Vi stannade bilen i vägkanten för att höra ordentligt. Studio ett rapporterade från den stora skogsbranden och vår gamla gamla från radhustiden, som numera bor i trakten där det brinner, skulle medverka. Vi lyssnar andäktigt. "Hon är sig precis lik", "typiskt Eva att säga så", "va´bra hon va´".
Intresset stegras när man kan relatera eller känner igen, och tvärtom.
Utan tvekan en begränsning i det mänskliga - branden är ju angelägen även om man inte känner någon.
Intresset stegras förstås om man själv får smaka på röken. I morse stack det ordentligt i näsan när jag passerade Skanststulls-bron i hällande regn, tveklöst var det brandlukt. Då, och först då, blir det på riktigt ?
Jag har skaplig koll på var det bråkas, svälts och dödas i världen, och lever i föreställningen att jag bryr mig. Men vilken liten skitsak som helst på hemmaplan kan få mig att glömma alltihop.
Utan tvekan en begränsning, hos mig.
Det är nog inte så begränsande som du tror.
SvaraRaderaFör en massa år sedan såg jag en tecknad "skämtbild" som visade ett svältande afrikanskt barn som satt mitt i bedrövelsen hållandes ett plakat med texten "Rädda valarna".
En talande bild på många sätt. Man måste vara nära...
SvaraRaderaLåter absurt. Är vårt "engagemang" lika absurt/orimligt ?
Svårt att vara nära i en "global" värld ?
Jag såg en bild av en apa
SvaraRaderasom höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som med nedärvd skräck sade:
"Rädda oss från människorna!"
Dynape