räknas till bodyn (och det gör det väl), kan man också jämföra med Stockholms filmfestival. Efter att i en vecka sett 2 filmer om dagen är det fullt i inkorgen. Man längtar efter tid att smälta och begrunda.

Kanske kan man säga att det handlar om det stora projektet. Lite mindre "röd" (från A till B till varje pris) och lite mer "grön" (förnöjsam). Efter att ha träffat barnen i Kibera borde det inte vara så svårt att leva efter.
Skalar man av ända in till kärnan står det säkert skrivet
- Älska mig för den jag är. Och inte för mina prestationer .

Enough is enough??

Trots tre vilodagar i Aroscha Tanzania kunde jag inte förmå mig att kliva upp på cykeln igen. Soppa-torsk kanske man kan säga.  Fysiskt och mentalt. Det blev bussen tillbaks till Nairobi och vårt gamla läger Upper-Hill-campsite. Där begrundar jag nu mitt öde. Nya tag eller flyget hem?  Försöker lägga i vågskålarna, men det blir väl som vanligt, känslan avgör. Skall sova en natt till på saken.

Efter alla horder av stenkastande barn blev det tyvarr lite anti-Etiopienstämning i gruppen. Bäst klarade sig forstås Deryl, som stannade överallt och pratade och skämtade med barnen.Vid lägerplatserna kunde han jaga barnen med cykel över ängarna eller, till deras hejdlösa förtjusning, strippa ner till kvällsbadet (lake Langano).
En kväll satt jag i skuggan av tourbussen och läste ur Lonely-planet-guiden om Afrika. Tio meter bort, på andra sidan det oranga repet runt vårt läger, stod ett hundratal etiopiska barn. Och tittade nyfiket, medan jag läste om Afrika. Kändes lite fel, liksom. Fick hjälp av vår etioipiske guide Addis att få kontakt med hövdingen - den gamle - som fanns mitt i barnahorden. Kunde jag inte få följa med hem till hans hydda? Självklart. Sina 88 ar (?) till trots vandrade vi raskt över fältet till hans boning. Mörkt, trångt, rökigt och gemytligt. Tog plats i besöksstolen, och vi drack av den söta mjölken och försökte språka om livet. För sina bymedlemmar hade han råd i alla svåra fragor. Efter fotografering av hela familjen marscherade vi tillbaks till vårt läger. Och jag tog plats igen bakom det oranga repet.Väldigt nöjd med min utflykt.
I norra Kenya skulle vi tampas med hopplösa vägar och somaliska banditer. Vägen patrullerades lite sporadiskt av kenyansk militärpolis för att skydda oss. Kändes lite småpirrigt där ute i skogen, men det enda hotfulla som korsade min väg var en stor babianhanne. Märkligt hur resande i grupp invaggar en i en känsla av ( falsk? ) trygghet, och t.o.m osårbarhet. Vägarna, däremot, var precis sa fruktansvärda som vi befarat. Små stenar, stora stenar, små gropar, stora gropar. Utan dämpning på cykeln var det ganska kvalificerat plågeri i sex dagar. En oerhörd lättnad att på väg till Nairobi få passera det vackert snötäckta mount Kenya på asfalterat underlag.
I Nairobi slog jag följe med Marc Coté. Hans kompis Claude fran Canada hoppade av "tåget" för några år sedan och lämnade sin affärsrörelse i Montreal. Tog värvning hos några katolska präster som jobbar i slumomradet Kibera. Vi besökte den skola (St Cecilia Academy) de varit med att starta för barn vars föräldrar dött i AIDS. Att se energin, livsvilja , livsglädjen hos de här barnen var nog det starkaste hittills under resan. Fick även tillfälle besöka dr Charles Wanjiri på det lilla Masaba hospital. Hans historia var lite osanolik. Trots uppväxt i Kibera lyckades han tack vare en kombination av tur, tillfälligheter och ett gott huvud komma in på  en medicinarutbildning i Ryssland. Diskjobb på somrarna i Stocholm! Nu var han aktad kirurg i Nairobi som ställde platser på sjukhuset till förfogande för sina bröder i slummen. Vi gick rond och tittade bland annat på en HIV-smittad kvinna han operarerat veckan innan för sammanväxningar i buken pga av tuberkulos.Tydligen klassiskt fall..
På sjukfronten i övrigt är Gerhards tå läkt. Magsjukorna kommer och går. En av cyklisterna började kissa blod på de skumpiga vägarna. Tack vare Douglas (var blinde kompis som är från Nairobi) och lite lägga-huvet-på-sned-framfusighet lyckades vi utverka sonografi,cystoskopi och transuretral resektion av den lilla blaspolypen inom ett dygn. Dagen därpå cyklade han som aldrig förr.
En dag tillbringade vi i Ngorongora Crater nationalpark utanför Aroscha. Även i en nationalpark kan man få lite zookänsla när man åker runt tillsammans med de andra safarijeeparna. Men vi fick en riktig safarikick. Vid vattenhålet låg en grupp lejon och dåsade i solen. De stördes inte det minsta av vår närvaro. Plötlsigt är fyra av dom på benen. Tre hundra meter bort strö var en ensam buffel. Andaktigt, på första parkett, får vi bevittna hur de organiserar sin attack. Två " yttrar " som halvkryper upp på flankerna och två " centrar " som följer strax bakom. Huu så spännande. Den här gången blev buffeln varnad, för den gav sig i väg och lejonen lomade tillbaks till vattenhålet.
På tävlingsfronten har Gunther flyttat fram sina positioner med flera etappsegrar på de oländiga vägarna. Chris och Adri får se upp. Lyckades, efter att ha varit nära några gånger, vinna en av de skumpiga grusetapperna.
Återgår till kvallsandakten och Brott och straff.

