Sidor

onsdag, september 30, 2020

Rent existentiellt





Nina Björk avslutar det inledande kapitlet om meritokrati i nya boken "om man älskar frihet" så vackert att jag blev tvungen att skriva av. 


Så här har det blivit för mig de senaste åren: jag tänker allt oftare att jag befinner mig i det välsignade tillståndet. Jag har fått livet. Jag har fått dagarna, stunderna, nätterna. Jag vet hur obetydligt det är, ingenting i evigheternas perspektiv, knappt ens en tändsticka som flammar upp och dör, snart är jag en av alla miljontals döda människor som ingen minns. Men för mig är mitt liv allt jag har och allt jag någonsin kommer att ha. Och jag kan helt enkelt inte förstå varför mina dagar skulle vara viktigare än någon annans. Jag kan bara inte förstå det. När vi är här så kort tid och när den korta tiden samtidigt är så totalt avgörande, för för varje människa är ju hennes liv allt hon har och allt hon någonsin kommer att ha. Hon måste få möjligheten att kunna njuta av det! Vi är ju så utsökt utrustade för att kunna möta det med våra lemmar, ögon, öron, munnar - för allt hos människan finns det en motsvarande yttervärld. Det finns fågelsång för våra öron, solnedgångar för våra ögon, smultron för våra munnar, andra kroppar för våra kroppar. Vi är så beredda att ta emot värld och liv. Ja, vi är som gjorda för denna värld! Vad spelar det för roll om jag är långsam eller snabb i kropp eller hjärna? Om jag kan prestera på just det sätt som den tid jag råkar leva i premierar eller om jag inte kan det? Om jag är smart eller trög? Jag är ändå denna utsökta jordvarelse människa. Om jag tar mig själv på allvar, måste jag också ta allas rätt att kunna möta livet på allvar. Då hittar vi inte på några ursäkter för att vissa ska ha det bättre och andra sämre under sin korta tid på jorden. Rent existentiellt finns det inga argument för ojämlikhet.







7 kommentarer:

  1. Roland Lidén30 september, 2020

    En gudinna stod en trappa upp
    vid sitt ritbord
    jag tog några steg på trappan så att
    jag nådde med hakan strax över bordskanten

    jag såg då att ritningarna var förstörda och ingen
    byggmästare fanns till hands för att göra nya som skulle
    kunna utgöra grund för att bygga de samhällen som Vi saknar

    Både Jesus, alltså Josefssons son, Marx och Einstein är
    döda och själv vågar jag inte, men det erkänner jag inte
    utan jag skyller på att jag är 78 år

    Några ord: "Såsom i himmelen, gemensam andlig och materiell grund som sås, så och på jorden" "Där Vi människor möts"

    Nina, tack för din provokation!

    Dynape



    SvaraRadera
  2. Nu har jag lyssnat på Nina Björk men
    efter mitt tidigare inlägg och inser
    nu att det borde jag ha gjort tidigare

    Roland

    SvaraRadera

  3. Roland,
    En god anledning att åter blogga är att åter få njuta av dina kommentarer.
    Den där trappan, den känns så bekant ..

    SvaraRadera
  4. Roland Lidén03 oktober, 2020

    Eric
    Något bekräftad
    på den där stegen
    så tackar jag varmt
    för de igenkännande orden

    Roland

    SvaraRadera
  5. Eric, Du gör mig lite modigare.

    FLODEN LUTAR ALLT BRANTARE

    Kapitalet och Regeringarna 0ch människorna
    är på väg att driva Jorden åt helvete.

    ”Norrlänska ideal”
    De som idag rasar mot förnuftets ideal och den
    kulturella friheten och med brutalt våld, vill och
    har velat indriva oss, i ett själlöst statsslaveri
    ser med all rätt i oss, sina oförsonliga fiender.

    Till våra fiender: ”Varen icke oroliga”
    Oss, är än så länge bara jag, som ännu inte
    har hunnit att organisera oss.
    Of the greed, det blir mitt första steg !

    Med vänliga hälsningar
    Roland Lidén

    SvaraRadera
  6. I am glad you're back, Eric! Greetings and hugs from NYC.

    Gunther

    SvaraRadera

  7. "Oss, än så länge bara jag,som ännu inte har hunnit organisera oss .. " , ja, så känns det !

    Gunther, So glad you´re still there ! Still four ? Hugs /Eric

    SvaraRadera