For you - no!

Inte helt lätt med Blogger här i Etiopien. Efter fem misslyckade försök under dagen har jag, förhoppningsvis, lyckats blidka cybermakterna. Blev inte precis lättare av att luftvägsinfektionen jag dras med kommit in i hoststadiet. Naturligtvis, ungefär som på operan, hostattacken kommer när man som minst önskar det. Efter fyra utrusningar på gatan fick jag lämna caféet för att istället uppsöka medicinshopen strax intill. Där köper man antibiotika (erytromycin) och hostmedicin över disk för 4 kronor. Tydligen imponerade mina upphostningar och utrusningar, cafépersonalen är nu valdigt måna om att jag inte sitter i drag från ytterdörren. Annars har det lugnat sig på kräk och diaréefronten med något enstaka återfall. Pierre fortsätter att tvätta händerna och är i toppform.
Gunther och jag har strövat omkring i Addis under dagen. Det är eländigt här och folk har långt till ett smile. Tar vi upp kameran blir det mest avvärjande gester. Lätt att förstå om vi vill dockumentera hur de plockar matrester ur en avfallshög. knepigare med mannen utanför restaurangen som hötter avvärjande när vi vill gå in - For you - no! I bookshopen, någon slags akdemibokhandel, blir vi lullandes i över en timme. Crime and punishment(Dostojevski.), english-english dictionary och sportphysiology för min del. Engelsk litterantologi och filosofikompendium for Gunther. Trots vårt uppenbart stora intresse for litteratur lämnar vi butiken utan ett leende från personalen. Tröstar oss med en praktlunch på fjärde våningen i ett fallfärdigt hus. Spagetti bolognaise med hamburgare till efterrätt avbrutet av några hostattacker på terassen. Gunther berättar att han läste medicin ett år som tjugoåring. Men det kittlade aldrig ordentligt, blev mest skönlitteratur och filosofi, och sen afrikanska språk, bla. Sista åren jobbat som takläggare för att inte fastna i böckerna. Förståndig grabb.
Veckans höjdpunkt var förstås passagen av den mäktiga sprickbildningen, the Rift Valley, som skär kontinenten i nord-sydlig riktning från Röda havet ner till Zambia. Här kallas den for the Gorge. Först 18 km nerför och sen 22 km uppför, på en väg som val knappast kan kallas väg. Uppförsbacken var i form av en time-trial dvs en och en mot klockan. Hittade en fin rytm och slutade fyra på 1.46. Ledar - Jack var imponerad. For två år sen, när han  själv körde var det bara vinnaren som kom under två timmar. Väl uppe möttes vi av en bedövande vacker utsikt. Annars kan man nog säga att tävlandet blivit lite väl hysteriskt. I förrgår när det drog ihop sig till spurt började Adri dricka ur sin vattenflaska på ryggen. Inte av törst, utan för att spotta ut innehållet så att ekipaget skulle bli några gram lättare (!).
I eftermiddags berättade Tom från Kalifornien att han åker hem imorgon. Han har tröttnat. Har tillhört de som alltid cyklat ensam och mest suttit för sig själv och varit lite irriterad över att det inte varit som hemma.
Vi andra håller ångan uppe och drar vidare mot Kenya.

God save the restdays

Vi har kommit till Bahir Dar vid Tana-lake efter sex dagars cykling i det ohyggligt vackra etiopiska höglandet. Böljande och grönt, kommer mest att tänka på massif central i Frankrike. De första etapperna på steniga grusvägar men de sista på gudomlig asfalt. Etappen fram till Gondar var nog det jobbigaste hittills med riktigt elaka stigningar, fyrtio grader varmt och extatiska barn som kastade sten när vi inte visade tillräckligt intresse. Efter den urladdningen var det tänkt att vi skulle vila upp oss på hotel Goha, beläget på en kulle med utsikt över staden och det gamla huvudstadspalatset. Men de afrikanska kräkbacillerna ville annorlunda. Det blev ett riktigt sjukläger på drygt 2000 meters höjd. Tror bara det är Pierre som kommit undan hittills..Pierre har tvärsäkra uppfattningar och menar att det beror på att han tvättar händerna nogrannare än vi andra! Han menade ocksa att man inte behöver solkräm i Afrika, men där fick han ge sig, när skinnet blev alltmer russinlikt. Han har även fått tillstå att hans gamla sextitalsracer med smala däck inte är helt idealisk i grus och sand..Själv trillade jag dit andra dagen i Gondar med kramper, frysningar och kompakt illamående. 20 timmars sömn , två glas rent vatten räckte förunderligt nog för att häva den attacken. Där kom jag undan busstransport med en hårsmån.
Men ibland är det något välsignat med restdays. Som vanligt finns det kostsamma utflyktsmål i varma bussar. Denna gång Tana vattenfall (bl.a nilens källa) och klostren i lake Tana. Men då är det så befriande att istället loda runt på cykeln, ensam och helt planlöst. Begav mig idag till utkanten av stan. Framfor ett litet affarstånd sitter en man med sin symaskin. Slår mig att blixtlåset till yttertältet havererat. (inte bra när vi kommer till regniga trakter). Jusef, som han heter, säger att jag är välkommen tillbaka med tältet. Atervänder senare på eftermiddagen och får veta att han gått i far och farfars fotspar. Mitt blixtlås blir förstås en baggis för honom. Men för att få bukt med metallbläcken i änden av låset får han låna en bättre platt-tång av cykelreparatören tvarsöver gatan. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. För att åter vara innehavare av ett helt tält och för upplevelsen att det kan vara så enkelt. Strax intill ligger ett öppet fält med hundratals människor som är i färd med att projektera en ny marknadsplats. Alla mäter, gräver och slår i pålar. Jag får äran att fotografera den kvinnliga projektledaren som paraderar runt under sitt färggranna solparasoll. Ett trettiotal nyfikna samlas runt cykeln. Utbyter adress med Ayanaw, 24 år,och arbetslös från en av öarna i lake Tana. På väg hem passerar jag ett center for birthcontrol. Helt oanmäld blir jag guidad runt i en timme. En etiopisk familj har i genomsnitt 5-6 (5,8) barn. HIV-förekomsten hos de som som testad sig sista tre åren har legat  kring 10%. I ett av undersökningsrummen står en våg. Svidar av allt utom jeans,t-shirt och kamera (?) och blir lugnad av utslaget pa 68 kilo(??)
Kämpar vidare i tävlingen. Gunther och jag har hittat ett lagom upphetsat spår bakom de helstirriga Ardri och Chris. Var krafterna kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men det är kanske extraturerna med Anders Thorell pa Tranebergsbron..
Om två dagar tar vi oss an the Gorge som skall vara Tourens tuffaste etapp. Fem dagar till Addis. Men det mesta hänger på vad de afrikanska kräkbacillerna behagar ställa till med.

Wellcome to Sudan

Brukar inte gilla folkmassor och trängsel. Men myllret i Kartoum är något speciellt. Hur kan så mycket människor och bilar förflytta sig så friktionsfritt? Som om allting hängde samman likt en människokropp,  kontrollerad från centrala nervsystemet. Eller är det månne Allah? Igår fick jag prova på ordentligt. Athmahed visade mig vägen till kamerafixaren då min inte längre vill vara med, efter alla duster med sanden. Han cyklade före och jag efter. Rakt in i folkvimlet. Utan minsta incidens. Fråga mig inte hur. Kameramannen satt inklämd i ett litet skyffe mellan en miljon apparater. Han verkade förhoppningsfull men sandangreppet visade sig elakartat och kameran stod inte att rädda. VISA-kort är inte mycket värt i Sudan men Athmahed guidade mig till sina kompisar på resebyrån som kunde förlösa 400 US-dollar. Annars kan jag säga det var lite skönt vara utan kamera några dagar. Uppstår lätt någon slags photomania. Inte utan att jag tänkt på japanerna på Fjällgatan som rusar ut ur bussen och börjar knappa. Mycket kort och lite upplevelse.
Om Sudan visste jag bara att det är väldigt stort och det pågår ett inbördeskrig. Kunde inte ana att denna öken befolkas av sa genuint vänliga och snälla människor. Athmahed kunde inte begripa varför jag skulle låsa cykeln hela tiden. Jag lovade honom skriva på bloggen att det behövs inte i Sudan(??).
Imorgon bär det vidare med sex nya etapper innan vi når Gondora i Etiopien. Har varit roligt med tävlandet sista veckan. Slutade femma på gårdagens time-trial, alltsa ensam körning mot klockan (18 km 26 min), slagen med fyra sekunder av min bästis Gunther. Annars varit otursförföljd med punktering tre dagar i rad, och då är det ingen som väntar. It is in the games.. Eller som Gunther uttryckte det - One flat tire(puncture) a day keeps the doctor away! Har ända blivit några tredjeplatser och en andraplats. Hi,hi.
Häromkvällen berättade Marcus, Howard och Adri om sina insamlingsprojekt. Marcus fått ihop flera hundra tusen till ett skolbygge i Zambia. Adri samlar pengar för att stötta ALS - forskningen då han miste sin bästa vän i den sjukdomen för några år sedan.
Annars är det lugnt på sjukfronten. Pinsamt nog har vi inga gipsmöjligheter, vilket annars hade kommit väl till pass efter att Janet ådragit sig en rejäl handledsstukning.
Tog frukosten i morse på hotellet där paret Chris och Janet tagit in. Rent, snyggt, gott och dyrt. Och bara sura västerlänningar som stirrade bort eller ner i bordet. Kändes skönt att komma ut i det vanliga vimlet igen.